Överlämna ordet...
När jag sitter med min morgontidning så är hon där igen (Kulturen s.7). Nina Björk med en krönika som är så himla himla bra. Det är på tiden att jag läser något mer hon har skrivit, nu är jag uppe i hela två krönikor och det är Gud bevars något av de 15 minutes of fame som man kanske kan ge en främmande människa i sitt liv. Men det är på tok för lite att ge en människa som man tycker har något att säga en.
Idag skriver hon om Polyanna, en flickbok som jag misstänker att jag gett mer än 15 minuter av mitt liv, men ärligt talat minns jag inte för jag läste rätt mycket på mellanstadiet.
Nina Björk berättar att i en bok så fick Polyanna en present som hon hoppades skulle vara en docka, men så var det ett par kryckor. Och då kom hon på "vara glad-leken" som går ut på att man skall se något positivt i allt som händer en.
"Sådan var Polyanna. Alltid god och glad. Aldrig hängandes läpp.
Sådan var Polyannas lek. Ett ivrigt sökande efter ljuspunkter.
Eller med andra ord: Pollyanna ägnade sig åt en utdragen förnekelse av att verkligheten har någon som helst makt att påverka en människas liv. Polyanna underkände sakförhållandena i världen genom att säga att det enda viktiga var hennes vilja, hennes egen inställning. Polyanna sökte göra sig absolut oberoende av det yttre. "
Och Björk associerar detta till det synsätt som präglar vår tid av att det är vår uppfattning som skapar vår verklighet, mental träning är lika viktig som konditionsträningen, och som hon skriver "Arbetslöshet, kris, skilsmässa - ingenting är ont i sig, utan allt beror på hur du tar det."
Och hon skriver vidare:
"Polyanna var en maktlös flicka. Fattig och föräldralös kom hon till sin mosters hus som en ovälkommen gäst utlämnad åt andras välvilja. Det är ur den positionen hennes desperata vara glad-lek stammar. Om ett helt samhälle leker Polyannas lek måste det vara ett tecken på att ett helt samhälle har gett upp tanken på yttre förändring och att det enda som kvarstår är två ting: individen och hennes inre känslor. "
Jag känner mig genomskådad av dessa rader.
Hela mitt jag och hela mitt liv är en Polyanna-lek och har nog alltid varit det. Och jag undrar alltid vad det är för en skum känsla som finns där bakom leendet. Bakom det där att kunna SKÄMTA om saken. Säga saker med glimt är viktigt för mig, mest kanske för att jag tycker att det är så oerhört plågsamt att markera mig på allvar. En fördämd okänd damm väntar vid leendets slut.
Jag blir faktiskt sugen på att sluta blogga och helt enkelt hänvisa till Nina Björk. Hon skriver bra. Hon gör spännande kopplingar och fruktbara associationer.
Men om bara den fågel som sjöng vackrast fick sjunga, då skulle det bli väldigt tyst. Men kanske är det tystnad som världen behöver.
Tystnad för kontemplation, eftertanke, besinning och det jag tror att man finer där; sanning och kärlek.
Allt jag vill uppnå tror jag finns i tystnaden ändå är jag nog bland de pladdrigaste människor jag känner. Vågar sällan tystnaden. Tycker inte om att verka "tråkig som inte säger något". Men de gånger jag lyckats vara tyst utan att skämmas över mig själv, så har jag lärt mig mycket. Men jag upplever också att det kostar. Att jag tar en risk genom att jag kanske inte längre finns i världen om jag inte hörs.
