Läggdags

Jag har börjat gå och lägga mig makalöst tidigt på kvällarna, men vad skall jag göra. Jag är ju trött. Vem skall jag kaxa mot genom att vara uppe sent?

Att min sjuka jobbarkompis' son lärde sig orden "Massa kräk" i helgen gör inte heller att jag vågar mig på att vara utsliten, övertrött och hålla imunförsvaret på halster.

Men innan jag släcker så måste jag bara berätta om den spänning som jag känner inför morgondagen och min väg till t-banan. Kommer jag att möta den unga kvinnan igen då?

Det hela är liksom lite apropå det jag skrev igår.

I ett par veckor nu så har jag på vägen till t-banan på morgonen mött samma tjej på samma ställe på gångbanan. Vi känner ju igen varandra, ibland tittar hon bort, ibland inte. På nått sätt har vi behövt förhålla oss till hur man låtsas att man inte känner igen varandra.

Alltså nivå 5 undandragande.

I tisdags kändes det bara för löjligt. Då hade vi på måndagen smålett lite och tittat bort. På tisdagen sa jag helt enkelt att nu börjar jag säga gomorron för vi ses ju varje dag.

Ja, jag vet - ett klassiskt övertramp.
Det blir aldrig nån riktigt blasé storstadspingla av mig.

Sedan har vi inte setts. Nu inser jag vad detta med ett förhöjt risktagande innebär. Jag var ju helt inne på att min ökade kontaktnivå skulle leda till vinst, men är nu osäker på om det handlar om försenade tider, tidigarelagda tider eller om hon helt enkelt skrämdes till sjukskrivning bara för att undvika mig på morgonkvisten.

Och så drar jag mig till minnes en annan episod när jag bodde på paradisgatan(Göteborg) och det fanns en liten livsbutik där jag brukade handla. Min kompis från Stockholm var och hälsade på och vi var inne för att köpa något. Expediten tyckte att kompisen hade jättesnygga byxor och när vi kom ut så frågade min kompis om den där expediten var utvecklingsstörd.

Kanske är det så att den där morgonmötaren tror att jag är utvecklingsstörd nu när jag ökat kontaktmängden med ett leende och ett gomorron så där apropå ingenting.

Det må i så fall vara hänt. Värre öden kan drabba mig.
Tråkigt bara för de utvecklingsstörda att bli klassade som de onormala i sammanhanget. I alla fall tycker jag att det är det mest naturliga och goda i världen är att öppna för ett möte. Sedan finns det ju förstås inget som säger att nån skall känna sig förpliktigad att mötas tillbaka.