Jag läste en bok...

... och vill spara ett par goda stycken här:

"Hans farmor berättade historier om människor som slutit förbund med den onde för att övervinna sina begränsningar och göra det omöjliga." (s.31)

Kan inte låta bli att inflika en undran: Är det det som krävs för att uppnå det där man egentligen inte kan uppnå. Och är det i så fall inte en poäng med att inse och ANPASSA sig efter sina begränsningar? Jovisst kan jag tänka, så länge man VET vart de finns och det vet maninte förrän man har försökt spränga dem. Förrän man står med pannan mot väggen och tvingas till det och ibland inte ens då.

"Att Gud såg alla människors synd visste han redan, men han visste också att Gud var full av nåd och förlåtelse.
Arbete. Trofasthet. Att icke inledas i frestelse. Så såg farmoderns världar ut, den inre och den yttre. Hon vägrade skaffa telefon eller radiomottagare, lovade dyrt och heligt att aldrig sätta sin fot i en automobil, sydde och sydde på de vita gardinerna som om hon slutit en pakt med en privat inre djävul för att bli oöverträffad, oövervinnerlig, ofattbart händig, gränslöst stark. Han dyrkade henne. När hon dog insåg han att Gud byggt in en bräcklighet i skapelsen, en ändlighet så att människan inte skulle förhäva sig" (s. 31)

"Hon pratar högt varje dag med flit, hon vill använda sin röst till något annat än bara joller. Den inre stämman i en människa som lever isolerat kan formulera vilka dumeheter som helst och få dem att låta vettiga. Pratar man däremot skit högt i sin ensamhet säger själva talorganen ifrån, om man alltså är för sig själv och inte behöver kommunicera, med vad kommunikation alltid innebär av att tvingas förföra på substansens bekostnad." (s.33)

"Mönstren diktades upp eftersom idén om en systematisk ondska erbjöd Niklas mamma en större trygghet än detta faktum: inga mönster existerar." (s.176)

"Han hade inga känslor, det förstod hon nu. Allt i hans liv gick ut på att hålla skenet uppe. Det gällde att framstå som plikttrogen men han kände ingen plikttrogenhet i sitt hjärta. Hans vrede var också falsk. Det hade ingen verklig betydelse för honom om någon kränkte henne. Det viktiga var att spela livsspelet rätt så att man vann, så att man kom i graven med ospräckt fasad, med hedern i behåll. Han var en bluff." (s.215)

Samtliga citatkarameller är från "De behövande" av Maria Küchen