Gränser och förenklingar.

Så många små unika system som hänger samman i en helhet.
Men hur ÄR de sambanden egentligen konstruerade.
Och hur mycket beskärs av sanningen när vi beskär helheten och försöker fördjupa oss i att förklara och förstå en enskild del?

Ett plus ett blir aldrig två.
När man ser saker tillsammans så öppnas genast en rad nya infallsvinklar och perspektiv som dels ger en annan förståelse för den minsta komponenten, men som kanske även ger den minsta komponenter egenskaper som den inte hade som enskild enhet.

Världen är mer komplex, mer levande, mer oförutsägbar och mer ogripbar än vad som går att påvisa med det sätt vi vill intala oss och låta påskina att vi kan räkna ut att den fungerar.

Ändå måste vi dra upp gränser för att överleva. Lägga var sak på sin plats i verklighetsuppfattningen och i sättet att låta sig delta i världen.

Att tillåta världen att vara större än jag förstår. Att tillåta mig att låta gränserna vara flytande. Allt det där kräver något av mig. En förmåga att släppa prestige och hävdelsebehov, stolthet och rädsla. Att vara trygg i att inte veta och att våga släppa de fördomar som förenklar världen och tillvaron.

Alla fördomar kan inte släppas. Så det gäller att kunna avgöra vilka som kan släppas för och vilka som bör upprätthållas för att bejaka livet. Jag behöver inte lära känna varje lejon på savannen för att avgöra att jag inte vill vara dem för nära. Men någon grad av utforskarlust och balansgång med liv och välmående som insats behövs för att jag inte skall sätta mina gränser för snävt.

Mitt system, det system och kretslopp som är jag, är inte självförsörjande. Det är intelligent och har en inbyggd känsla för överlevnad, liv och utveckling, men det är inte oberoende. Det hänger ihop. Det hänger ihop med allt.

Jag vet inte om någon religion kan täcka in detta, men det kan ge det mening. Mening som svar på de frågor som kommer naturligt för oss när vi lär känna världen. Först kommer frågan VAD ÄR DET? och sedan frågan VARFÖR?

På något sätt så känns frågan varför som en snubbeltråd i tillvaron. Den är intressant men den leder ingenstans. Den gräver djupare och det kan kännas tryggt att ha en väl förankrad djupgående bergsfast grund under fötterna, men det räcker inte.

För i livet så finns rörelse och så fort du tar ett steg (och det kan man aldrig undvika att göra, för även att inte välja är ett val) så behöver man fråga sig nya varför och gräva sig ner till berget för att grunda den nya platsen man stegat ut i.

Nu är jag en person som frågar varför. Men jag är egentligen inte jordnära på det där grävande sättet. Jag har huvudet i det blå. Jag vill flyga. Jag vill ha överblicken, luft under vingarna, friheten och tryggheten i att något så diffust som luften kan bära mig.

Jag önskar så att jag inte sökte så många förklaringar. Det drillar igång min hjärna och de tankar jag tänker rutar in mig i begränsade hörn. Avgränsar mig från världen. Gör mig ensam. Gör mig trängd. Gör mig rädd. Gör mig meningslös.

Ju mer jag förklarar mig desto mindre blir mitt utrymme. Stegvis strandsätter jag mig själv på område efter område. Blir erövrad, förlorad och utanför. Den där akdemiska distansen som teoretiker drömmer om är i själva verket en mardröm. Världen blir ett hot och mitt utrymme att leva och delta beskärs. Och tanken säger mig allt som oftast att "Det här området skall jag inte inkräkta på bäst med lite marginal också".

Bara för att gå in på ett område där denna sanning gäller så kan jag ta detta med vikt. Det sägs om oss överviktiga att vi är så tillåtande mot oss själva att vi inte sätter några gränser för oss. Jag skall inte prata för någon annan i detta, men i mitt fall så är det sant, men även en grov förenkling. Så grov att den nästan inte är sann. Saken för mig är att snarare att jag är så rädd att inte få finnas i världen att min organisms hela natur att överleva KRÄVER av mig att jag skall hävda min rätt till allt jag vill ha - och helst med en gång och alltid.

Även detta är förstås en grov förenkling av det hela, eftersom det finns en rad andra inlöpande system som påverkar hur en organism fungerar och det är inte självklart att den känslan för alla som känner den får en överviktskonsekvens. Men ändå. Detta med vilka gränser man sätter upp för sig själv och/eller upplever att man har och att världen har/tillåts ha påverkar så mycket av tillvaron för en människa. I alla fall påverkar det mig.

Till den grad att man nästan kan säga att det ÄR jag,
men naturligtvis är även det en grov förenkling.