Ord och bild

När jag pratar om att ord utanför en lättare kan leda en vidare än de som man behåller inom sig, så kan jag i det sammanhanget ta ett exempel. Härom dagen skrev jag lite om kärlek och gemenskap och Niklas förde tanken vidare med sin kommentar.

Att vara oemotsagd gör det lätt att ta för givet, antingen att ingen annan fungerar som en själv eller att alla självklart måste göra det (beroende på dagsform i självkänslan) och hur det än är med den saken så är det i alla fall något som händer med en tanke som kan flätas vidare med hjälp av någon ny infallsvinkel eller åsikt. Och det är häftigt.

På tunnelbanan i morses fick jag en bildformsledtråd till hur jag förhåller mig till saker och varför det är så tjorvigt. Ofta är det så att ord lätt leder in på frågan varför och så kan man börja grotta i barndomsupplevelser och sin egen dynga på olika sätt. Medan bilder säger så mycket mer och kan förmedla mer av helheter och som jag tror ... också gör det lättare att jobba för att ändra perspektiv. (tanken sveper vidare över till bibelns alla metaforer i det sammanhanget)

Den bild som kom till mig var kring hur jag ser på detta med gemenskap och ensamhet. Och bilden är att gemenskapen finns i en båt och ibland vill jag hoppa ur båten. Och då gör jag det.

Men det är natt och det är ganska kallt och det stormar och båten har full fart. Så även om jag tycker att det är rätt gott att simma lite för mig själv så vet jag att jag inte kan överleva i längden om jag skall trampa vatten på öppet hav. Jag får alltså inte tappa kontakten med båten. Men i den första känslan av att jag ville vara själv så vände jag för ett ögonblick bort blicken och nu ser jag inte riktigt vart den finns. Och jag börjar sprattla i vattnet och jag måste kommunicera med båten. Och jag pratar, jag skriver, jag tjoar och sjunger och allt det jag gör för att kommunicera är som att frenetiskt kasta ut rep efter rep mot båten. Jag har ingen aning om ifall de når fram. Jag har ingen aning om ifall nån håller i nån av repändarna på andra sidan.

Jag vet bara att jag aldrig tänkt tanken att båten skulle kunna vända och leta efter mig om jag blir borta för länge. Även om jag alltid hoppats att det skulle kunna vara så att jag kan vara saknad. Att få vara del av en gemenskap hänger på att mina egna strategier lyckas.

Båten är helt oberoende av mig. Jag är helt beroende av båten.

Och med den bilden så kan jag lätt förstå känslan av varför det är så jobbigt att jag emellanåt känner att jag öppnat och utelämnat mig för mycket och att jag är rädd för att inte ha kontrollen över vad som händer i andra ändan av den kommunikationen. Allt sådant blir tydligt för mig i den bilden.

Och så inser jag att man lika gärna skulle kunna se allt på ett helt annat sätt.

Att båten har lagt till ankar i en spegelblankk vik. Att jag simmar runt i det lugna varma vattnet och njuta i min egen takt utan att snegla efter båten. Att jag kan gå upp på land och fixa picknick eller att nån annan ropar på stranden att det finns kaffe om jag vill ha. Och att båten aldrig aldrig skulle lätta ankar förrän alla är på plats och redo igen.

Den här alternativa bilden känns så himla go - inte bara för att jag längtar efter sommaren - och jag tror att det är lättare att finna det förhållningssättet när jag har den bilden. Än vad det är när någon säger; "men så behöver du ju inte känna", för det behöver jag nästan höra i varje andetag eftersom båten kommer ur sikte igen i varje stormig våg. Inte konstigt att behovet av bekräftelse blir besvärande för motparter och panikartat otillfredsställt för mig.

Mums mums.
Nu skall jag simma runt lite till på egen hand. Så nu slutar jag blogga.
I alla fall för nu.