Jag skulle dö...

... av tristess
om livet var så lätt som jag önskar att det vore.

I fredags när jag åkte tåg så hamnade jag av någon anledning i ett samtal.
Oftast brukar jag ägna mina tågresor åt att INTE prata med min medresenär utan istället åt de viktiga punkterna:

- borde plugga
- titta ut genom fönstret
- sova tills jag fått en sensuell dreggelrand längs hakan
- vakna
- somna om
- läsa ut nån medköpt Larsson
- och (om resan är lång) faktiskt skumma någon av de 15 kg pluggmaterial som jag oftast släpar med för att läsa när jag åker tåg.

Men damen bredvid och jag fann varandra ganska direkt och pratade om de viktigaste erfarenheterna som livet har att ge under ungefär 2 timmar, nästan 3.

Och några av de viktigaste erfarenheterna borde ju definitivt lagras här:

1. Vad är det man känner när man träffar människor som livet är lätt för? De som träffat sin partner på gymnasiet flyttat till en villa på mammas gata, skaffat två barn och är nöjda och tillfreds och harmoniska. Ett visst mått av avundsjuka finns med sa jag, kanske är det därför man har så svårt för dem. Jo, sa damen, men jag hade aldrig velat byta. Det är inskränkt. Det är så lite som prövats och upplevts. Om nån annan brukar äta middag vid 7 istället för 5 så är de sååååå konstiga. Det krävs nästan ingenting som frångår deras liv för att de skall tycka att det är märkligt, konstigt och onormalt.
Och jag tänker på allt jag en gång trott om mig själv, hur världen är, hur människor är, hur jag är och hur allt hänger ihop och jag inser hur mycket som jag skulle varit ovetande om om jag inte levt just så som jag levt. Och det går bara att hålla med, det är en befrielse att kunna låta andra vara med andra vanor, livsstilar och beteenden utan att gå i taket. En förståelse gör världen på något sätt mindre hotfull. Och det gick bara att sammanfatta med meningen som jag sett på ett vykort en gång: Jag skulle dö av tristess om livet var så lätt som jag önskar att det vore.

2. En annan sak som vi kom in på var detta med råd. Att de råd som man får av människor man respekterar är lätta att fästa stor vikt vid. Men att det ofta är så att man bör vara lite källkritisk, för råden kommer allt som oftast från någon erfarenhet eller dröm som rådgivaren har, och är inte alltid det som är det bästa för en själv. Jag tänkte på min väninna som bytt bransch och kastat sig ut i total ovisshet. Och de råd hon får är tydliga, VÅGA! Men det heller ingen annan än hon som får ta konsekvenserna och det är inte heller så att det inte finns en egen dröm om att våga på samma sätt bakom rådet man lättast ger. Damen jag språkade med berättade att hon i efterhand kunde se att de råd hon fick när hon skillde sig på 70-talet (typ?) direkt hängde samman med vännernas situation. De i bra äktenskap sa: stanna och red ut, de i sämre men som inte ville/vågade bryta upp sa att hon skulle gå sin egen väg och våga ta steget.

3. Att inte vara älskad av alla, var också ett ämne vi kom in på. Ju äldre man blir ju lättare är det att stå ut med, sa hon. Nu kan jag känna att jag faktiskt inte vill att människor som jag inte gillar skall tycka om mig. För det skulle ju innebära att de tyckte att vi var lika och det vill jag inte vara.
Det var ganska befriande för mig att höra kände jag. På något sätt så är det lättare att bara behöva förhålla sig till dem som man gillar och beundrar och slippa ge av sin energi till puckona.
Jo, sa damen, jösses vad jag la ner mycket energi med en person en gång och nu är det så skönt att bara låta det problemet med skitsnackandet ligga hos den personen. Vad finns att säga för henne idag? Hon känner ju inte mig nu sedan jag slutat kämpa och öppna mig för henne.

Ja det är väl de tre viktigaste av de tankar som utbyttes under tågresan. Fler hinner jag inte redogöra för nu för nu skall jag måla mig ett par ögon och gå till jobbet.