Tantfest åt fler
Var på tantfest igår när jobbarkompisen fyllde 30.
UNDERBART festtema.
Jag kom tidigare så jag fick chansen att byta om och visa mig i underlinne och benkläder samt lägga upp håret på spolar (nu e man glad att jag inte klippte av kalufsen i alla fall) och få rulla rostbiff, lax och ost på bjudningsfaten och garnera med lite grönt. Kul. Och att lägga upp småkakor som var min favoritsyssla när jag var barn. Att lägga i mönster medan jobbarkompisen stökade med att förbereda bryggaren gjorde att jag tänkte lite extra på mormor (som faktiskt firade årsdagen för att ha släppt sitt jordeliv igår).
Tydligen var jag lik jobbarkompisens mormor, där jag stod och arrangerade i min typ rockklänning. Så det blev en rätt go memorylane och tillbaka till rötterna känsla under förberedelserna.
Och så såg vi till att det inte blev så naket i lägenheten, små virkade dukar under varje kruka, på tv'n, på minsta avställningsbar yta. Det kändes jättemysigt och ombonat. Undrar om hon verkligen kan vara utan det framöver...
Det fina var också att känna att det skall bli kul att bli tant. Att vi gjorde oss i våra klänningar och kände oss rätt välbevarade. :)
Den bästa repliken under kvällen och som fick tanken att växa var när vi efter bordsfilten la på den stora manglade duken. Och den faktiskt inte var helt slät. En kant hade hamnat fel i mangeln och skapat ett fult veck längs ena långsidan. Jobbarkompisen utbrast: "Var hon full när hon manglade?". Något vi hade svårt att tänka att någon av våra äldre släktingar skulle varit, men samtidigt bubblade hela tanken iväg med oss. Tänk om vi efter likören skulle hamna vid mangeln hela gänget. Det är ju så lätt hänt när man fått i sig lite...
Nåväl, det mest lyckade draget förutom att låta etikettsböcker och bjudningstipsböcker från 30-talet cirkulera och skapa stämning var idén att var och en skulle ha med sig en bakelse. Alla dessa små söta lådor som skulle öppnas och det fantastiska innehållet som skulle beundras, läggas upp på stora fat och under jubel och gamman bäras in till gästerna vid kaffebordet.
Lådöppnandet var som att se på fyrverkeri, plötsligt stod vi och tjöt för varje avslöjad överraskning. Så sa vi kära hjärtanes och skrattade så vi grät.
Helt helt underbart!
Jag kommer tantas med glädje nu när jag vet hur oändligt trevligt det kan vara. Och klänningsstilen kan jag vänja mig vid. Vilket känns bra för när jag blir gammal är det ingen som kommer att ha tid att klä på en nått annat än rockklänning i vilket fall.
