March 2004 Archives

Urladdad

| | Comments (0)

Förläget erkänner jag att jag inte kommer att läsa gårdagens utspel om rationalitet igen...

Det kändes sjukt att låta det ligga kvar till allmän beskådan, men samtidigt kändes det skönt. Nu vet jag ju inte längre exakt vad det stod, men det kändes i alla fall som om jag fått ur mig lite bitterhet. Som ett "DÄR satt den".

Som en funnen punkt och ett erkännande.
Ja, jag är bitter ibland sedan skilsmässan.

Och bitterheten handlar om misslyckandet i att ha försökt tänka ut allt rätt och att det ändå gick åt pipsvängen och att DET i efterhand kändes som det som "tvättade mina ögonglas" inför både mig själv och världen. Behövligt och bra. Och genom att sättet att se på saker ändras, historian skrivs om, ny mening skapas, nya dörrar öppnas, så är det bara att inse att det är oändligt svårt att göra bedömningar.

Att rubbas i mina cirklar har föralltid kastat ut mig från de enkla sanningarna... om gott och ont, bra och dåligt.

Om vad som helst kan vara eller bli bra, på samma sätt som det kan gå ganska illa utan att man avsett det... så finns inte heller någon anledning att tro på garderingar. NOLL KOLL blir det enda tillståndet.

Och JA, det stör mig. Det stör mig MYCKET.
Ord som tillit och tro blir helt avgörande när ingenting annat egentligen ÄR.

Jag tror också att jag skall sluta med min glättighet och bli gravens allvarlig. (yeah, sure, like that would ever happen, daaah!) Detta efter insikten att alla mina hakningar på krafter som "det ordnar sig", "HEY, ner kommer man alltid", "Inget är omöjligt - en del saker tar bara längre tid", "Det är bara att bryta ihop och gå vidare" bara får mig att förlora fart i det jag EGENTLIGEN vill, nämligen att SE saker som de ÄR, kliva in i situationer, ta itu med dem och lösa alla klurigheter.

Det är inte roligare än så här.
Det är så här roligt jag gör mig det.
Och det är helt OK.

Vad jag håller på!! Kan jag inte bara acceptera det en gång för alla och liksom sluta älta och försvara det. Jag är inte rationell och jag tror inte på ens på möjligheten att vara det. Jag tror att det är en idiotisk livslögn och därför har alla rätt att leva den, men ingen har nått att tjäna på den mer än falsk trygghet. Men även falsk trygghet kan kännas som trygghet. Och ser det ut som trygghet och känns som trygghet så är det förmodligen trygghet (för den personen). Den svåra konsten är bara att aldrig utsätta sig för eller bli utsatt för något som kan ställa det hela på ända. So good luck!

Rationalismens logik förklaras så här:
"Rationella beslut kan inte fattas om man inte jämför olika alternativ med varandra och om man inte inser vilka konsekvenser valet av något alternativ förorsakar. Rationalism betyder alltså helt enkelt att man skall uppställa mål, värdera alternativ och välja det som är bäst eller åtminstone tillräckligt bra"

Och jag undrar vem som kan förutse konsekvenserna av varje val de gör? Ibland har man dålig koll på sina förutsättningar och ibland så dyker nya aspekter upp att beakta under livets gång som gör att det som man trodde att man gjorde smart en gång blir det dummaste. Livet fungerar inte så lagbundet att det egentligen är nån idé att finputsa sina för-och-emot-listor. Det är bättre - tror jag- att fundera över vem man vill be om råd och varför och på så sätt märka vad man vill ha för råd och sedan handla därefter - med maggropskänslan. Men kanske att det ena inte behöver utesluta det andra....

En beslutsprocess kan också se ut så här:
"1. Formulering av det problem som skall lösas eller det mål som skall uppnås.
2. Konstruerandet av metoder eller handlingsalternativ med vars hjälp problemet kan lösas eller målet uppnås.
3. Kartläggning av de olika handlingsalternativens möjliga konsekvenser.
4. En bedömning av sannolikheten för de olika möjliga konsekvensernas inträffande vid val av olika alternativ.
5. En värdering av de olika konsekvensernas positiva och negativa sidor.
6. Val av ett handlingsalternativ på basis av övervägandena 1-5"
citat från s. 24 i gissa vilken bok.


... och vem lurar jag, det är ju precis (typ) så här jag fattar mina beslut. Det jag är sur för är att jag inte vet allt och inte kan få några garantier att uppnå mitt mål - det ultimata livet som den ultimata Linda. Ibland får jag sån livsångest så jag nästan dör av alla trådar och alternativ som hänger och slänger som möjliga vägar att gå, nysta i och upptäcka och uppleva.

Jag önskar att jag bara kunde kasta mig ut, istället för att bli stående med famnen full av knutiga nystan och försöker reda ut vad jag ser för färger, knutar och kvaliteer. Hur kul e det påå en skala?

Men lite spännande är det. Lite utmaning. Ja vid närmare eftertanke gör jag det faktiskt för att jag går igång på det. Tycker att det är roligt och jätteintressant. Min maggropskänsla kanske vill få mig att vara hur rationell som helst, kanske att bli VÄRLDENS MEST RATIONELLA MÄNNISKA.

Det var mig en målbild värd namnet.
Mental träning - here I come!! :)

Två citat att mysa med

| | Comments (0)

"Jag råkar vara övertygad om att det nästan aldrig är fel att ställa frågor; svaren däremot kan vara felaktiga. Men jag är också övertygad om att det värsta svaret av alla är att avstå från att ställa frågor."

Zygmunt Bauman (2000) På spaning efter politiken, s.17
men hämtat på s. 111 i Idén om helhet

"Varför gråter människan när hon är ledsen, frågade jag vidare?... Jo, sade han, därför att ögonglasen skola tvättas ibland för att man skall se klarare."

Ur August Strindbergs Ett drömspel,
men hämtat på s. 129 i Idén om helhet

Om utvärderingar

| | Comments (0)

"Utvärderingar har kommit att tukta och beskära verkligheten; ett missbruk av upplysningens kraft som riskerar att leda till 'det moderna projektets' undergång." (s. 89)

Utvärderingar kan användas på olika sätt (s.106):
* att få upplysning och information
* legitimerande användning: att rättfärdiga beslut, söka problem till en lösning.
* interaktiv användning, man behöver både utvärderingsresultatet OCH tex den egna ideologin
* taktisk användning, för att vinna tid, undgå ansvar eller nått annat som innebär att man egentligen är helt ointresserad av informationen som sådan.
* ritualmässig utvärdering: för att behålla myten om att man är ett modernt, rationellt företag eller liknande.

Ur Idén om en helhet

Tussilago-logik

| | Comments (0)

Idag har jag sett årets första Tussilago på lunchrasten.
Alltså är detta en bra dag.

För att kika på konst nångång

| | Comments (0)

Nån gång skall jag få upp lite smäckra saker i mitt hem.
Det blir inte före stambytet som börjar på måndag, men sen kanske jag skall ta mig in på nån av dessa länkar som jag fann i PC för alla:

Skandinavisk konst

Seriestrippar

Konst och konstböcker

Konst av bl. a Ulf Lundell och Halmstadgruppen

Nätgalleri

Olika konstnärer ställer ut här.

Buda på konst

Konsthandel

Och ännu ett galleri.

Benämn bort ditt hjärnspöke

| | Comments (0)

Jag har en väninna som säger mycket klokt.
(tja, jag har flera faktiskt)
men en har fått epitetet GURU i mitt liv.

Hon talar varmt om att benämna saker.
När man formulerat och uttalat dem så blir de mycket mindre komplicerade.
Hon säger att hjärnspökena hindras på det sättet och jag associerar till troll som sägs spricka i dagsljus. Och till sanningen som skall göra oss fria.

Ibland är det så att något är på väg fram.
Man når halvvägs.

Och man kan ibland höra det bland vänner och bakanta också. Hur de liksom säger lösningen på sina problem utan kunna ta till sig den. De har den i munnen - men det innebär inte att de kan se den.

Som detta att veta men inte veta.
Så plötsligt ser man.
Saker blir uppenbara för en
Uppenbarelser uppenbarligen.
De går upp för en.
Man når på detta sätt nån form av högre nivå av sig själv.

Man slipper vara invecklad - och blir utvecklad.

Idag har en sådan sak hänt för mig.
Jag vet inte riktigt vad jag skall göra med denna nya kunskap om mig själv.
Men den var värdefull.
Hade jag vetat den tidigare kunde den besparat mig en och annan dumhet.
Hade jag vetat det senare så hade jag inte vetat det nu.

Det märkliga är att när jag sitter så här för att skriva ner den,
så känns det så självklart för mig - plötsligt.
Det som var ett litet mirakel imorses,
en karamell att suga på och en tankenöt att under dagen,
det är nu bara i all enkelhet en del av mig.

Jag behöver inte ens skriva om den.
Jag vet att den finns.
Men e inte helt säker på vad jag skall göra med den.

Hur jag skall läka det, mer än genom att varsamt och ömt, låta mig vara i det jag är. Tills de nya vägarna hinner skapas av den nya våg som sköljer och kanske renar.

YES, YES, YES! Du och jag Scocco

| | Comments (0)

Härom dagen skrev jag om en kvinna som jag mött varje morgon den senaste tiden.

Imorses mötte jag henne igen. Och som vanligt (den senaste tiden) så traskar jag runt med ett leende som skulle kapa av halva "hövvet" om inte öronen satt stopp för det. Men hur skulle hon ta detta nu. Detta med den dramatiskt brutna isen.

Hon log, mötte min blick och sa gomorron
och jag svarade henne naturligtvis på samma sätt.

Hjärtat jublade.
Yes yes yes

Och så hörde jag strofen i huvudet:
"När du tyckte du förlorat din stolthet,
då vann du
en vän
"

Vad Abba-Frida besvarade det med i den gamla goa duetten minns jag inte, men min dag är bound to be good!

cool it Ginza

| | Comments (0)

Det kan ju inte vara första gången ni får en beställning som innehåller både Arja Saijonmaa och Rammstein!!

(men jag hoppas det, för själv tycker jag att det är rätt rolig/speciell blandning)

Rit idag

| | Comments (1)

Idag har jag varit på högmässa i Storkyrkan. Det är maffigt, vackert och gott att sitta och bara vara en stund och få sig lite andlig spis, några guldkornstankar att fundera kring.

Jag stör mig fortfarande på att inte kunna sjunga med i en enda psalm, de ÄR inte direkt trallvänliga. Melodifestivalen gör mer för att få fylla sina lungor av liv, lust och kärlek än vad psalmerna gör. Men det skall väl inte jämföras antar jag - det är ju lite olika sammanhang. Men ändå... är inte just det en del av poängen med sånginslag - att få sjunga. Och att inte sjunga ur skägget gör inte det där med ens kropp och själ som en uttryckt och med känsla utsjungen känsla gör.

Det mest magnifika är ändå prästen. Som så ensam vågar låta sin röst ljuda i de olika tonarter som tack och lov och förbarmande skall uttalas med. Jag blir oerhört imponerad. Det är så rent och avskalat. Så ensamt och så starkt. Så rituellt rätt helt enkelt.

Jag själv hade aldrig klarat det. Jag skulle "overdo it" (övergöra det?). Jag kan mycket väl se mig själv som överprästinna i en dramatisk mörklila cape a la Snövits styvmor över en "Moulin Rouge"-röd hyllning till livet och kärleken och riten skulle väl bli nått mellanting mellan E-typeiansk pyro-mani och Tim the Enchanter.

Jag gör mig nog bäst som besökare helt enkelt... om ens det.

Oekonomiskt

| | Comments (0)

Hur många minuter har jag sammanlagt denna vecka tänkt att jag borde diska snart. Och hur många minuter tog det att göra det.

Hur många minuter har sammanlagt lagts på disk. Och var det verkligen värt det? Ibland är jag så slösaktig så det liknar inte nått.

Vad är vad

| | Comments (0)

Skumade för ett tag seda´n i en DN-recension av Nina Lekanders senaste bok. Jag läste aldrig så noga så jag kan ha missat en massa poänger, men nånstans fanns meningen där om att en intellektuell kvinna inte lyckas låta känslan tala för sig själv och liksom räcka. Den skall underbyggas med teorier av olika slag. Och jag blev berörd - jag undrar om det inte är så för mig också.

Känslan får sån liten plats. Det finns en massa saker som skall urskiljas och särskiljas från det som pågår. Som om det spelade någon roll.

Men det spelar roll för den som vill vara medveten. Och vad handlar den där medvetenheten om? Är det att göra allt rätt? Att ha kontroll? Att kunna förutspå det ingen kan veta? På något sätt känner jag att det blir som att hitta ursäkter att inte känna. Som om de förklaringar som teorierna skapats för att ge, skulle kunna stå för sig själva oberoende av att människor lever och processer pågår på alla möjliga nivåer samtidigt både i vårt inre och yttre.

Är det för att jag vill hålla mig fri? Att bekänna mig till en teori skulle göra att jag ingår i spelet/livet. Och jag vet inte hur beredd jag är att kliva in. Jag skall ju sitta här långt bort - observera och, Gud bevars, veta.

Och kanske är det precis det som lockar och skrämmer med män(eller i allmänhet folk med naturlig självkänsla) om jag nu skall generalisera. Förmågan att kunna peka med hela handen och oförståelsen för att man ibland trampar på det man själv känner och vill. "Varför skulle man göra det?" kan de säga med uppenbart förvånad förbluffning. Och det finns inget bra argument eller bra förklaring.

Bara att taskig självkänsla är den mest befängda av livsinställningar...
För livet är så mycket lättare om man bara följer den maggropskänsla som jag tror att vi alla innerst inne är utrustade med.

Det jag brottas med just nu är skillnaden mellan behov och känsla. Och jag funderar på hur man vet vad som är vad och om det nu inte riktigt går att särskilja... varför är det då viktigt?

Att vara älskad och att vara behövd.
Att fylla en funktion i någons liv.
Att ges plats och sammanhang.
Kanske är jag villig att känna mig behövd om jag är älskad.
Men livrädd att bli använd om jag bara är behövd.

Och lika mycket vice versa.
Jag vill inte ge mig det jag behöver utan att beakta vilka känslor det är som "spelas på", väcks och används. Och därför vill jag veta vad sjutton jag håller på med, varför och med vilken förankring i verkligheten.

Jag vet att jag har driv, drift och emellanåt just därför huvudet i det blå. Viljan är större än både förmåga och känsla.

Ibland kan jag önska att det fanns sådana människor som bara kan användas för att på olika sätt tillfredsställa mitt ego och mina behov. Men det finns inga sådana människor, bara fler sådana om jag, som vill kunna utnyttja nån emellanåt.

Och där är kanske nyckeln.
Är det bara behovet som styr så varken ser eller beaktar man den andre. Om däremot känslan finns mellan två personer är det ok att behovet faktiskt är en del av dem. Det man vill uppnå är ändå ett möte där man ser och är sedd. Precis i det man är.

Och ärligt talat - det finns inget häftigare än det.
Och om nu det är det mest fantastiska jag kan tänka mig.
Varför skall jag inte leva det?

Lärd läxa

| | Comments (0)

Den här veckan skulle jag egentligen vilja ta ett jättekliv i uppsatsarbetet för att få det att komma på plats nu sedan jag blev själv i det. Men så kan jag ju liksom inte låta bli... Att för första gången i livet åta mig att korrekturläsa en text mot betalning/arvode. Sicken pryl!

Det känns som ett förtroende och en erfarenhet som jag vill få. Men att ta sig an detta en förälskad vecka har sina baksidor...

Detta med koncentration ÄR ett fantastiskt tillstånd, jag har svårt att ta på vad det är och hur jag skall uppnå det. Mina tankar är som vackra färgglada fjärilar och jag kan liksom inte låta bli att följa dem med blicken och försvinna med dem i fjärran.

Dessa två anledningarna till att det var dumt att ta på sig detta kommer jag säkert att upprepa. Och jag kan finna mig i att det är min lott i livet. Men det finns också sån't jag faktiskt kan lära mig av.

Den ena är hur tätt språk och innehåll hänger ihop. Den texten jag sitter och jobbar med nu handlar om en utvärdering av en lärarutbildning. Hur kan jag förstå och eventuellt korrigera det språket när jag inte är tillräckligt insatt i de termer som ingår? Texten skall bli trevlig att läsa, men det innebär ju inte att jag skall översätta varje begrepp till nybörjarnivå.

Och den andra erfarenheten att dra, är att jag kan gå igång på ungefär vilket ämne som helst. Jag kan inte sitta och se texten som text utan att vilja veta mer, se det i sitt sammanhang, förstå, gärna gå på ett gäng möten om det och helst gå hela den utbildning som är utvärderad för att öka min förståelse.

Inget av detta låter sig göras på de ca 8 timmar som detta är beräknat att ta. Men... jag vill bara att det noteras i mitt livsprotokoll att jag hade velat göra mer och bättre om jag bara haft mer liv att göra det på.

Tål att sägas igen

| | Comments (0)

Att välja är OK
Det är att välja bort som jag har svårt för.

Det är då de långa listorna behövs.
För- och nackdelar
och väl underbyggda argument.

Och ändå...
kan man omöjligt veta att man beaktat ALLT.
Ångest.

Läggdags

| | Comments (1)

Jag har börjat gå och lägga mig makalöst tidigt på kvällarna, men vad skall jag göra. Jag är ju trött. Vem skall jag kaxa mot genom att vara uppe sent?

Att min sjuka jobbarkompis' son lärde sig orden "Massa kräk" i helgen gör inte heller att jag vågar mig på att vara utsliten, övertrött och hålla imunförsvaret på halster.

Men innan jag släcker så måste jag bara berätta om den spänning som jag känner inför morgondagen och min väg till t-banan. Kommer jag att möta den unga kvinnan igen då?

Det hela är liksom lite apropå det jag skrev igår.

I ett par veckor nu så har jag på vägen till t-banan på morgonen mött samma tjej på samma ställe på gångbanan. Vi känner ju igen varandra, ibland tittar hon bort, ibland inte. På nått sätt har vi behövt förhålla oss till hur man låtsas att man inte känner igen varandra.

Alltså nivå 5 undandragande.

I tisdags kändes det bara för löjligt. Då hade vi på måndagen smålett lite och tittat bort. På tisdagen sa jag helt enkelt att nu börjar jag säga gomorron för vi ses ju varje dag.

Ja, jag vet - ett klassiskt övertramp.
Det blir aldrig nån riktigt blasé storstadspingla av mig.

Sedan har vi inte setts. Nu inser jag vad detta med ett förhöjt risktagande innebär. Jag var ju helt inne på att min ökade kontaktnivå skulle leda till vinst, men är nu osäker på om det handlar om försenade tider, tidigarelagda tider eller om hon helt enkelt skrämdes till sjukskrivning bara för att undvika mig på morgonkvisten.

Och så drar jag mig till minnes en annan episod när jag bodde på paradisgatan(Göteborg) och det fanns en liten livsbutik där jag brukade handla. Min kompis från Stockholm var och hälsade på och vi var inne för att köpa något. Expediten tyckte att kompisen hade jättesnygga byxor och när vi kom ut så frågade min kompis om den där expediten var utvecklingsstörd.

Kanske är det så att den där morgonmötaren tror att jag är utvecklingsstörd nu när jag ökat kontaktmängden med ett leende och ett gomorron så där apropå ingenting.

Det må i så fall vara hänt. Värre öden kan drabba mig.
Tråkigt bara för de utvecklingsstörda att bli klassade som de onormala i sammanhanget. I alla fall tycker jag att det är det mest naturliga och goda i världen är att öppna för ett möte. Sedan finns det ju förstås inget som säger att nån skall känna sig förpliktigad att mötas tillbaka.

TransaktionsAnalitisk (TA) teori

| | Comments (0)

Enligt denna teori
(som är utvecklad av Eric Berne)
finns fem nivåer av kontakt och risktagande:

1. Intimitet, närhet, öppenhet och tillit, lek (känslomässiga spel)
2. aktivitet (till exempel arbete)
3. tidsfördriv
4. ritualer
5. undandragande

Ju högre på skalan desto större risk och desto större vinst.

-tjena hur e läget
-tack bra
räknas som en ritual.

Annars börjar jag associera till julfirande med släktmiddag och semesterplaner av nån anledning.

Det är också som en ritual
och det som gör mig besviken många gånger
är att närheten och öppenheten saknas
den som jag ändå inte kan låta bli att hoppas på och tro att jag skall få uppleva.

Har man tur når man upp till aktivitetsnivån.
Men oftast blir det tv och det är väl ändå inte högre kvalité än tidsfördriv...

Jag skulle dö...

| | Comments (0)

... av tristess
om livet var så lätt som jag önskar att det vore.

I fredags när jag åkte tåg så hamnade jag av någon anledning i ett samtal.
Oftast brukar jag ägna mina tågresor åt att INTE prata med min medresenär utan istället åt de viktiga punkterna:

- borde plugga
- titta ut genom fönstret
- sova tills jag fått en sensuell dreggelrand längs hakan
- vakna
- somna om
- läsa ut nån medköpt Larsson
- och (om resan är lång) faktiskt skumma någon av de 15 kg pluggmaterial som jag oftast släpar med för att läsa när jag åker tåg.

Men damen bredvid och jag fann varandra ganska direkt och pratade om de viktigaste erfarenheterna som livet har att ge under ungefär 2 timmar, nästan 3.

Och några av de viktigaste erfarenheterna borde ju definitivt lagras här:

1. Vad är det man känner när man träffar människor som livet är lätt för? De som träffat sin partner på gymnasiet flyttat till en villa på mammas gata, skaffat två barn och är nöjda och tillfreds och harmoniska. Ett visst mått av avundsjuka finns med sa jag, kanske är det därför man har så svårt för dem. Jo, sa damen, men jag hade aldrig velat byta. Det är inskränkt. Det är så lite som prövats och upplevts. Om nån annan brukar äta middag vid 7 istället för 5 så är de sååååå konstiga. Det krävs nästan ingenting som frångår deras liv för att de skall tycka att det är märkligt, konstigt och onormalt.
Och jag tänker på allt jag en gång trott om mig själv, hur världen är, hur människor är, hur jag är och hur allt hänger ihop och jag inser hur mycket som jag skulle varit ovetande om om jag inte levt just så som jag levt. Och det går bara att hålla med, det är en befrielse att kunna låta andra vara med andra vanor, livsstilar och beteenden utan att gå i taket. En förståelse gör världen på något sätt mindre hotfull. Och det gick bara att sammanfatta med meningen som jag sett på ett vykort en gång: Jag skulle dö av tristess om livet var så lätt som jag önskar att det vore.

2. En annan sak som vi kom in på var detta med råd. Att de råd som man får av människor man respekterar är lätta att fästa stor vikt vid. Men att det ofta är så att man bör vara lite källkritisk, för råden kommer allt som oftast från någon erfarenhet eller dröm som rådgivaren har, och är inte alltid det som är det bästa för en själv. Jag tänkte på min väninna som bytt bransch och kastat sig ut i total ovisshet. Och de råd hon får är tydliga, VÅGA! Men det heller ingen annan än hon som får ta konsekvenserna och det är inte heller så att det inte finns en egen dröm om att våga på samma sätt bakom rådet man lättast ger. Damen jag språkade med berättade att hon i efterhand kunde se att de råd hon fick när hon skillde sig på 70-talet (typ?) direkt hängde samman med vännernas situation. De i bra äktenskap sa: stanna och red ut, de i sämre men som inte ville/vågade bryta upp sa att hon skulle gå sin egen väg och våga ta steget.

3. Att inte vara älskad av alla, var också ett ämne vi kom in på. Ju äldre man blir ju lättare är det att stå ut med, sa hon. Nu kan jag känna att jag faktiskt inte vill att människor som jag inte gillar skall tycka om mig. För det skulle ju innebära att de tyckte att vi var lika och det vill jag inte vara.
Det var ganska befriande för mig att höra kände jag. På något sätt så är det lättare att bara behöva förhålla sig till dem som man gillar och beundrar och slippa ge av sin energi till puckona.
Jo, sa damen, jösses vad jag la ner mycket energi med en person en gång och nu är det så skönt att bara låta det problemet med skitsnackandet ligga hos den personen. Vad finns att säga för henne idag? Hon känner ju inte mig nu sedan jag slutat kämpa och öppna mig för henne.

Ja det är väl de tre viktigaste av de tankar som utbyttes under tågresan. Fler hinner jag inte redogöra för nu för nu skall jag måla mig ett par ögon och gå till jobbet.

Beroende av framtiden

| | Comments (0)

Det pratas mycket om att hitta balans och närvaro i nuet.

I alla fall är det en av de drömmar som jag
som stressad, ambitiös storstadsbo
bär och när.

Och med det någon slags tro att om jag inte nojjar för det som komma skall och inte begraver mig i det som varit så kommer jag att vara mer fri. Och mer levande. NU.

Jag relaterar detta till det som sades på konfirmationsundervisningen om att Gud har ett namn, Jahve, och att det betyder JAG ÄR.

Och det där nuet att bara vara i
känns som något gudomligt.
Gudagott och paradisiskt.

Men mer och mer känner jag att det nuet inte kan levas, upplevas eller njutas utan att integreras med då och sen.

För även om jag sitter lagom varm och lagom mätt i en harmonisk skogsdunge så kommer jag kunna vara i nuet på helt olika sätt beroende på om jag traskat dit självmant eller känt mig ditjagad, om jag vet mig kunna hitta hem igen eller om jag är vilse. Upplevelsen i nuet kan inte skiljas från sitt sammanhang i tiden.

Jag hörde någon berätta en gång att hopi-indianerna inte hade tempus i sitt språk. Att allt är i nuet.

Och så är det nog för mig.
När jag tänker på någon som funnits i mitt liv,
så är den nära,
om jag hoppas på något för framtiden
så är det också en del av mitt nu och påverkar de beslut som jag tar och mitt välmående mer generellt.

När jag fick krishjälp efter skilsmässan så fick jag rådet att finna ett nytt projekt. Att jag inte kunde leva vidare och relatera till de gamla livsmål som inte längre fanns. Och jag kan se nu med lite distans att det värsta med skilsmässan var att jag förlorade det som jag sett som min framtid. Och utan framtid blev allting oerhört primitivt och också svårt att finna mening i.

Framtidstro är det viktigaste vi kan ha som människor.
Och det innebär också ett vi behöver tro oss äga det vi inte kan äga.
Ha tillit till det som vi inte kan veta.
Hoppas på det som ännu inte är.

Så som han i Robinson som under flera veckor i gränslandet inte visste vad morgondagen skulle innebära. En oerhörd styrka att finna en strategi i det. Och så som den som är arbetslös - det ÄR inte samma som att vara ledig. Man kan inte njuta av det som en ledighet för det finns en framtid som man behöver finna bilder för, mål att sträva mot och hopp och mening med att uppleva.

Kanske är det detta med framtiden
som är så jobbigt och som jag sörjer i dessa dagar.
Nu när min uppsatskompis valt att avbryta sin utbildning. Att beslutet känns rätt och att jag "vet" att det kommer bli bra. Hindrar inte att jag förlorat något. Något som ännu inte var. Min bild av hur det skulle komma att bli och vara. Hon och jag fann varandra vid första träffen för oss distansstudenter och vi har följts åt med utbildning och privatliv i drygt fyra år nu. Att det ändå skulle komma att bli en ny fas där vår vänskap skulle få bära sig självt är sant. Men min bild av två segrande "Thelma & Louise"-kvinnor med uppsträckta armar mot solnedgången i en cab - gärna rosa - och registreringsskylten LIBRARIANS kommer aldrig att förverkligas.

Framtiden får helt enkelt klara sig utan det.
Och jag också.

Men nånstans snörper det i hjärteroten,
eller känsloroten som Peter Settman kallade det på nån av melodifestivaltillställningarna.

Mötet

| | Comments (0)

Sitter och bläddrar i Kerstin Ljungströms bok Samtal på jobbet: om utvecklingssamtal, medarbetarsamtal och andra viktiga samtal.

Och hittar en rätt talande bild av mötet mellan människor.
Där relationen mellan två människor egentligen innefattar ÅTTA personer.

Där finns förstås du och jag.
Men också din bild av dej och min bild av mig.
Min bild av dej och din bild av mig.
Vad du tror att jag ser av dig och vad jag tror att du ser av mig.

Med den bilden så förstår jag varför det är så spännande, dynamiskt och läskigt med möten mellan människor. Och också att det kan bli så fruktansvärt stelt och låst. Hur beredd är man att öppna upp och ompröva och bli öppnad och omprövad själv också för den delen.

Det som jag tycker är det svåraste är att jag i mötet lämnar över en så stor del av kontrollen över hur jag uppfattas. Jag blir nästan alltid rädd i efterhand. Tycker att orden klingar dumt och fel. Och det kan ord alltid göra om de tas ur sitt sammanhang och inte tolkas med välvilja.

Så länge jag inte kan se mig själv med välvilja så kanske det är omöjligt att riktigt lita på att andra gör det.

Men egentligen är det så
att jag redan har lösningen
jag har inte kontrollen över hur jag uppfattas
jag kan heller inte få den genom att fråga
"vad tänker du på nu" var 10:e minut.

Jag kan bara låta det flyta.
Okontrollerat
ta ett par djupa andetag och bestämma mig för att världen ler tillbaka.

(Att släppa kontrollen känns läskigt i alla fall, men man får väl försöka.)

Livets väg...?

| | Comments (1)

Alice: Jag undrar om du skulle vilja tala om för mig vilken väg jag skall gå nu?
Katten: Det beror rätt mycket på vart du ska.
Alice: Det gör nästan detsamma.
Katten: Då gör det detsamma åt vilket håll du går!

Ur: Alice i underlandet

Dagens nya ord

|

Av en händelse fann jag ett nytt ord och fenomen i nordisk familjeboks konversationslexikon idag.

Ordet är BIBLIOMANTI.
Och är "spådom ur på slump uppslagna ställen i böcker, i synnerhet bibeln."

Och som alltid med nya ord skall man väl få in det i det aktiva ordförrådet genom att sätta in det i en mening... Men jag väljer istället att bibliomantera (för det borde väl bli det svenska verbet av det från början grekiska ordet).

Jag skall nu slumpmässigt dra ut en bok ur hyllan bakom mig och slumpsmässigt slå upp en sida och slumpmässigt välja ett stycke eller mening och så skall ni få se vad som kommer att hända mig inom en snar framtid. Spänningen är oooooooooliiiiiiiiiiiiidlig

*trumvirvel*

"Förklaringar kan vara av många olika slag. I humaniora och samhällsvetenskaper är det grundläggande förklaringsproblemet av paradigmatisk art: vad är det egentligen för slags fenomen vi står inför, vilka slag av påverkan kan över huvud taget komma ifråga? En annan svårighet är att man sällan gör experiment, dvs systematiskt förändra olika utgångsbetingelser och se vad som händer." (Göran Wallén: Vetenskapsteori och forskningsmetodik, 1993, s. 48)

Tja... *antiklimax?*
vad gör jag med den här spådomen...

Skall jag ändra lite fler utgångsbetingelser och experimentera mera? Eller skall jag börja strunta i att förklara saker eftersom jag enbart med en viss svårighet kan ändra det som är mina förutsättningar i livet...

I alla fall var det lustigt att det var just den boken som jag drog ut eftersom jag tror att jag kan behöva låna den i mitt uppsatsarbete...

Sällan skådat erbjudande

| | Comments (1)

- Skall jag vidarebefodra 185 spam-mejl till dej? undrar jobbarkompisen.
- Hmmm, låt mig tänka.. Nej jag klarar mig nog bra ändå. Men tack i alla fall!

Parallella verkligheter

| | Comments (0)

Pratade med en kompis igår
om de parallella verkligheterna som jag nämnde igår.

Det är väl bra att uppleva flera världar samtidigt, sa hon.

- Jo, men jag vet ju inte vart jag hör hemma!
- Du får väl köra krona eller klave, sa hon.
- Bra idé. Oftast är det ju velandet som är det som är påfrestande.

- Bäst av tre, kontrade väninnan med ett leende genom telefonledningen.

Och jag förstod att nånstans finns redan svaret man söker.
Det ligger inte utanför mig själv.
Men det gäller för mig att kunna plocka fram det.
Och våga använda det.

Ro hem

| | Comments (0)

Ett tag var jag sjösatt som en båt på öppet hav.
Och vinden sjöng om att det är svårt att ro utan åror.

Nu har jag åror.
Det gör mig tillfreds i min båt.
Det gör att jag känner att jag kan påverka mitt liv.

Nu skall jag bara hitta hem.
Jag ror redan
och när jag vet att jag har det i sikte...
... när det lyser välkomnande mot mig från stranden.

Kommer jag att börja ro med ytterligare kraftfull målmedvetenhet.

I det här läget måste jag avvakta,
känna in
tycka mig skönja
men inte veta säkert.

Hemma och slut

| | Comments (0)

Nu har jag varit i Skåne över helgen
och behöver en vecka ledigt för att ligga under en filt
kombinerat med lååååååååååååååånga promenader
för att fatta nånting om vad som ÄR,
vad jag vill, vad jag kan, vad jag törs,
vem jag är och vad jag känner.

Så här sjukt var det länge sedan det kändes.

Det kan inte bara vara kallbadandet i Öresund (+4 grader i lördags) som lett till min förvirring.

Även om jag misstänker att denna underbara upplevelse (MERA MERA) är en av orsakerna till huvudvärk och lätt illamående under helgen. Men utöver denna rent fysiska försvagning... skulle druckit mer vatten i bastun...

Det är faktiskt inte särskilt lätt att ha en verklighetsuppfattning när allt som händer ÄR som att leva i en Narnia-bok. Det som en gång för ungefär 4,5 år sedan var en långsam stund på jobbet som jag fördrev på studera.nu där jag fann en utbildning på distans som jag kunde gå för att kunna vara kvar i Stockholm, har nu på snirkliga banor lett till att jag behöver överväga att flytta till Skåne.

Det pågår parallella verkligheter på andra ställen i världen just nu och vi är bara en garderobsdörr från att själva få uppleva någon av dem.

Det som var en vetskap om att det fanns olika motivation och möjlighet, väckte frågan om ambitionen var möjlig att enas om. Väckte behovet av ett samtal. Och plugghelgen verkar som att den slutade med att min pluggkompis avbryter sin utbildning. Vi har inte samma livsmål, men skall fortsätta vara vänner. Som att göra slut. Hon lyckades gråta med en gång. Jag har knappt sovit någonting i natt. Känner mig fortfarande stum i kropp och själ. Det var skönt att släppa henne, kändes som ren kärlek att inte hålla henne kvar fast jag är rädd för att göra detta ensam.

Samtidigt är det första gången jag gör en sådan här grej och känner med öppna ögon att det är det bästa för båda och ... jag undrar om jag någonsin älskat någon som jag varit tillsammans med, för det var länge sedan jag hade en pojkvän som jag kunde känna så här inför när vi lämnade varandra... Det har jag nog bara gjort en gång. Och det var oändligt länge sedan.

Och så var jag på dejt på lördagskvällen efter den där känslostormen och trodde att jag skulle veta mer nu än innan. Och jag vet ingenting. Bara att vi sitter i nån slags moment 22-historia där vi inte kan lägga nån insats förrän jag vet om jag verkligen kan tänka mig att flytta till Skåne, och samtidigt kan jag inte riktigt säga att jag skulle göra det oavsett den här historiens framtid, så på något sätt behövs det läggas en insats redan innan jag kan veta.

Förmodligen är det vår rädsla som letar garantier. Eller också är det sant. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag känner. Jag vet bara vad jag inte kan motstå. Räcker det? Nej, det räcker inte. Båda två är för allvarliga och för omtänksamma om varandra för att det skulle räcka.

Jag känner mig trött, ensam och utpumpad.
Och tom,
som om hela min värme, kärlek, kraft och kropp
glömts kvar i en annan del av landet.

Ur led är allt
och ve är jag att vrida det rätt igen.

Sensmoral

| | Comments (0)

Jag måste ha missat sensmoralen i Konungens återkomst.
Som tur är har jag vänner som kan förklara den för mig.

Budskapet är tydligen:
"Ta med cerat när du skall till Mordor!"

Det skall jag lägga på minnet. Tänk en så påkostad filmtriologi bara för att inpränta detta och så går det mej helt förbi. Det är inte utan att man känner sig hopplös emellanåt.

Ändrad verklighet

| | Comments (0)

Tidigare tyckte jag synd om fiskar i skabbiga akvarier.
Djurplågeri, tänkte jag.

Efter att ha sett Hitta Nemo så gör jag andra associationer.
Ett synbart misskött akvarium får mig att höja en knuten näve mot skyn:
"Fish power!"

Varför

| | Comments (0)

Vad är detta med mödrar och döttrar?
Eller i alla fall med mig och min mamma?

Hon vet inte hur väl hon vill.
Och hon krumbuktar sig
mer eller mindre ansträngt
för att ge mig det hon tror att jag behöver och vill höra...

Och det landar tveklöst fel.
Nästan alltid.

Jag vill be henne dra åt fanders.
Men så får jag bita mig i tungan
inser att hon vill väl.

Och jag kan inte förstå varför jag inte en enda gång
kan vara på rätt nivå för att ta emot det.

Just nu är jag arg och ledsen.
Och det står inte i rimlig proportion till det hon sa.
Så jag kan förstå att hon blir osäker och inte förstår mig.
JAG förstår inte själv.

Jag vet bara att jag har lust att slåss.
Det sitter en smocka i mina nävar som jag försöker kanalisera genom att låta fingertopparna dansa över tangentbordet.

Det som jag inte behövde idag.
Var att få hjälp med argument
som kan vara bra att ha till hands
om allt går åt helvete.

Jag tror att jag ville att hon skulle tro på mig och mina möjligheter. Att hon skulle säga att hon inte kan förstå hur något skulle kunna gå annat än bra. Att jag är värd det.

Kanske är jag också arg för att jag inte vill veta.
Jag vill blunda och tro.
Inte kännas vid att det kan gå annat än bra.

Lita på livets spännande möjligheter.
Och att de finns för mig
färdiga att skörda

redan
NU

Ämne eller relation

| | Comments (0)

För ett tag sedan skrev jag en undran om varför äldre män syns mer som intresserade nyfikna människor på biblioteken än vad äldre kvinnor gör.

Och en bollning vidare i frågan fick jag av en kollega som menade på att män är mer ämnesorienterade och kvinnor mer relationsorienterade. Generellt sett, naturligtvis.

Och idag spann den här diskussionen ytterligare vidare kring hur det är att vara det ena respektive det andra. Och det vi kom fram till eller kanske snarare som jag förstod nu är att det naturligtvis har en poäng med relationer, men det är också begränsat hur mycket man kan påverka dem. Att vara så ämnesintresserad och nyfiken att man är beredd att kasta sig in i ett ämne ger en oändligt och utvecklar en ständigt - och inte minst - man har makt att påverka det som händer i den processen.

Även om man utvecklar en relation och kan säga att man är BRA PÅ RELATIONER så är det ändå begränsat hur mycket det kan leda till om man nu råkat bli ihop med ett rötägg. Sedan är en relation något som man kanske aldrig EGENTLIGEN kan säga att man är bra på. Man kan till exempel inte vara bra på att vara gift. Eftersom en relation måste återerövras hela tiden så kan man aldrig luta sig tillbaka med tummarna innanför hängslena och pösa självtillräckligt. Man har inte ryggen fri och man har inte uppnått det ensam. Man behöver först även tacka sin partner och föreslå att man pöser självtillräckligt en stund tillsammans (eller skall vi ta disken först).

Kan man däremot byta tegelpannor, briljera om slagen i andra världskriget, vem som vann skytteligan i England 1964 eller ännu hellre något annat ämnesorienterat där man själv på ett fruktbart sätt kunnat utvinna ny kunskap genom kombinationer och kopplingar som en diger bildning gjort en förmögen till, så kan man verkligen njuta av det med en självtillfredsställelse som är helgjuten även om även den är föränderlig. Och faktiskt är något som blivit en del av en själv. Som utvecklat ens JAG.

Kanske hänger detta samman med risken att bli bitter.
Det är svårt att vara bitter och nyfiken samtidigt.
Det är svårt att vara bitter när man känner att man själv har koll på vad man kan göra och utveckla i sitt liv.

Jag känner mig oerhört upplyft efter detta samtal och denna insikt under en lunchpromenad i vårsolen. Och jag känner mig som den perfekta kombinationen. Jag gillar relationer och jag är nyfiken på det mesta i kunskapsväg också.

För jag tror att det är viktigt att utveckla dem båda. För även om man skulle gynnas av att åldras obitter, så är det ändå förbannat trist att inte ha vänner, familj och älskare som lyser upp tillvaron. Nån skall ju lyssna på de mirakulöst intressanta upptäckter man gör också. Och inte bara lyssna eller låtsas lyssna, utan det mest spännande är ju om det blir ett samtal, ett möte, en utveckling vidare, med infallsvinklar man själv inte hade varit öppen för. Och det väl här som begreppet social kompetens kommer in i bilden...

Tänka sig - ett nytt nummer?

| | Comments (1)

Idag kom Sports Illustrateds baddräktsnummer.

Snygga saker,
men hur sjutton sitter dessa minimala plagg uppe
särskilt efter ett par köttbulle-hopp och lite beach-volley??

En del av baddräkterna är kroppsmålade och det måste ju vara det bästa,
då glider inte brösten ur de minimala tygslamsorna
å andra sidan är frågan hur vattenresistent en kroppsmålning är...

Det verkar onekligen obekvämt och/eller opraktiskt.
Man trodde att designteknik skulle ha kommit längre.

Det är också fantastiskt att en del av bikinisarna och baddräkterna visas när de ligger utslängda bredvid en naken kvinna på stranden. Och jag vet inte riktigt om jag känner att jag kan föreställa mig hur klädesplagg ser ut på, om de mest bara ligger i en hög på en bild.

Förmodligen är det jag som börjar bli en go tanta.
Foträt och praktisk.
Jag vill hellre leva än vara åtrådd
om man nu måste välja.

Sicket öde

| | Comments (0)

Att köpa kläder att känna sig bekväm i
fyra dagar före en dejt
är ungefär lika smart
som att köpa nya skor fyra dagar före ett maraton.

Det kan gå, tänkte jag ändå och bet ihop och höll in
och försökte tänka positivt.
Men detta var faktiskt en riktig jävla katastrof.

Det är genom kroppen som man möter världen
och efter att ha sett det jag sett idag
känner jag mig mest sugen på att stanna hemma
... typ resten av livet.

Är det nån särskild tanke bakom
att jag just nu skall känna mig så osedvanligt
fel, ful och fet?

Och till råga på allt kombinerat med en så stor skräck för
om det skulle kunna vara ett osingelliv som väntar mig
att jag känner att jag behöver knö i mig lugnande för att inte få hjärtinfarkt.
Och vad är mer lugnande än choklad och riktigt fet mat.
Det finns inget mer lugnande...

En märkligt ond cirkel
och vips så är jag där i det klassiska mönstret:
Hoppas att den där mannen kommer och räddar mig
från mig själv.

Vit springare eller ej,
jag är med på allt som kan föra mig bort från det här träsket till verklighet.

STOPP STOPP STOPP
Jag menade naturligtvis ingenting av det som jag skrev här ovan.

Jag är en jättetuff tjej som inte behöver någon
alls
och som kan tänka mig att bara träffa en man så där litegrann
för att ha nån att prata med liksom, typ.

JAHA, DÄ VA DÄ
Nu är balansen återställd
till där jag alltid hittills varit innan jag träffat någon.
Oförmögen att ta emot någonting
för att jag är så himla rädd att jag inte har någonting att få.
Rädd att nån skall se
att jag saknar något.
Rädd att ingen skall tro att jag har något att ge
(= inte kunna älska mig)
om jag inte väljer att vara
DEN som ger
och den som säger
NEJ, INTE SKALL VÄL JAG
och kanske till och med avvisa det jag faktiskt får.
Även då det är kärlek.
Omtanke.
Allt det som alla självklart behöver och vill ha på sitt sätt.
Men som jag försöker kaxa till mig inför
stå ÖVER
Och jag får stå över

På något sätt väljer jag de märkligaste strategier.
Och hamnar alltid att antingen stå över typ alla kast
i nån slags stolthet
JAG (Moi) är inte alls är ute efter att komma först till varje pris
det kan ni andra ägna er åt.
*näsan i vädret är väl bara förnamnet*

ELLER
Att jag drabbas av en sådan iver att jag plötsligt
GÅR DIREKT
utan att passera GÅ
Och missar att inkassera 4000:-

Sicket öde.
Det är dags att ändra på det.

Är du intresserad eller?

| | Comments (0)

Så stod vi i tjejernas omklädningsrum på lågstadiet, med handdukar som skylde allt vi inte hade och försökte sparka ut de inrusande killarna. Och där fanns alltid det spydiga tonfallet:
- Är du intresserad eller?

Och meningen var att nån skulle känna sig dum. Och kanske var det samma sak som var meningen på högstadiet när man helst inte fick lov att vara intresserad av någonting.

Särskilt inte om det gick att anknyta till skolarbete.
- Jag har inte pluggat NÅNTING till det här provet! och så tuggade man nonchalant på sitt hubbabubba medan magen knöt sig i oro över hur det skulle gå, för inte lyckades jag skita i allt och vara så där cool som jag ville låta påskina. Och det var heller aldrig nån som gick på det så jag kunde lika gärna ha sett till att vara stolt över mig själv istället.

Nu sitter jag och lägger in nyinköpta böcker i katalogen på ett bibliotek. Och förstår över huvud taget inte hur frågan kan ställas på ett spydigt sätt.

Självklart är jag intresserad.

Jag har lånat på mig en femtedel av allt nyinkommet i vanlig ordning. Och jag vill verkligen hinna läsa det. Hinna integrera det i mitt jag och leva det. Hinna skriva om det här.

Hur länge skall jag kunna leva och verka i en så här underbart inspirerande arbetsmiljö utan att fullständigt krevera av den fulländade blandningen av njutning, nyfikenhet, intresse och information overload?

Det känns som om jag redan gått under och kommit till himlen.

Att känna sig delaktig är bra

| | Comments (1)

Att känna sig själv som centrum i världen är så vi börjar våra liv.
Sedan förstår vi och anpassar oss allt mer efter att världen är det stora och det stora flertalets roll är att verka i det lilla. Det innebär inte att vi inte har kvar barnets känsla av att se världen ur vårt eget perspektiv eller har behov av att få delta i den på våra egna villkor.

Empowerment var ett flitigt använt begrepp när jag läste om civilsamhälle och demokratiseringsprocesser i tredje världen. Känslan av att kunna vara med och påverka och styra sitt liv, som en grundsten då man pratar utveckling, även i ett sådant vitt perspektiv som i u:et i u-land.

Och samma sak säger Lena Johannesson i min gamla BHS-kursbok Brus över landet. Hon menar att människan inte är ett passivt offer för olika nedbrytande krafter i sin omvärld. Hon skriver:

Så har ju människan aldrig sett ut, även om man någon gång i ögonblick av stor trötthet kan känns sig så utsatt. Den dominerande regeln för hur människan orienterar sig i sin värld är istället att hon uppfattar sig själv som centrum, och utifrån detta faktum skapar hon mening och sammanhang av det som sker runt omkring henne.”

Detta att få lov att ha kvar en känsla av att vara innesluten istället för utesluten. Att ha ett sammanhang och kunna delta. Det tror jag är totalt grundläggande hörnstenar i ett samhälle. Möjligheten för människor att kunna skapa och finna harmoni är en känsla av tro av hopp som alla behöver. Är inte det tillgodosett så dyker en rad andra känslor upp som är rätt naturliga, men som inte går att förena med de gemensamma samarbeten och kompromisser som är grunden till hela vårt samhällssystem.

Det finns inget allmännas bästa som sker på för stor individuell bekostnad. Och inget individuellt som inte på någon nivå berör och/eller påverkar omgivningen. Så det minsta vi som samhälle kan göra och det som också är det svåraste, att ge alla förutsättningar att delta.

Man kan kalla det vad man vill. Man kan använda ord som har olika politiska eller andra laddningar. Välj fritt. Men detta är en nödvändighet. Maktlöshet, utanförskap och desperation kommer inte att leda till någonting positivt. Det är inte skapande känslor helt enkelt. Utan destruktiva…

När jag läste lite argumentationsanalys en gång i tiden så var jag också uttalat socialliberal. En rätt röd folkpartist skulle man kunna säga. Och det fanns också frihet att vara det inom LUF i Göteborg där färgen var orange och inte blå. Föreläsaren på den filosofiska institutionen som höll i kursen sa att vad än en liberal säger, så kan man alltid ställa frågan: Men barnen då? Han menade att teorin om att vi alla är medvetna individer som kan ta vara på oss själva och agera rationellt för det goda, har sina luckor.

Och när jag läser vidare i den gamla kursboken (och ja, jag säger gammal för även om jag hade den som kursbok för bara ett par år sen, så är den faktiskt från 1993 och det får väl ändå sägas vara gammalt) så är det inte tillgång till datorer som står som första hindret för folk som aktivt vill delta. Det är läskunnigheten.

Det är något som är så självklart för mig att jag lätt glömmer det. En stor del av världens befolkning kan inte läsa. Och om det känns för stort och för långt bort att prata om analfabeter i andra länder, så är det samma sak med oss i Sverige. Det finns människor även här. Dem vi skall arbeta med, prata pensionssystem med och bygga en gemensam framtid med som faktiskt inte kan tillgodogöra sig en stor del av det som jag slarvigt skulle kalla för allmängods.

När allmängods inte är allmänt, då är det inte allmängods. Det räcker inte med att tillsätta utredningar. Det är nog trots allt så att de som växer upp idag måste få känna sig delaktiga NU. Det är i varje nu som en människas självbild skapas. Och inget påverkar en människas relationer med sin omvärld så mycket som självbilden.

Så jag vet inte vad som hände,
men jag känner mig helt plötsligt uppflugen på en barrikad.

Det var nog bara det jag ville säga!
För nu...

En dag utan vänner

| | Comments (0)

Idag är en sån där dag när jag kollar mejlen
var femte minut.
Och inte mycket
faktiskt INGENTING
hinner hända mellan kollningarna.

Jag har fått två vän-mejl idag.
Två kravbrev från bibliotek
Och två opersonliga informationsmejl.

Innan mejlen kom
hade man förmodligen tyckt att det var rätt mycket kommunikation
från omvärlden.

Nu tycker jag att jag är såååååå ensam
och sååååååå uttråkad.

Avsaknaden av mejl
gör ju att jag inte får en enda ursäkt att inte jobba.

Det hindrar ju inte att jag lyckats undvika det ändå...
litegranna...

Hoppas arbetslusten kommer tillbaka snart,
det här humöret är värdelöst.

Frihet

| | Comments (0)

I två år har jag städat och rensat.
Nu är mitt hem mitt.
Så fint att jag bara sitter i ett hörn och smäktar
tänk att detta är JAG.
Så bra det blev.

Det är luftigt och fräscht.
Det är vad jag alltid drömt om.
Det är mitt hem.
Ett nytt mitt.
En märklig känsla att kunna öppna sin dörr och vara stolt.

Och självklart
måste jag ta ner mig på jorden ett ögonblick
genom att säga att ett hem aldrig blir klart.
Det finns mer att göra.

Perfekt finns inte om det skall vara levande.

Men just nu är det typ perfekt.
Och utan nått direkt akut projekt
så sitter jag här
med tid
och kraft

Två års rensningar
och känslan att det räcker med ett djupt andetag
för att känna
luft under vingarna

... och..

... kan det vara...

... frihet?

Förträngning eller förstärkning

| | Comments (0)

NU
måste jag köpa den där fjäderboan
som jag alltid drömt om.

Har vaknat utan så där väldigt illasinnad huvudvärk
och avnjutit melodifestivalen från igår.
Och är inte den glädje som en riktigt go schlager förmedlar
det mest livsbejakande man kan avnjuta?

Visst kan det vara banalt
att glittra och le
i en värld av elände och ond bråd död.

Men på vilket sätt blir jag en del av lösningen
genom att stänga in mig i rädsla och oro?

På vilket sätt blir jag en del av problemet
genom att vidarebefodra leendet?

Att bejaka glädje, kärlek och livslust
är inte att inte erkänna döden och lidandet.
Snarare är det ett sätt att sortera

Det ena har sin tid och det andra sin.
Just i detta ögonblick i mitt liv är jag levande, leende och lycklig.
Andra stunder bär andra känslor.

Och det är ljuvligt att höra ett bubblande hjärta ta ton.
Och att låta toner få hjärtat att bubbla.

Tack AFTER DARK.

Intensivt levande

| | Comments (0)

När min arbetskompis berättar om sin 2-åring
så ger det mig oändligt mycket förståelse.
För mig och för mina föräldrar.

Hennes tvååring är intensiv.
Starkare än han har förstånd för ännu.
Och en riktigt nyfiken människa med ständigt öppna ögon för saker att uppleva, utforska och göra till en del av sin föreställningsvärld och verklighet.

Sådan var jag också en gång i tiden och är nog fortfarande.
Och ett sådant barn är inget lätt barn.

Kanske är det det som pappa har i åtanke när han sagt mig att jag är svår att leva med?

Och många goda föresatser kan gå i kras längs vägen då man jagar sitt barn för att skydda det från sig själv. Medan omgivningen undrar vad det är för nån ansvarslös förälder som inte har mer pli.

Men barn är olika,
människor är olika,
och det finns inga säker sanning i att ett försiktigt barn skulle klara sig bättre i livet eller vara mer väl omhändertaget.

En del kan man tillåta som förälder, en del kan man glädjas åt
och en del kan man känna igen och fascineras av och lära sig av.

Men annat är bara panikrädsla.

Det finns ingen gräns för vad som kan hända med ett barn som vill förstå allt.
Göra hela världen till sin.
I en kunskap som man fått ta in med alla sinnen
och allt intellekt som står till buds.

Fördelen är livskraften.
Den som gör att man alltid reser sig.

Nackdelen
med att en gång ha varit ett sådant här barn är den ständiga skulden.
Jag förstår inte vad som hände men det var nått jag gjorde fel.
Kanske borde jag hålla tillbaka mer.
Kanske bli rädd för sin kraft och dess starka utlopp.

Ett extremt nyfiket barn får extremt många fler NEJ.

Och det är lättare för omgivningen att tolka in trots
i äventyrslystnaden och sökandet
än att ha tålamod att se den process av kunskapande
som det innebär att använda tiden
då mamma ändå har fullt upp med att packa allt som skall med när man skall med bussen
till att lägga ner saker i toalettstolen och se vad som händer då.

Det är lätt att få stämplar för hur man är.
Vi är rätt bra på det som människor.
Stämpel på och så kan vi gå vidare.
Att vara konfunderad och stå inför något främmande är skrämmande för många.

Men alla de där hastigt satta stämplarna är svåra att frigöra sig från.

En annan koppling dyker upp i mitt huvud.
Den att till att det jag främst söker när jag träffar någon av motsatta könet
är överinseende.

Snälla ha överinseende med mig, se att jag inte vill ont.

Jag vill dela buset och livskraften.
Men vem skall då hejda när det blir farligt?
Att mina egna gränser inte är tillräckliga är en sanning för mig.

Kanske den just i detta nu blev tillräckligt medveten
för att bli objekt för mitt ifrågasättande... :)

En sådan här intensivt levande människa blir inte gammal.
Jag var i chock på min 30-årsfest. Jag hade aldrig trott att jag skulle nå dit.
Men nu känner jag att jag förstår vad känslan kom sig av.

Jag kommer aldrig att bli gammal
inte för att jag nödvändigtvis kommer dö ung,
utan helt enkelt för att jag alltid kommer att vara levande.

Jag är inte villig att stelna i en form.
Inte villig att vara något som förväntas.
Inte heller villig att alltid trotsa.

Utan helt enkelt bara alltid på väg.

Aforismer

| | Comments (0)

"För att vara god,
är det ej nog att vilja det goda,
man måste ock tro derpå."

"Viljan är blind,
till dess tanken gifver den sin riktning.
Alltså är tanken viljans herre, icke tvärtom.
Viljans välde är passionens."

"Om fåfängan är egoismens oskyldigaste form,
efter den icke egentligen skadar någon annan än den fåfänge,
så innebär den dock roten till högmodet,
hvilken är den stora grundsynen."

"I det lilla ordet du ligger nyckeln till lifvets gåta.
Ingen finner och ingen vinner sig sjelf,
som icke finner och vinner en annan.
Detta är personlighetens innehåll.
Detta är kärleken, och Gud är kärleken."

"Hvilkens princip är högre, frihetens eller lydnadens?
- Frihetens, emedan endast den fria lydnaden är sann lydnad."

"Är icke lifvets uppgift att utveckla personligheten och kufva sjelfviskheten?"

Aforismerna är hämtade på s. 54-55
I Gustaf Nyblaeus bok "Aforismer af en lekman" från 1897

Det stora finns i det lilla

| | Comments (0)

Igår hade jag nöjet att träffa en av dessa otaliga äldre herrar som besöker bibliotek och har en fråga de vill veta mer om och med darriga händer och starriga ögon söker svar.

Nyfikenheten verkar vara det sista som överger en del
eller också är det de nyfikna som lever längst.

By the way... kan jag inte låta bli att undra vart kvinnorna tar vägen. Statistiskt sett lever de längre, men inte ser man dem lika ofta och med samma iver bland gamla arkivhandlingar, årsböcker och tidskrifter. Är det för att de inte är representerade där och att det man till syvene och sist är mest intresserad av är sig själv och sin gärning?? Eller är det för att vi kvinnor är mer intresserade av virkade dukar än av sådant som tydligare gett avtryck i den stora världen?Det var en utvikning, som jag inte kunde låta bli att formulera.

Den här äldre herren är uppväxt i den tid som all den litteratur som jag håller på att gå igenom är ifrån. En tid, en anda och ett språk som jag fångats av och förälskat mig i. Och vi kom att prata om detta med ämneskunskap.

Att jag inte har en bakgrund i det idrottsliga och om det är ett problem när jag skall placera litteraturen i sitt sammanhang. Och jag tyckte att man lär sig efter hand. Och det som kräver mer kunskap kan jag få hjälp med och/eller avvakta med tills jag vet mer.

På något sätt är det just detta som jag älskar med bibliotekarieyrket och bibliotekstänket. Att det finns en massa verklighet. Och den skildras på en rad olika sätt. Och att sedan försöka finna systemet i det, eller kanske finns inget underliggande system, men för att vi människor skall kunna ha en chans att greppa och förstå så måste vi sätta saker i samband med varandra och skapa sådana system. System som sedan tyvärr också begränsar våra möjligheter att tänka fritt och stort igen. Det är tydligt att det finns värderingar som styr organisationer, så även en så till synes torr organisation som den av böcker i en bokhylla.

I alla fall blev den äldre mannen inspirerad av att se min kärlek till ämnet som kanske liknade den han själv känner? Och han sa att nu för tiden så är kunskapen så ytlig. Inom till exempel idrottsvärlden så är det ofta så att de som är engagerade börjar i en specialidrott och sedan drar de generella slutsatser utifrån den. Och det blir inte alltid rätt.

Och jag kan bara hålla med. Min uppfattning är att de gamla böckerna är svåra att placera in i en enkel kategori så som vi lätt vill göra idag. En författare kan skriva om ett ämne och ta upp de mest skilda aspekter som man inte hade kopplat till varandra idag. Ett försök att överbrygga en helhet.

Sedan har det funnits en period då man trott sig kunna förklara verkligheter och samband genom att hitta en liten enzym nånstans som kan förklara ALLT. Och en forskare kan allt om det enzymet som man kan tänka sig, men har så ytlig kunskap om allting annat att det inte blir en kunskap som kan sättas i ett rimmligt sammanhang.

Med så detaljerad kunskap som man forskat fram idag, så finns ingen möjlighet att bli universalgeni längre. En gång i tiden fanns det människor som ansågs besitta en stor del av all samlad kunskap. (En sådan hade jag velat vara).

Att se det stora i det lilla och/eller se det lilla i det stora.
Det är en rätt spännande vidd och ett intressant val av perspektiv.

Nu går väl utvecklingen mot en rad tvärvetenskaper och möjligheter att göra kopplingar, finna samband och försöka se helheter. Men eftersom alla nischat in sig så verkar det vara svårt för olika vetenskapsgrenar att mötas i sina olika mätmetoder och traditioner. Svårt att se vetenskapligheten och likställa någon annans kunskap och kanske också att en del känner sig hotade om de inte kan förklara världen enkom utifrån den väg de själva valt som livsgärning att följa i sitt sökande.

Vetenskap är oerhört likt religion i detta. Och vetenskapsmän är, trots alla ambitioner att förhålla sig som objektiva åskådare, oerhört lika subjektiva människor. Med allt vad det innebär av akilleshälar, stötestenar, egon och ömma tår.

Behöver vi förklara världen för att förstå den?

Är det möjligt att det inte går att tänka fram en lugn tillfredsställelse.
Är det möjligt att vi behöver ta ett par djupa andetag och oavsett syreupptagningsförmåga finna en mjukhet och öppenhet i våra hjärtan som vi kan vila i.

Den stora och viktigaste kunskapen är förmågan att leva.
Och att njuta av livet.

Och i det ingår - i alla fall i mina ögon - känslan att veta vem man är.
Inte känna behov av att upprätthålla gränser för sin kunskap.

Vilket inte är det samma som att inte ha gränser,
för tydliga gränser ger tydliga möten,
och tydliga möten är det som gör livet värt att leva.

Intresse ingen har??

| | Comments (0)

Igår fick jag en Veckorevyn
från 1939 i mina händer.

Och i den fanns det kontaktannonser
som jag och jobbarkompisen kastade oss över.

Ett intresse som flera av annonsörerna hade var...
... bilåkning.

Det är ett intresse som jag aldrig sett i en kontaktannons nuförtiden.
Är det verkligen ett utdött intresse???

OM jag nån gång sätter in en kontaktannons så skall det stå med.
För när jag kör så är jag helst själv så jag kan sjunga så där högt och falskt och HÄRLIGT
(för all del har en del medresenärer fått den tivivelaktiga äran att uppleva det)

Men att sitta bredvid och åka i timmar och lyssna på musik och prata om allt och ingenting och bara kika ut genom fönstret, svänga av nånstans och titta på nått på nått ställe man aldrig varit.

Ja, bilåkning är verkligen ett intresse jag har,
det är inte välodlat eftersom jag inte har tillgång till bil just nu.
Men uj uj vad jag tycker att det är gott.

"Bisarrt och orimligt"

| | Comments (0)

Märkligt detta med att vara kvinna, sa jag till jobbarkompisen imorse, igår var det som om jag bar hela världens bedrövelser på mina axlar och idag så känner jag hur liksom alla själsliga och mentala och kroppsliga fördämningar brister och att det finns så lite att vara rädd för och att det är så lätt och fantastiskt att leva.

Det gäller verkligen att hålla reda på sina cykler och lära sig att när man vill ta livet av sig vänta i tre dagar innan man gör något drastiskt för då går det oftast över och visar sig vara tecken på en helt naturlig hormonkurva. Inte konstigt att kvinnor räknas som mer konservativa. Det GÅR liksom inte att följa varje känsla i stunden. Och det är helt oförståeligt att lära känna sig själv eftersom man aldrig vet varför man har de humör som man har.

Det är underligt detta att vara kvinna, sa jag.
Ja, sa jobbarkompisen, det är bisarrt och orimligt.

Kontakt utan känslor?

| | Comments (0)

Imorses skummade jag kontaktannonserna i DN.
Fann meningen "Jag kan prata känslor" och det triggade igång mig.
Hånlog och tänkte: Jag höjer och synar.

Om jag skulle höja med något så är det med frågor som
Kan du eller vill du?
Händer det att du har behov av det och att du gör det på eget initiativ?

Tror du att du framstår som en go kille genom att slänga ur dej den meningen?
Jag brukar rapa och klia mig på pungen i offentliga miljöer, men om det krävs av mig så kan jag väl säga nått om känslor också.

Som om jag skulle säga att jag kan sköta städningen i ett hushåll.
Visst, men är det nått jag innerligt gärna vill och känner en glädje i att göra för sakens egen skull, för den känsla av välbefinnande och omtanke som det ger mig och den närhet som det skapar? Ibland, men jag skulle hellre skita i det och ägna mig åt andra saker.

Det kan ju också hända att den där killen var ironisk och så fall är det rätt kul.
Och faktiskt lite min humor.

Men bisatsen talar väl för att det finns nån värdering i annan riktning,
för den fullständiga meningen var:
"Jag kan prata om känslor, men även allvar"

Så att beröra varandras liv är det sökta.
Att sätta ord på det som då händer kan gå.
Men att det skulle vara det allvarliga är otänkbart.

Ibland har jag så svårt att förstå...

Men jag tänker väl för mycket
kommunicerar för gärna, samt
är för krävande och för känslostyrd.

Dags att testa sig igen?

| | Comments (0)

Yellow Vibes
Your Energy is Yellow. You are generous, bright,
and expressive. An excellent communicator, you
keep your audience captivated with your
animated storytelling. Sometimes you talk too
much, but when you learn to listen you will be
sought out for your talents to advise.

The communications field appeals to you as a
profession. Public speaking, writing, radio,
acting or teaching would also be good career
choices.


What color is your energy?
brought to you by Quizilla

Vem vill höra sanningen?

| | Comments (0)

"Så fly, o grymma sannings dager,
Som våra glada drömmar stör!
Vad mer, om villan oss bedrager,
Blott hon vår levnad lycklig gör?
"

J.H. Kellgren, Våra villkor

Kanske 26-årsdag

| | Comments (0)

Det kan vara så att just idag är den dag som jag för 26 år sedan tog mod till mig och på så sätt avslöjade sanningen. Det händer lite för sällan nu för tiden och därför finns det all anledning att lyfta fram en sådan händelse i ljuset.

Dessutom finns det ett alldeles särskilt ljus som tillkommit de senaste veckorna, så jag kan helt enkelt inte låta bli.

Så, nå, vad handlar det hela om?
Självklart handlar det om tomten.

Ett år hade tomten likadana strumpor som pappa.
Året därpå använde tomten det smeknamn som bara pappa hade på mig.
Och jag funderade och funderade...

Och nån gång så här fram i mars,
gick jag in till pappa när han var i badet och frågade om det möjligtvis inte var så att det var han som var tomten. Han frågade varför jag trodde det, och med de argument som jag hade till min tes så fick han vika sig och erkänna.

Det där smeknamnet har sedan länge bara varit där som en skepnad av barndomsljus och familjevärme, oanvänt, men omhuldat i mitt undermedvetna.

Och så plötsligt dyker det upp en karl som använder det. Det är som om precis alla dörrar öppnas, ända in till det allra innersta av min hjärterot. Jag känner mig helt helt trygg. Varm, sedd och älskad. Som om jag var värdefull bara i min existens och har något att ge. Och jag vill ge. Ge ungefär allt, som om det är en familjesymbios som väckts.

Han anar inte vilka knappar han tryckt på och än så länge är det för tidigt att avslöja. Och erkänna - ens för mig själv. Så än så länge ser jag det mest som en anledning att förkasta hela känslan och liksom tro att hela känslosvängen bara har med det där gamla tomtescenariet att göra. Och det räcker väl gott så.

Att förhålla sig

| | Comments (0)

Det är inte helt lätt detta att jag
inte kan ta emot andras uttryck
utan att ta så stort intryck
att det sätter avtryck.

Att stabilisera en bild av sig själv och sitt jag blir svårt
man alltid är "under uppbyggnad"
ständigt föränderlig
levande och ett flöde
mindre tydlig än ett kugghjul
men kanske inte en mindre del i processen

Alla tankar som tänks
alla erfarenheter som delges en
och som upplevs
allt blir en del av mig.

Så när jag funderar på vem jag vill vara
så är det viktigt att sovra i vilka intryck jag vill få.
Vad jag vill integrera med min person
och vad jag vill undvika.

Det är inte bara så
att jag är vad jag äter
jag är vad jag gör
på ett betydligt vidare sätt.

Relax

|

Vad är det med Frankie goes to Hollywoods RELAX
som gör att man alltid blir så himla gladkåt av att lyssna på den?

På topp

| | Comments (3)

Jag har svårt att acceptera att inte alltid vara på topp.

I helgen fick jag dock en liten tankeställare.

Pratade med en kille som testar landslagsmän och kvinnor för att hjälpa dem med träning och förebyggande av skador. Han sa att en sprinter på elitnivå springer i tävlingsfart sammanlagt max 1,5 timme på ett år. Det vill säga i princip INGENTING med tanke på hur mycket personen i fråga tränar.

Att inte ligga på topp jämnt är för elitidrottsmän det som gör att de kan vara på topp när det gäller. Så att sänka sin vardags-ambitionsnivå är förmodligen receptet på att lyckas vid de där tillfällena då man verkligen vill och behöver göra det.

Så låt ambitionen vila.
Och nå stjärnorna!! :)

Hur skall jag veta om jag gör en tjänst eller en otjänst.
Vad som är bäst att vara tyst om och vad någon mår bra av att känna till.

Sanningen är väl att jag inte kan veta.

Allt jag kan göra är kanske att lägga ut det och se vart det landar.
Att utifrån rädsla inte berätta är i vilket fall det bästa sättet att göra fel.

Det är min övertygelse det finns en enkel grundregel:
Beslut tagna utifrån rädsla är fel beslut.

Våga det man inte vågar

|

Idag har det skett.
Miraklet.
Det där att med fullt lugn våga det man inte vågar.

För andra må det vara blaha blaha
Men för mig var det stort och fantastiskt.

Jag har gått på vattnet.

För första gången i mitt liv.
De senaste 8 vintrarna har jag lockats av det men inte vågat.
Men idag. Plötsligt.
Så tågade jag bara rakt ut.

Det var otroligt ljust då solen reflekterades över den vita vidden
och det var värmande sol.
Jag kisade, svettades och njöt.

Det gav mersmak.
Att gå på vattnet skulle lätt kunna bli en vana...
Att övervinna sån't man inte vågar likaså.
Vilken känsla!!

Känner mig lätt som en fjäder och bubblande av tillit.
Tillit till att världen kommer bära mig
Och att allt jag behöver göra här i livet är att bre ut mina vingar
och våga försöka.

Tantfest åt fler

|

Var på tantfest igår när jobbarkompisen fyllde 30.
UNDERBART festtema.

Jag kom tidigare så jag fick chansen att byta om och visa mig i underlinne och benkläder samt lägga upp håret på spolar (nu e man glad att jag inte klippte av kalufsen i alla fall) och få rulla rostbiff, lax och ost på bjudningsfaten och garnera med lite grönt. Kul. Och att lägga upp småkakor som var min favoritsyssla när jag var barn. Att lägga i mönster medan jobbarkompisen stökade med att förbereda bryggaren gjorde att jag tänkte lite extra på mormor (som faktiskt firade årsdagen för att ha släppt sitt jordeliv igår).

Tydligen var jag lik jobbarkompisens mormor, där jag stod och arrangerade i min typ rockklänning. Så det blev en rätt go memorylane och tillbaka till rötterna känsla under förberedelserna.

Och så såg vi till att det inte blev så naket i lägenheten, små virkade dukar under varje kruka, på tv'n, på minsta avställningsbar yta. Det kändes jättemysigt och ombonat. Undrar om hon verkligen kan vara utan det framöver...

Det fina var också att känna att det skall bli kul att bli tant. Att vi gjorde oss i våra klänningar och kände oss rätt välbevarade. :)

Den bästa repliken under kvällen och som fick tanken att växa var när vi efter bordsfilten la på den stora manglade duken. Och den faktiskt inte var helt slät. En kant hade hamnat fel i mangeln och skapat ett fult veck längs ena långsidan. Jobbarkompisen utbrast: "Var hon full när hon manglade?". Något vi hade svårt att tänka att någon av våra äldre släktingar skulle varit, men samtidigt bubblade hela tanken iväg med oss. Tänk om vi efter likören skulle hamna vid mangeln hela gänget. Det är ju så lätt hänt när man fått i sig lite...

Nåväl, det mest lyckade draget förutom att låta etikettsböcker och bjudningstipsböcker från 30-talet cirkulera och skapa stämning var idén att var och en skulle ha med sig en bakelse. Alla dessa små söta lådor som skulle öppnas och det fantastiska innehållet som skulle beundras, läggas upp på stora fat och under jubel och gamman bäras in till gästerna vid kaffebordet.

Lådöppnandet var som att se på fyrverkeri, plötsligt stod vi och tjöt för varje avslöjad överraskning. Så sa vi kära hjärtanes och skrattade så vi grät.

Helt helt underbart!
Jag kommer tantas med glädje nu när jag vet hur oändligt trevligt det kan vara. Och klänningsstilen kan jag vänja mig vid. Vilket känns bra för när jag blir gammal är det ingen som kommer att ha tid att klä på en nått annat än rockklänning i vilket fall.

Vad vet jag?

|

Jag försöker lyssna på vad andra säger.

Många av dem som uttalar sig i media kan göra mig bister och till och med arg.
Till exempel så kommer jag aldrig (?!) att förlåta Jarl Alfredius för övergången efter ett inslag om hedersmordsproblematiken för unga flickor i SVERIGE, där han säger "VI FORTSÄTTER I MELLANÖSTERN".

Vi är väl rätt många medborgare out here som inget hellre vill än att lägga komplicerade frågeställningar åt sidan och ansvaret på andra. Så att vi själva kan ha frihet att fokusera på gripbara dilemman. Så som på hur vi skall finna argument för att planka på t-banan, samtidigt som vi tar oss råd med ungefär alla prylar och märken vi tycker att vi är värda. Eller vad det nu kan vara för i-landsproblem som vi dabbas med.

Men jag tycker att man när man i varje ord kan nå ut till fler människor än man kan förstå också behöver vara mer än sitt bästa. Jag menar inte att alla måste ha doktorerat för att få uttala sig i media, inte heller att SVT/SR-kravet på att prata rikssvenska skall återinföras, men någonstans så tycker jag att det är märkligt att personer som sprider information kan få lov att vara hur klumpiga och ensidiga och direkt disinformerande som helst.

Nu skall väl inte allas vår Jarl få bära hundhuvudet för detta. Han är långt ifrån ensam. Och kanske kommer min främsta irritation från de år då jag själv arbetade på en nyhetsredaktion, utan att skriva/redigera, men inte utan öron och inte utan att veta att jag i många fall visste mer än de som satt där.

Så, jag lyssnar på andra. Många har mycket att lära mig.
Ofta intar jag en underdånig roll: "Oj, vad du kan mycket!"
(det där som får män i 50-årsåldern att tro att de har halva inne)

Men det händer också att jag tänker
"Det där låter konstigt,
men vem är jag att skriva den här personen på näsan?
Blir det inte lite otrevligt om jag börjar korrigera?
och vet jag tillräckligt mycket för att kunna göra det?"

Jag önskar att jag visste mindre, så att jag kunde tro att jag visste allt.
Nu vet jag att det är så mycket jag inte vet.
Jag ligger alltid efter.

Jag önskar att jag hade mindre respekt för andra människor,
så att jag kunde delta mer och vinna deras respekt.

Känner mig sällan rakryggat stolt för det jag kan.
Ser det inte ens.

Jag önskar att jag vågade vara stoltare,
att jag hade mer öga för min förmåga och min kunskap.

Och jag känner mig sååå inspirerad efter att funnit uttryck att använda som alternativ till den klädsamt (?) sänkta blicken när jag tror mig veta bättre:
Sug min IQ

Att inte göra

| | Comments (0)

Det sägs att man ångrar det man INTE gör,
mer än man ångrar det man gör.
Och det känns sant.

Men det kan också vara så
att det man ångrar att man INTE gjort
är att ångra att avboka något som man skall göra.
Slinter tungan?

Nej, det jag menar är,
att ibland behöver man
- för att känna att man gör det rätta -
INTE göra något.

Som igår när det var en fröjd att en sak som var inplanerad blev avbokad och en annan sak avbokades av mig. Plötsligt blev det frid i sinnet. Skönt.

Visst kan jag missa något. Men jag missade i alla fall inte att lyssna på mig själv och vad jag mår bra av.

Gott så.

Instämmer

| | Comments (0)

Jo, det var en härlig kväll i tisdags när Lille Skutt fyllde år.

Jag har för lite kunskap och för mycket Parlamentet-inspiration för att riktigt klara sådana där kunskapsspel, men om nu någon skulle vilja byta ut begreppet amfibieoperation för de uppdrag som sker vid kusten med beredskap både på land och vatten, så feel free, jag bjussar på begreppet strandragg.

Spiken i kistan?

| | Comments (0)

Jag har varit på en massa (för att vara mej) Djurgårdsmatcher både i fotboll och hockey och det började liksom kännas dags att fundera över att köpa nått attribut av nått slag.

Idag bär jag Göteborgs t-shirt.
Tänker (alltför) ofta i symboler och tolkar tecken. Och detta känns på något sätt glädjande och i det anar jag vart jag hör hemma. Innerst inne.

Så varför är jag så här på drift?
När får jag nog och drar mig hemåt igen?
Inte riktigt än... men snart kanske tiden är inne...
Time to go west

Anatomi-intresserad?

| | Comments (0)

Nonchalantskelett.jpg

Sådana här coola anatomiplanscher görs inte längre. Den har ett par hundra år på nacken. Visst är kroppshållningen fantastisk och den nonchalant hållna tudelade skallen skall vi ju bara inte prata om.

T-shirt-tips

| | Comments (1)

Om nån annan liksom jag har en gott öga till roliga t-shirts, så kan jag bara berätta att det i senaste internet world finns ett test av t-shirtbutiker på nätet.

Denna blev bäst i test.

Denna rekommenderades för billigt och bra.

Men vid en snabb blick är det ändå inte det jag söker.
Jag vill kunna skicka in och välja egen text och bild.
Så jag får nog klicka här.

When you wish upon a star

|

I årshoroskopen för mig i år så stod det att årets erotiska höjdpunkt skall vara vid vårdagjämningen. Som av en händelse har jag nu sett till att få mig en dejt den kvällen.

Frågan är nu:
Är det stjärnorna som styr mitt liv eller är det min gedigna kunskap (inhämtad från allsköns damtidningar) som gör att jag kan navigera efter stjärnorna??

TV-tips

| | Comments (0)

Om nån skulle komma på tanken att sätta på tv'n så hoppas jag att samma sak hände er som hänt mig slumpmässigt vid två tillfällen. Nämligen att komma in lagom till ett himla intressant tv-program.

Till min förtjusning ser jag att det finns länkar så att man kan se alla programmen i serien via webben. Inte bara det igår...

Det som jag tyckte var mest spännande i gårdagens program var att det på temat kring statyer och offentliga miljöer också togs upp det som händer i länder som nydanas. Vi har väl alla sett bilder av det här slaget, men i programmet berättades det att när Appartheid lades ner i Sydafrika så togs INTE de gamla statyerna bort. De står kvar som monument av det som varit. Som ÄR en del av den gemensamma historien och som faktiskt inte upphör finnas genom att man tar bort statyerna.

På så många sätt tycker jag att den förlåtelse och försoningsprocess som varit i Sydafrika är fantastisk, storartad och mirakulös. Naturligtvis så finns det en massa problem i det samhället (också), men det är ändå stort att undvika ett inbördeskrig och att våga ta saker stegvis. Stort av Mandela att INTE vilja ha en personkult och avvisa tanken på att sätta upp honom som staty. Många egon är inte lika storsinta. Någonstans fick det allmännas bästa råda och det rör mig.

Damen i tv-programmet sa också att det där behovet av att kapa det förflutna (demonstrativt kränka statyer osv) snarast visar på hur rädd man är för att det skall återuppstå. Är det verkligen en start på något nytt man manifesterar? Att kränka förloraren är egentligen en motsats till demokrati, eftersom demokrati snarare handlar om att få minoriteter med sig så att de accepterar att majoriteten bestämmer.

Särskilt fascinerande blir statybytandet i Östeuropa. Eftersom det var precis samma sak i praktiken som när man försökte införa kommunismen. Den kommunistiska grundtanken, som jag ser det i alla fall, är just tanken att man kan börja från noll och planera till det på ett bra sätt. Bort med allt gammalt. In med nytt, nya värderingar, grundtankar och förhållningsssätt. Inga övergångar och förändringar sker på det sättet. Det är bara rökare och missbrukare som kanske måste ta så definitiva vändningar om de vill sluta. Och det är ingen hemlighet att många försöker göra det stegvis för att lyckas.

Noll finns inte.
Så skall man hitta det kan man aldrig börja.
Det verkar inte som att någon som har barn tror att vi föds som oskrivna blad. Och än mindre är vi det mitt i livet.

Hud

|

Med uppspärrade ögon kom jobbarkompisen in i mitt nya ljusa solvarma arbetsrum på förmiddagen.

- Du har ju sån där hud! sa hon.
- Ja, massor, svarade jag soligt.
- Det var länge sedan man såg, sa hon.

Efter lunchpromenaden i det ljuvliga våriga solgasset, kom hon in igen. Nu även hon utan kofta och pekandes på sina bara armar nedanför t-shirt-kanten.

- Hud

Det är verkligen samma återupptäckt av livet och kroppen varje år vid den här tiden. Vackert så.