Intensivt levande

När min arbetskompis berättar om sin 2-åring
så ger det mig oändligt mycket förståelse.
För mig och för mina föräldrar.

Hennes tvååring är intensiv.
Starkare än han har förstånd för ännu.
Och en riktigt nyfiken människa med ständigt öppna ögon för saker att uppleva, utforska och göra till en del av sin föreställningsvärld och verklighet.

Sådan var jag också en gång i tiden och är nog fortfarande.
Och ett sådant barn är inget lätt barn.

Kanske är det det som pappa har i åtanke när han sagt mig att jag är svår att leva med?

Och många goda föresatser kan gå i kras längs vägen då man jagar sitt barn för att skydda det från sig själv. Medan omgivningen undrar vad det är för nån ansvarslös förälder som inte har mer pli.

Men barn är olika,
människor är olika,
och det finns inga säker sanning i att ett försiktigt barn skulle klara sig bättre i livet eller vara mer väl omhändertaget.

En del kan man tillåta som förälder, en del kan man glädjas åt
och en del kan man känna igen och fascineras av och lära sig av.

Men annat är bara panikrädsla.

Det finns ingen gräns för vad som kan hända med ett barn som vill förstå allt.
Göra hela världen till sin.
I en kunskap som man fått ta in med alla sinnen
och allt intellekt som står till buds.

Fördelen är livskraften.
Den som gör att man alltid reser sig.

Nackdelen
med att en gång ha varit ett sådant här barn är den ständiga skulden.
Jag förstår inte vad som hände men det var nått jag gjorde fel.
Kanske borde jag hålla tillbaka mer.
Kanske bli rädd för sin kraft och dess starka utlopp.

Ett extremt nyfiket barn får extremt många fler NEJ.

Och det är lättare för omgivningen att tolka in trots
i äventyrslystnaden och sökandet
än att ha tålamod att se den process av kunskapande
som det innebär att använda tiden
då mamma ändå har fullt upp med att packa allt som skall med när man skall med bussen
till att lägga ner saker i toalettstolen och se vad som händer då.

Det är lätt att få stämplar för hur man är.
Vi är rätt bra på det som människor.
Stämpel på och så kan vi gå vidare.
Att vara konfunderad och stå inför något främmande är skrämmande för många.

Men alla de där hastigt satta stämplarna är svåra att frigöra sig från.

En annan koppling dyker upp i mitt huvud.
Den att till att det jag främst söker när jag träffar någon av motsatta könet
är överinseende.

Snälla ha överinseende med mig, se att jag inte vill ont.

Jag vill dela buset och livskraften.
Men vem skall då hejda när det blir farligt?
Att mina egna gränser inte är tillräckliga är en sanning för mig.

Kanske den just i detta nu blev tillräckligt medveten
för att bli objekt för mitt ifrågasättande... :)

En sådan här intensivt levande människa blir inte gammal.
Jag var i chock på min 30-årsfest. Jag hade aldrig trott att jag skulle nå dit.
Men nu känner jag att jag förstår vad känslan kom sig av.

Jag kommer aldrig att bli gammal
inte för att jag nödvändigtvis kommer dö ung,
utan helt enkelt för att jag alltid kommer att vara levande.

Jag är inte villig att stelna i en form.
Inte villig att vara något som förväntas.
Inte heller villig att alltid trotsa.

Utan helt enkelt bara alltid på väg.