Tjock i huvudet

Jag har svårt med detta att vara sjuk. Att vara döende hade varit OK, bortsett från konsekvenserna. Men så här bara tung i kropp och huvud, värkande käkar, svullen hals, konstig termostat, matthet och en aldrig sinande snuva. Det gör mig liksom så ynklig på ett så icke storslaget sätt. Det händer alla då och då, så varför inte bara bita ihop. Det är ju så nära att vara frisk.

Det kom på lördagskvällen, fortsatte lite värre på söndagen och idag kändes det som att det skulle gå att ta mig till och från jobbet - men jobbande hade det inte blivit mycket med. Det enda jag skulle uppnått vore att framstå som en blandning mellan Luthersk och stoisk kompletterat med att smitta de andra. Är det värt det?

Första tanken var naturligtvis det straffande, jaha Linda så här kan det gå om man slarvar med mat sömn och rörelse, du trodde väl inte att det skulle låta sig göras utan konsekvenser? (jag kan vara sååå elak)

En andra tanke var att man kan lita på att universum sänder det i min väg som jag mest behöver. Och vad har jag längtat efter mest av allt. Om inte en stund att bara andas och vara.

Så jag andas - genom munnen - och ÄR.

Tydligt är det också att det är roligare att leva med en kropp.
Jag hoppas att min vilja dör när min kropp gör det.
Det vore outhärdligt att finnas som en svävande ande och ha samma ambitioner i vad jag vill åstadkomma och helt sakna verktyg för att kunna göra något över huvud taget.

Det är svårt att ha en ledig dag, men vara för tjock i huvudet för att orka riktigt tänka på allt jag skulle kunna få gjort.

Det känns märkligt att jag bara har en uppgift idag. Att ta hand om Linda. Barnvakta mig så att jag inte får för mig att ta i på nått sätt.