Ämne eller relation
För ett tag sedan skrev jag en undran om varför äldre män syns mer som intresserade nyfikna människor på biblioteken än vad äldre kvinnor gör.
Och en bollning vidare i frågan fick jag av en kollega som menade på att män är mer ämnesorienterade och kvinnor mer relationsorienterade. Generellt sett, naturligtvis.
Och idag spann den här diskussionen ytterligare vidare kring hur det är att vara det ena respektive det andra. Och det vi kom fram till eller kanske snarare som jag förstod nu är att det naturligtvis har en poäng med relationer, men det är också begränsat hur mycket man kan påverka dem. Att vara så ämnesintresserad och nyfiken att man är beredd att kasta sig in i ett ämne ger en oändligt och utvecklar en ständigt - och inte minst - man har makt att påverka det som händer i den processen.
Även om man utvecklar en relation och kan säga att man är BRA PÅ RELATIONER så är det ändå begränsat hur mycket det kan leda till om man nu råkat bli ihop med ett rötägg. Sedan är en relation något som man kanske aldrig EGENTLIGEN kan säga att man är bra på. Man kan till exempel inte vara bra på att vara gift. Eftersom en relation måste återerövras hela tiden så kan man aldrig luta sig tillbaka med tummarna innanför hängslena och pösa självtillräckligt. Man har inte ryggen fri och man har inte uppnått det ensam. Man behöver först även tacka sin partner och föreslå att man pöser självtillräckligt en stund tillsammans (eller skall vi ta disken först).
Kan man däremot byta tegelpannor, briljera om slagen i andra världskriget, vem som vann skytteligan i England 1964 eller ännu hellre något annat ämnesorienterat där man själv på ett fruktbart sätt kunnat utvinna ny kunskap genom kombinationer och kopplingar som en diger bildning gjort en förmögen till, så kan man verkligen njuta av det med en självtillfredsställelse som är helgjuten även om även den är föränderlig. Och faktiskt är något som blivit en del av en själv. Som utvecklat ens JAG.
Kanske hänger detta samman med risken att bli bitter.
Det är svårt att vara bitter och nyfiken samtidigt.
Det är svårt att vara bitter när man känner att man själv har koll på vad man kan göra och utveckla i sitt liv.
Jag känner mig oerhört upplyft efter detta samtal och denna insikt under en lunchpromenad i vårsolen. Och jag känner mig som den perfekta kombinationen. Jag gillar relationer och jag är nyfiken på det mesta i kunskapsväg också.
För jag tror att det är viktigt att utveckla dem båda. För även om man skulle gynnas av att åldras obitter, så är det ändå förbannat trist att inte ha vänner, familj och älskare som lyser upp tillvaron. Nån skall ju lyssna på de mirakulöst intressanta upptäckter man gör också. Och inte bara lyssna eller låtsas lyssna, utan det mest spännande är ju om det blir ett samtal, ett möte, en utveckling vidare, med infallsvinklar man själv inte hade varit öppen för. Och det väl här som begreppet social kompetens kommer in i bilden...
