Grov men fjollig

Har varit på hockey.
Att ligga under och ligga under stort e ingen höjdare.
Det är frustration i mage och bröst.
Och jag kan förstå att man behöver få ur sig sån't på något sätt.

För publikens del tror jag att en sån förlösning skedde när det pingade till och andra matchresultat visade på att Malmö var ute ur serien. Lättnaden kom i form av ren oförfalskad skadeglädje.

Där fanns helt klart känslan av hur GÖTT det var att se spelarna ge varann allt mer däng mot skallrande sargar. På'n bara. Jag vill se BLOD!

Men mitt i detta fanns där också en fråga. En efterfrågan. Det fattas nått i souvenirbutiken. Var finns de lag-logga-beprydda solfjädrarna? Hur behövligt hade det inte varit att få fläkta sig i en matchs (stavning?) mest laddade ögonblick. Nu fick jag sitta och fläkta mig med matchprogramet och storögd flämta; Men kära hjärtanes, hur skall det sluta?

(nja, hur det skulle sluta var väl egentligen lite klart redan efter första perioden, men ändå, hoppet är det sista som överger människan. När det var tre minuter kvar av matchen sa jag och Carina till varandra, OK tre snabba nu...)