Hemma?

Jag har varit hos föräldrarna över helgen.
Det inleddes med en stark känsla av sammanhang, gemenskap och tillhörighet. Vi skrattade mycket och kramades och det var gott och glatt.

Om man skulle träffas över en middag då och då så skulle kanske alla möten få stanna vid detta.

Att ha flyttat 50 mil bort får konsekvenser.
Att frotteras intensivt när man väl ses.
Att ha uppdämda behov av familjenärhet.
Att vilja så mycket närhet att att känslan liksom skall kunna gå att hålla kvar i månader efteråt. Det fungerar inte.

Detta ihop med att man låter resbudget och semesterdagar gå till dessa möten istället för till allt annat man vill kunna göra och hade kunnat göra om man varit mer tillgängliga för varandra i vardagen. Det får mig att undra. Är det verkligen en bra idé att hålla det här avståndet.

Det ger så mycket skuld att inte stå ut med varandra.
Skuld och sorg.
När man vet att det dröjer månader innan man får chansen till närhet igen.

Det sägs att man inte ångrar det man gör utan det man inte gör.
Och jag kan inte ångra att jag flyttade för det har gjort mig till den jag är och det vore ett svek att inte acceptera det jag gjort av mig själv. Men frågan är om jag inte kommer att ångra mig om jag inte flyttar lite smått tillbaka...

Det är en tanke som jag inte vågar tänka.
Men nu är den bloggad. Nu finns den.