Historia och framtid

För ett par dagar sedan möblerade jag om i ett rum. Jag flyttade på två bokhyllor och i den ena fanns mina fotoalbum. Det är ungefär en och en halv hyllmeter kort och det känns märkligt eftersom jag ännu inte tycker att livet riktigt har börjat. Jag menar den stora mängden kort kommer väl först när man får barn och man åker på familjesemestrar och sådant där? I alla fall ser det ut så i föräldrarnas hyllor. Som om de liksom bara haft lite liv innan dess och att det bara är transportsträcka fram till min tillblivelse.

När jag hade mer tid att ägna åt släktforskning så kom också detta med bilder med i mina tankar och mina samlingar. På morfars morfar, Kalle på Kasene, finns det till exempel en bild för eftervärlden. En bild med en ståtligt uppklädd karl i en på tok för liten hatt. Hatten hade fotografen med sig för att man skulle kunna klä upp sig. Det var ett högtidligt ögonblick.

Det känns som en sådan oerhörd kontrast mot mina fotografier. Där en 36-rulle på en fest inte var ovanligt för tio år sedan och alla foton är noggrant inklistrade även de med kapade huvuden och de märkliga med bara en taklampa och ingen person. Det var viktigt. Det var en sann berättelse om upplevelsen av den festen.

Men vem skall ta vara på de där fotona? Jag menar ett kort på en person så som jag har på Kalle på Kasene går ju att förvalta. Men om varje generation skall samla på sig ett gäng hyllmeter så går det helt enkelt inte.

Jag började ett nytt album. Rev upp i det gamla. Gör en efterhandskonstruktion. En reviderad historia om mitt liv. Ett album som eventuella barn och barnbarn kan få bläddra i. En fräsch och städad version av mitt liv. Det känns bra. Det känns ok att det inte är hela sanningen. Det känns befriande att skapa sitt liv.

Kanske lite som när stenåldersmänniskorna lyckades gömma sina gameboyspel i vissheten att efterkommande generationer skulle må bra av att få tro att det fanns en tid då alla var samlade runt lägerelden, berättade historier för varandra och var varandra nära.

Vi behöver myten.

Det är nått som är sjukt i vårt behov av att veta allting. Dels för att det aldrig kommer att tillfredsställas, men också för att det inte är vår lycka.

Idag stod det i tidningen att man funnit ett skepp som Darwin rest med och där han antas ha kommit på sin evolutionsteori. Det låg nersjunket i gyttja på en sjöbotten och man vill nu bärga det, restaurera det och visa upp det. Och jag kände bara att snälla snälla låt det ligga i sin gyttja.

Jag klarar mig med att föreställa mig ett däck där Darwin går runt och kommer på att han är den som har vunnit efter generationer av utslagning. Jag har fungerade fantasi och det är trevligt att få blunda och visualisera. Att bara ana.

Jag är förvånad.
Detta är ställningstaganden som inte liknar mina. Inte som sanningssökare, inte som historieintresserad. Det är inte den jag varit. Kanske är det den jag är eller håller på att bli.

Jag tror att det förflutna bär svar om vår framtid. Men jag tror att det viktiga i det antagandet är att vi känner oss grundade. Att vi står på en plattform eller snarare är en del av något större och har ett ansvar som är större än att det går att bortse från det.

Det känns som att bilden som en människa har av sin framtid är det viktigaste vi bär. Att den bilden präglas av tidigare upplevelser och erfarenhet är en naturlighet eftersom vi bara kan veta det vi vet och bara ana det vi har referensramar för.

Det är nog bilden av framtiden som är det svåraste med en livskris. Att man trott sig ha en rät linje framför sig. Byggd av den logik man velat se. Och så plötsligt när man får ompröva sitt förflutna och sitt nu, så blir även sikten framåt dimmig ett tag.

Att höra fågeln sjunga och komma med en kvist i näbben var inte bara en lycka för Noak och hans ark-besättning. Det är en fröjd för alla som varit vilsna. Och först med lite fast mark under fötterna kan man se ut över havet igen och vara den segrare som skriver historian. För den som överlever så länge att den finner fast mark igen. Hon är alltid en segrare.

Och i det är vi alla segrare. För vi har alla en historia. Jag tror inte att man måste segra på någon annans bekostnad för att vara vinnare. Jag tror att det finns winwin för oss alla i alla fall i det stora hela.