Rit idag

Idag har jag varit på högmässa i Storkyrkan. Det är maffigt, vackert och gott att sitta och bara vara en stund och få sig lite andlig spis, några guldkornstankar att fundera kring.

Jag stör mig fortfarande på att inte kunna sjunga med i en enda psalm, de ÄR inte direkt trallvänliga. Melodifestivalen gör mer för att få fylla sina lungor av liv, lust och kärlek än vad psalmerna gör. Men det skall väl inte jämföras antar jag - det är ju lite olika sammanhang. Men ändå... är inte just det en del av poängen med sånginslag - att få sjunga. Och att inte sjunga ur skägget gör inte det där med ens kropp och själ som en uttryckt och med känsla utsjungen känsla gör.

Det mest magnifika är ändå prästen. Som så ensam vågar låta sin röst ljuda i de olika tonarter som tack och lov och förbarmande skall uttalas med. Jag blir oerhört imponerad. Det är så rent och avskalat. Så ensamt och så starkt. Så rituellt rätt helt enkelt.

Jag själv hade aldrig klarat det. Jag skulle "overdo it" (övergöra det?). Jag kan mycket väl se mig själv som överprästinna i en dramatisk mörklila cape a la Snövits styvmor över en "Moulin Rouge"-röd hyllning till livet och kärleken och riten skulle väl bli nått mellanting mellan E-typeiansk pyro-mani och Tim the Enchanter.

Jag gör mig nog bäst som besökare helt enkelt... om ens det.