Märkligt med kärlek
Dagen idag har i mycket hög grad ägnats åt att fundera över vad det är som gör att det krockar så med pappa. Om det är mitt fel, så som han tycker, eller om det är hans fel så som jag försvarar mig med och tror. Eller om det finns något mer konstruktivt sätt att se på det, än att leta upp vems felet är.
Det jag kommit fram så här långt är
att även om alla behöver kärlek
så har vi olika behov av gemenskap.
En del har lättare att tro att den finns där även när den inte känns eller visas.
Andra har mer behov av att den skall finnas på ytan och vara mer eller mindre uttalad.
Jag tror att jag i princip definierar kärlek som gemenskap
och då blir det så märkligt
för ibland så behöver jag ingen kärlek, då är jag så nöjd så nöjd med att sitta och fnula för mig själv i ett hörn och kan känna mig besvärad om nån söker kontakt.
I nästa stund så är det jag som behöver närheten/gemenskapen/kärleken och då känner jag mig totalt avpoletterad och oälskad när nån annan hävdar sitt behov av avskildhet.
Och då känner jag att jag förvandlas till ett kärleksmonster som är utsvulten och hungrig och på jakt på det mest primitiva knölpåks-sätt kombinerat med den inre tjuriga tvååringen som har VÄLDIGT starkt driv efter att lägga sig raklång på mage och vifta med alla kroppsdelar jag känner till för att nån skall uppmärksamma att jag finns och visa att jag också behövs och älskas.
Både i singelsituationer och i relationer av romantisk och/eller vänskaplig karaktär kan kärleksmonstret blomma ut i allt sitt stora rosa pälsfluff och vilja ta över världen med tårar av gnistrande pärlor och svartsjuka av ädlaste ebenholts.
Därför var det också roligt att jag fann den där länken med svenska kyrkans filmpris motivering när jag sökte efter länk till filmen FYRA NYANSER AV BRUNT, för där står det att filmen handlar om just rädsla för gemenskap. Och det är nog ett tema att jobba lite på för min del.
Det där kärleksmonstret blir plötsligt väldigt skamset och känner sig lite ovärdigt när hon väl får det hon vill ha nämligen.
Nånstans så är det ändå lättast att ha ett bra liv när man bara har sig själv och en kudde i soffan att putta rätt.
Om det inte vore så...
tomt.
Du har nog rätt i att det inte är någon mening med att utdela skuld. Det gör ingen lycklig. Och varför ska det vara fråga om skuld över huvud taget? Ni kanske är olika. Ni kanske har olika syn på saker. Ingens sätt behöver vara rätt eller fel. De bara är.
En annan, kanske viktigare fråga, är hur ni ska hantera det, om det är ett problem. Det kan räcka med att deklarera sina olika uppfattningar för varandra och, om möjligt, försöka förklara vad som ligger bakom dem. Ofta kan de bakomliggande orsakerna vara enande trots att det sätt de tar sig uttryck är söndrande i en relation.
Det kan vara knepigt med relationer, men det är svårt att vara utan dem. :-)
Jag tänkte lite på det du skrev om att du sätter ett likhetstecken mellan kärlek och gemenskap. Det kanske stämmer för dig och det har jag ingenting att säga om, men för mig är det stor skillnad. Kärlek är ingenting jag kan tröttna på. Det är ett grundläggande behov. Gemenskap är också viktigt, fast på ett helt annat sätt.
Att få vara i fred och för sig själv ibland betyder mycket för mig med, men jag vill gärna känna gemenskap också. Samtidigt. Gemenskap kan jag känna även om jag är ensam. Det handlar inte om fysisk närvaro. Jag känner gemenskap med familjen, mina vänner och många andra människor och det gör jag oavsett om jag är med dem eller inte.
Du skriver ofta saker som väcker många tankar. :-)
Vänliga hälsningar
Niklas
Jag skall fortsätta att klura på det där med kärlek och gemenskap. Det är nog inte klart med detta... :)
En tanke som slår mig är att det jag saknar och som kanske skall relateras till begreppen kärlek och gemenskap är detta med sammanhang.
Att vara ensam och att känna sig ensam är så skilda saker och ändå ser det likadant ut för en utomstående betraktare.
Jag tror att jag söker efter något att höra ihop med. Där jaget kan vara kvar och vara värdefullt, befruktas och utvecklas. Där det blir tydligt att jag har något att tillföra och ge.
Det är gott och väl att jag har mycket av den känslan på jobbet, men jag känner ändå att det är en känsla jag skulle vilja ha som helhet för att det ska fungera. Ett sammanhang i min existens i världen och i mitt samröre med familj, vänner och omgivande människor.
Jag kliver allt för ofta ett steg tillbaka när jag egentligen verkligen vill nå fram. Och i det dömer jag mig själv till ett utanförskap som jag inte trivs med. Ett där jag både är och känner mig ensam.
Har du ställt dig frågan om det är du eller de runtomkring dig, eller båda som inte ser dig som en del av ett sammanhang? Är det möjligt att du inte gör det medan omgivningen gör det?
Med tanke på hur du skriver är det inte helt lätt att tro att du inte redan är en viktig del i andra människors gemenskaper.
Vänliga hälsningar
Niklas
:)
Jag måste nog svara med att jag inte har ställt mig frågan.
Detta eftersom jag nog tar för givet att det är mig det är galet med som inte riktigt vågar och kan ta emot och lita på allt det som alla människor i min närhet ger.
Jag tycker att världen kan vara så vacker och så underbar. Den är ju självklart allt det andra också, men mitt liv och min tillvaro är osedvanligt finnemang skulle jag vilja säga. Och då är det märkligt att jag inte kan känna mig självklar och tillfreds. Värd att leva det goda liv jag lever.
Jag förstår inte varför.
Men jag vill gärna bota mig.
Kanske är det bara en släng av bortskämd i-landsleda så som man brukar ana mellan persiennerna hos hjärnskrynklare i vårt skrymsle av världen. Där det är metaproblem vi dör av i jämförelse med vad som händer så grymt påtagligt på andra ställen.
Varma hälsningar
Linda
Då är det kanske bara du själv som står i vägen för allt det du tror att du saknar? :-)
Vänliga hälsningar
Niklas
Visst är det så!
Men jag gör det med en väldigt stabil och plikttrogen kraft. Precis som den där flerhövdade hunden som vaktar de vises sten i Harry Potter-boken.
Med för mycket huvud.
Men som går att ta sig förbi när man hittar rätt frekvens på rytmen liksom.
Hälsningar
Linda
:-)
Vänliga hälsningar
Niklas