Kanske 26-årsdag

Det kan vara så att just idag är den dag som jag för 26 år sedan tog mod till mig och på så sätt avslöjade sanningen. Det händer lite för sällan nu för tiden och därför finns det all anledning att lyfta fram en sådan händelse i ljuset.

Dessutom finns det ett alldeles särskilt ljus som tillkommit de senaste veckorna, så jag kan helt enkelt inte låta bli.

Så, nå, vad handlar det hela om?
Självklart handlar det om tomten.

Ett år hade tomten likadana strumpor som pappa.
Året därpå använde tomten det smeknamn som bara pappa hade på mig.
Och jag funderade och funderade...

Och nån gång så här fram i mars,
gick jag in till pappa när han var i badet och frågade om det möjligtvis inte var så att det var han som var tomten. Han frågade varför jag trodde det, och med de argument som jag hade till min tes så fick han vika sig och erkänna.

Det där smeknamnet har sedan länge bara varit där som en skepnad av barndomsljus och familjevärme, oanvänt, men omhuldat i mitt undermedvetna.

Och så plötsligt dyker det upp en karl som använder det. Det är som om precis alla dörrar öppnas, ända in till det allra innersta av min hjärterot. Jag känner mig helt helt trygg. Varm, sedd och älskad. Som om jag var värdefull bara i min existens och har något att ge. Och jag vill ge. Ge ungefär allt, som om det är en familjesymbios som väckts.

Han anar inte vilka knappar han tryckt på och än så länge är det för tidigt att avslöja. Och erkänna - ens för mig själv. Så än så länge ser jag det mest som en anledning att förkasta hela känslan och liksom tro att hela känslosvängen bara har med det där gamla tomtescenariet att göra. Och det räcker väl gott så.