Mötet

Sitter och bläddrar i Kerstin Ljungströms bok Samtal på jobbet: om utvecklingssamtal, medarbetarsamtal och andra viktiga samtal.

Och hittar en rätt talande bild av mötet mellan människor.
Där relationen mellan två människor egentligen innefattar ÅTTA personer.

Där finns förstås du och jag.
Men också din bild av dej och min bild av mig.
Min bild av dej och din bild av mig.
Vad du tror att jag ser av dig och vad jag tror att du ser av mig.

Med den bilden så förstår jag varför det är så spännande, dynamiskt och läskigt med möten mellan människor. Och också att det kan bli så fruktansvärt stelt och låst. Hur beredd är man att öppna upp och ompröva och bli öppnad och omprövad själv också för den delen.

Det som jag tycker är det svåraste är att jag i mötet lämnar över en så stor del av kontrollen över hur jag uppfattas. Jag blir nästan alltid rädd i efterhand. Tycker att orden klingar dumt och fel. Och det kan ord alltid göra om de tas ur sitt sammanhang och inte tolkas med välvilja.

Så länge jag inte kan se mig själv med välvilja så kanske det är omöjligt att riktigt lita på att andra gör det.

Men egentligen är det så
att jag redan har lösningen
jag har inte kontrollen över hur jag uppfattas
jag kan heller inte få den genom att fråga
"vad tänker du på nu" var 10:e minut.

Jag kan bara låta det flyta.
Okontrollerat
ta ett par djupa andetag och bestämma mig för att världen ler tillbaka.

(Att släppa kontrollen känns läskigt i alla fall, men man får väl försöka.)