Det stora finns i det lilla

Igår hade jag nöjet att träffa en av dessa otaliga äldre herrar som besöker bibliotek och har en fråga de vill veta mer om och med darriga händer och starriga ögon söker svar.

Nyfikenheten verkar vara det sista som överger en del
eller också är det de nyfikna som lever längst.

By the way... kan jag inte låta bli att undra vart kvinnorna tar vägen. Statistiskt sett lever de längre, men inte ser man dem lika ofta och med samma iver bland gamla arkivhandlingar, årsböcker och tidskrifter. Är det för att de inte är representerade där och att det man till syvene och sist är mest intresserad av är sig själv och sin gärning?? Eller är det för att vi kvinnor är mer intresserade av virkade dukar än av sådant som tydligare gett avtryck i den stora världen?Det var en utvikning, som jag inte kunde låta bli att formulera.

Den här äldre herren är uppväxt i den tid som all den litteratur som jag håller på att gå igenom är ifrån. En tid, en anda och ett språk som jag fångats av och förälskat mig i. Och vi kom att prata om detta med ämneskunskap.

Att jag inte har en bakgrund i det idrottsliga och om det är ett problem när jag skall placera litteraturen i sitt sammanhang. Och jag tyckte att man lär sig efter hand. Och det som kräver mer kunskap kan jag få hjälp med och/eller avvakta med tills jag vet mer.

På något sätt är det just detta som jag älskar med bibliotekarieyrket och bibliotekstänket. Att det finns en massa verklighet. Och den skildras på en rad olika sätt. Och att sedan försöka finna systemet i det, eller kanske finns inget underliggande system, men för att vi människor skall kunna ha en chans att greppa och förstå så måste vi sätta saker i samband med varandra och skapa sådana system. System som sedan tyvärr också begränsar våra möjligheter att tänka fritt och stort igen. Det är tydligt att det finns värderingar som styr organisationer, så även en så till synes torr organisation som den av böcker i en bokhylla.

I alla fall blev den äldre mannen inspirerad av att se min kärlek till ämnet som kanske liknade den han själv känner? Och han sa att nu för tiden så är kunskapen så ytlig. Inom till exempel idrottsvärlden så är det ofta så att de som är engagerade börjar i en specialidrott och sedan drar de generella slutsatser utifrån den. Och det blir inte alltid rätt.

Och jag kan bara hålla med. Min uppfattning är att de gamla böckerna är svåra att placera in i en enkel kategori så som vi lätt vill göra idag. En författare kan skriva om ett ämne och ta upp de mest skilda aspekter som man inte hade kopplat till varandra idag. Ett försök att överbrygga en helhet.

Sedan har det funnits en period då man trott sig kunna förklara verkligheter och samband genom att hitta en liten enzym nånstans som kan förklara ALLT. Och en forskare kan allt om det enzymet som man kan tänka sig, men har så ytlig kunskap om allting annat att det inte blir en kunskap som kan sättas i ett rimmligt sammanhang.

Med så detaljerad kunskap som man forskat fram idag, så finns ingen möjlighet att bli universalgeni längre. En gång i tiden fanns det människor som ansågs besitta en stor del av all samlad kunskap. (En sådan hade jag velat vara).

Att se det stora i det lilla och/eller se det lilla i det stora.
Det är en rätt spännande vidd och ett intressant val av perspektiv.

Nu går väl utvecklingen mot en rad tvärvetenskaper och möjligheter att göra kopplingar, finna samband och försöka se helheter. Men eftersom alla nischat in sig så verkar det vara svårt för olika vetenskapsgrenar att mötas i sina olika mätmetoder och traditioner. Svårt att se vetenskapligheten och likställa någon annans kunskap och kanske också att en del känner sig hotade om de inte kan förklara världen enkom utifrån den väg de själva valt som livsgärning att följa i sitt sökande.

Vetenskap är oerhört likt religion i detta. Och vetenskapsmän är, trots alla ambitioner att förhålla sig som objektiva åskådare, oerhört lika subjektiva människor. Med allt vad det innebär av akilleshälar, stötestenar, egon och ömma tår.

Behöver vi förklara världen för att förstå den?

Är det möjligt att det inte går att tänka fram en lugn tillfredsställelse.
Är det möjligt att vi behöver ta ett par djupa andetag och oavsett syreupptagningsförmåga finna en mjukhet och öppenhet i våra hjärtan som vi kan vila i.

Den stora och viktigaste kunskapen är förmågan att leva.
Och att njuta av livet.

Och i det ingår - i alla fall i mina ögon - känslan att veta vem man är.
Inte känna behov av att upprätthålla gränser för sin kunskap.

Vilket inte är det samma som att inte ha gränser,
för tydliga gränser ger tydliga möten,
och tydliga möten är det som gör livet värt att leva.