Sjunga in på band

Carina berättar om ett återupptäckt kasettband med sångaralster. Och jag kan inte låta bli att berätta att jag hittade ett likadant i våras när vi gick igenom mormors grejer. Det märkliga för mig var inte att jag pratade dialekt - för jag pratade mindre då än nu. Utan att det funnits en tid då jag uttalade kex med k-ljud...

Mitt kasettband var oerhört pretantiöst och det vållade problem, då jag tagit mig an ett helt 60-band. Repertoaren tog slut så jag fyllde ut med att sjunga ett par i repris för att de var så glada och käcka (jag lät som en radiopratare från 50-talet) och jag fyllde också ut med att läsa upp scoutlagen OCH en bit ur Mamm- och pappsagor.

Det var en ganska mysig bilfärd när vi lyssnade på kassetten på vägen hem från mormors begravning.

Jag håller med Carina. Sådana här saker ÄR fantastiska att någon har sparat. Själv har det varit så lätt att censurera sig och spela över för varje år som går, när man tycker att man var så dum och barnslig tidigare. Och nu verkar det som att det har vänt.

Jag har aldrig varit så mycket JAG som jag var då...
Men att börja säga kex med k-ljud bär ändå emot.
Lite av det som är JAG har trots allt tillkommit sedan 8-årsåldern.