Robinson

Jag kan konstatera att jag var upprörd helt i onödan.

Det var ingen konkurrens mellan onda maktintriger och romantik. Att sända Robinsonfinalen på Alla hjärtans dag kändes plöstligt så rätt. Som glädje och kärlek och det godas seger över det onda. Och en dag då vi fick se Leif pussa Anders Lundin (sekvensen kördes två gånger) och så förstås paret som blev finalister. Och bådas taktik med ödmjukhet som övervann allt motstånd.

Och som en extra bonus (utöver Leifs "alla hjärtans dag"-present till Anders Lundin) förstås de unga männen med the looks. De unga vackra männen som så tydligt inpräntade att utseende inte är det som avgör om man går att ha i möblerade rum. Hoppas att unga kvinns tog detta till sitt hjärta och slipper en radda nitar.

Som hämtade från en C-såpa sänkte de sig själva, främst Robban förstås, totalt i sank. Jag som visserligen aldrig tyckt om hans personlighet och tycker att det nu verkar ha slagit slint helt, var ändå imponerad då han var med som utmanare i Gladiatorerna för nån vecka sedan. Tänkte att han kanske trots allt hade något ess i rockärmen om att skärpa till sig och visa vad han går för även som person. Men budskapet om ödmjukhet kanske inte lyckades tränga igenom ens den blåaste av ytor!

Solen lyser, Gud är god och ödmjuk kärlek övervinner allt.
Naturligtvis en sanning med modifikation.
Men är inte det också en typ av sanning.
En sanning som kan göra oss fria!

Det bästa för mig är att jag levde upp till mitt mål att se samtliga avsnitt den här Robinson-säsongen. Jag uppnådde mitt mål och ser mig som en värdig vinnare att förvalta förtroendet att leva upp till och infria fler mål under det kommande året.

Och kom ihåg - man blir aldrig mer blue än man gör sig! :)