Beroende av framtiden

Det pratas mycket om att hitta balans och närvaro i nuet.

I alla fall är det en av de drömmar som jag
som stressad, ambitiös storstadsbo
bär och när.

Och med det någon slags tro att om jag inte nojjar för det som komma skall och inte begraver mig i det som varit så kommer jag att vara mer fri. Och mer levande. NU.

Jag relaterar detta till det som sades på konfirmationsundervisningen om att Gud har ett namn, Jahve, och att det betyder JAG ÄR.

Och det där nuet att bara vara i
känns som något gudomligt.
Gudagott och paradisiskt.

Men mer och mer känner jag att det nuet inte kan levas, upplevas eller njutas utan att integreras med då och sen.

För även om jag sitter lagom varm och lagom mätt i en harmonisk skogsdunge så kommer jag kunna vara i nuet på helt olika sätt beroende på om jag traskat dit självmant eller känt mig ditjagad, om jag vet mig kunna hitta hem igen eller om jag är vilse. Upplevelsen i nuet kan inte skiljas från sitt sammanhang i tiden.

Jag hörde någon berätta en gång att hopi-indianerna inte hade tempus i sitt språk. Att allt är i nuet.

Och så är det nog för mig.
När jag tänker på någon som funnits i mitt liv,
så är den nära,
om jag hoppas på något för framtiden
så är det också en del av mitt nu och påverkar de beslut som jag tar och mitt välmående mer generellt.

När jag fick krishjälp efter skilsmässan så fick jag rådet att finna ett nytt projekt. Att jag inte kunde leva vidare och relatera till de gamla livsmål som inte längre fanns. Och jag kan se nu med lite distans att det värsta med skilsmässan var att jag förlorade det som jag sett som min framtid. Och utan framtid blev allting oerhört primitivt och också svårt att finna mening i.

Framtidstro är det viktigaste vi kan ha som människor.
Och det innebär också ett vi behöver tro oss äga det vi inte kan äga.
Ha tillit till det som vi inte kan veta.
Hoppas på det som ännu inte är.

Så som han i Robinson som under flera veckor i gränslandet inte visste vad morgondagen skulle innebära. En oerhörd styrka att finna en strategi i det. Och så som den som är arbetslös - det ÄR inte samma som att vara ledig. Man kan inte njuta av det som en ledighet för det finns en framtid som man behöver finna bilder för, mål att sträva mot och hopp och mening med att uppleva.

Kanske är det detta med framtiden
som är så jobbigt och som jag sörjer i dessa dagar.
Nu när min uppsatskompis valt att avbryta sin utbildning. Att beslutet känns rätt och att jag "vet" att det kommer bli bra. Hindrar inte att jag förlorat något. Något som ännu inte var. Min bild av hur det skulle komma att bli och vara. Hon och jag fann varandra vid första träffen för oss distansstudenter och vi har följts åt med utbildning och privatliv i drygt fyra år nu. Att det ändå skulle komma att bli en ny fas där vår vänskap skulle få bära sig självt är sant. Men min bild av två segrande "Thelma & Louise"-kvinnor med uppsträckta armar mot solnedgången i en cab - gärna rosa - och registreringsskylten LIBRARIANS kommer aldrig att förverkligas.

Framtiden får helt enkelt klara sig utan det.
Och jag också.

Men nånstans snörper det i hjärteroten,
eller känsloroten som Peter Settman kallade det på nån av melodifestivaltillställningarna.