Att känna sig delaktig är bra

Att känna sig själv som centrum i världen är så vi börjar våra liv.
Sedan förstår vi och anpassar oss allt mer efter att världen är det stora och det stora flertalets roll är att verka i det lilla. Det innebär inte att vi inte har kvar barnets känsla av att se världen ur vårt eget perspektiv eller har behov av att få delta i den på våra egna villkor.

Empowerment var ett flitigt använt begrepp när jag läste om civilsamhälle och demokratiseringsprocesser i tredje världen. Känslan av att kunna vara med och påverka och styra sitt liv, som en grundsten då man pratar utveckling, även i ett sådant vitt perspektiv som i u:et i u-land.

Och samma sak säger Lena Johannesson i min gamla BHS-kursbok Brus över landet. Hon menar att människan inte är ett passivt offer för olika nedbrytande krafter i sin omvärld. Hon skriver:

”Så har ju människan aldrig sett ut, även om man någon gång i ögonblick av stor trötthet kan känns sig så utsatt. Den dominerande regeln för hur människan orienterar sig i sin värld är istället att hon uppfattar sig själv som centrum, och utifrån detta faktum skapar hon mening och sammanhang av det som sker runt omkring henne.”

Detta att få lov att ha kvar en känsla av att vara innesluten istället för utesluten. Att ha ett sammanhang och kunna delta. Det tror jag är totalt grundläggande hörnstenar i ett samhälle. Möjligheten för människor att kunna skapa och finna harmoni är en känsla av tro av hopp som alla behöver. Är inte det tillgodosett så dyker en rad andra känslor upp som är rätt naturliga, men som inte går att förena med de gemensamma samarbeten och kompromisser som är grunden till hela vårt samhällssystem.

Det finns inget allmännas bästa som sker på för stor individuell bekostnad. Och inget individuellt som inte på någon nivå berör och/eller påverkar omgivningen. Så det minsta vi som samhälle kan göra och det som också är det svåraste, att ge alla förutsättningar att delta.

Man kan kalla det vad man vill. Man kan använda ord som har olika politiska eller andra laddningar. Välj fritt. Men detta är en nödvändighet. Maktlöshet, utanförskap och desperation kommer inte att leda till någonting positivt. Det är inte skapande känslor helt enkelt. Utan destruktiva…

När jag läste lite argumentationsanalys en gång i tiden så var jag också uttalat socialliberal. En rätt röd folkpartist skulle man kunna säga. Och det fanns också frihet att vara det inom LUF i Göteborg där färgen var orange och inte blå. Föreläsaren på den filosofiska institutionen som höll i kursen sa att vad än en liberal säger, så kan man alltid ställa frågan: Men barnen då? Han menade att teorin om att vi alla är medvetna individer som kan ta vara på oss själva och agera rationellt för det goda, har sina luckor.

Och när jag läser vidare i den gamla kursboken (och ja, jag säger gammal för även om jag hade den som kursbok för bara ett par år sen, så är den faktiskt från 1993 och det får väl ändå sägas vara gammalt) så är det inte tillgång till datorer som står som första hindret för folk som aktivt vill delta. Det är läskunnigheten.

Det är något som är så självklart för mig att jag lätt glömmer det. En stor del av världens befolkning kan inte läsa. Och om det känns för stort och för långt bort att prata om analfabeter i andra länder, så är det samma sak med oss i Sverige. Det finns människor även här. Dem vi skall arbeta med, prata pensionssystem med och bygga en gemensam framtid med som faktiskt inte kan tillgodogöra sig en stor del av det som jag slarvigt skulle kalla för allmängods.

När allmängods inte är allmänt, då är det inte allmängods. Det räcker inte med att tillsätta utredningar. Det är nog trots allt så att de som växer upp idag måste få känna sig delaktiga NU. Det är i varje nu som en människas självbild skapas. Och inget påverkar en människas relationer med sin omvärld så mycket som självbilden.

Så jag vet inte vad som hände,
men jag känner mig helt plötsligt uppflugen på en barrikad.

Det var nog bara det jag ville säga!
För nu...