Mötena med min älskade pappa

Kanske kan jag försöka klargöra konflikten med pappa på ett tydligare sätt. Det är EGENTLIGEN inga problem. (haha!)

Det som kolliderar är två tankesystem, två trosuppfattningar.
Min pappa tror på vetenskapen.
Jag tror att den är otillräcklig,
inberäknandet av känsla och mening saknas.

Förnuftet är en sak som är helig för min far.
Den inre rösten är helig för mig. Och jag vill se möjligheten till en andlig dimension där det ovissa får finnas. Där man inte behöver erövra allt. Jag tror helt enkelt inte på att det mänskliga förnuftet räcker för att förvalta allt. Jag tror att världen och verkligheten som helhet kräver mer av oss än vi kan uppnå. Där fyller det en viktig funktion att känna vördnad för livet.

Det är en debatt om kunskapssyn och verklighetsuppfattning och något mer som jag inte har ord för som utspelar sig varje gång man sätter oss två i ett rum.

Och i den diskussionen blir jag det böljande känsliga kvinnliga andliga och han blir det stringenta vetenskapliga förnuftiga. Som yin och yang fast utan harmoni.

Jag skall (vill?) bevisa min ståndpunkt på hans/vetenskapens villkor och jag gör det med argument som är nära och personliga och då blir jag den som tar allt personligt. Medan han anser att det han säger inte är personligt utan FAKTISKT.

Han är påläst och jag är levande.
Han har källor, jag har hjärta och erfarenhet.
Det är inte det att jag inte har tillräcklig intellektuell eller akademisk kapacitet, 200p plus har väl gjort sitt även med mitt sätt att argumentera, formulera mig och betrakta världen. Men mitt sätt att tillgodogöra mig kunskap är att göra den till min, med mina egna ord. Jag minns sällan namn och inte årtal däremot går helheter och perspektiv in i mitt hjärta och det är där jag hämtar det när jag möter nya företeelser.

Den stora skillnaden är kanske det att jag inte tror att man kan räkna ut allting. Det som är hans livsvärv tror jag kommer att sluta med siffran 42 och därför tror jag att vi kan ägna oss åt något annat istället.

Kort sagt så handlar det egentligen inte om far-dotter.
Utan det är bara det att den aspekten aldrig går att bortse från.
Utan den relationen hade vi inte behövt träffas igen när frustrationen ångat ut.
Och om vi inte varit familj med varandra så hade vi kanske kunnat föra det här samtalet på ett mer respektfullt sätt. Nu finns hela tiden all kärlek där också. Allt vi vill bli sedda i och älskade för.

Min pappa är oerhört intelligent och vill tillföra något i mitt liv, men jag är fanimej inte så pjåkig jag heller. Till exempel så tycker jag att det varit oerhört smart av mig att inte gå i hans fotspår och doktorera i teoretisk fysik.

Man kan inte bortse från att jag vill tillföra något i hans liv också.

Genom att välja en annan skola känns det som om det är i vårt möte som det bästa ur humaniora och det bästa ur naturvetenskapen skulle kunna förenas.

Men vi är båda relativt klara och vill mest ha ett respektfullt bollande som hjälper oss vidare åt varsitt håll. Och när vi blir ivriga så relaterar vi åt varsitt håll och strax sitter vi på var sin sida avgrunden och tycker att den andre borde vara mer intresserad.

Att peta i det som är heligast för en människa är något som måste göras varsamt om man vill undvika att det blir kränkande. Och troligen blir jag den mest utelämnade i detta eftersom jag är den som använder mitt hjärta och mitt jag som argument i allt jag gör.

Men han har nog inte samma kapacitet att uttrycka och leva sina känslor så kanske är det han som är den mest utsatta...

Jag tror att vi är lika ledsna båda två.
Men att den här relationen är upp till mig.
Pappa kliver åt sidan och tror inte att han betyder något för mig. Och så har han hanterat allt sedan han tyckte att jag blev vuxen (typ på högstadiet). Medan jag själv undrar om jag någonsin kommer att bli så vuxen så att inte pappa är viktig som pappa. Jag tror att han alltid kommer att vara den person som jag längtar mest efter närhet med och bekräftelse av.