Möte med Cave
Jag har egentligen inte mött Nick Cave förrän nu lite försiktigt de senaste månaderna. Har stött på nån hit, tror det var "Where The Wild Roses Grow" och tyckt att det varit maffigt men svart.
Det intrycket består nog än så länge, men det var roligt att se den dokumentär som visades på tv härom kvällen. Att få höra mer i helheter kring någons tankar och förhållningssätt gör att det blir lättare att öppna ögonen och ta emot en annan människas gärning, konst, ord och handling.
Jag har ännu inte kommit så långt att jag verkligen gjort det, men det känns spännande att stå här på tröskeln och kika in.
Jag tyckte om hans sätt att säga att han alltid har en längtan efter kärlek och förälskelse. Kände igen mig i det, men samtidigt så är jag nog mer för att klanka ner på den ådran än att utveckla den. Det verkar så banalt, är så förknippat med tjejfilms-smäktande och ren verklighetsflykt, har jag tänkt. Men kanske behöver man inte alls se det så. Kanske kan man bara lugnt konstatera att den längtan bor i mitt hjärta.
Jag tyckte om och blev nyfiken på hans sätt att prata om Gud och Jesus. Han var lugn, men sa ändå iögonfallande saker i stil med att han också -likt Jesus- levde för att korrigera sin pappas misstag. På något sätt verkar det där alltid coolare när det sägs på engelska eller av en svartklädd kändis (eller en med elefantmönstrade byxor). Jag vågar aldrig riktigt ta sats i det språket. Grunda mig i det. Har inte riktigt växt in i det religiösa språkbruket och de kristna metaforerna blir som en för stor kostym. Och samtidigt känns den för trång därför att det känns som att jag nischar mig i en stereotyp som inte är jag om jag tar till orda i tro. Här har jag många svängar kvar att ta ut.
Jag tyckte också om hans sätt att relatera till familjen. Sin roll i livet, i evolutionen. Om plikten att gå vidare och på något sätt fullborda/föra vidare sin familjehistoria. Som en mening med livet. Det fick mig att associera till det lilla jag vet om Hellinger.
Och jag tyckte om det han sa om att hans bok hade förlorat på att han försökte bevisa något när han skrev den. Jag tror nog att jag får hålla med i det utan att ha läst hans bok förstås, men rent generellt - är det inte så att man lägger sin kraft på fel sak om man antar att man INTE kommer bli godkänd och att man vinner på att inte försöka slå in dörrar som kanske inte alltid finns där. Kanske uppstår de just FÖR ATT man ordnat fram brandyxa för att krossa motstånd och vinna hjärtan - som redan är vunna, men som sluts i förskräckelse.
