Jag är MOT förkylning

Det är så svårt att veta hur det känns.

Att vara hemma utan att kunna använda hemmatiden är trist.
Men att vara hemma och kunna använda hemmatiden innebär att man borde vara på jobbet... eller?

I alla fall så hade inte jag samvete att vara hemma en dag till.
Och inte humör heller. Jag behövde helt enkelt jobba för att känna att jag har ett sammanhang och en identitet, innan hela mitt jag rinner ut i en gul gegga.

Så här mittemellan kan man ju må i veckor och så länge kan man ju inte vara hemma. Det finns sjukor som är lättare. Som är mer av eller på. Man är liksom inte så där halvt om halvt magsjuk. Är man det så är det rätt påtagligt liksom. Feberkurvor är normala eller onormala. Förkylning däremot är vagt.

För vagt för min smak.

Genomsvett kom jag till jobbet och insåg att jag borde stannat hemma en dag till. Men va fan. Nu e jag här. Jag skall sitta så snällt och vackert vid mitt skrivbord och smitta så få jag någonsin kan. Det är ändå gott att vara här. Bland vänner. Och på hemvägen kan jag köpa med mig den där Bamsetidningen som jag måste få när det är så där synd om mig som det är när jag är sjuk. Och fruktyogurt skall jag få också. Och glass.