Ge och ta

Ofta pratar man om motsatsparet ge och ta.
Där ta associeras till vassa armbågar och/eller framåtanda. Streetsmart.
Och ge förknippas med kärlek och öppenhet. Eller att vara så snäll så man är dum.

Att vara den som ger innebär risk att bli utnyttjad. Fult fult. Looser.

Att vara den som inte ger placerar en i en farlig sits av bortskämdhet, förslagenhet och hänsynslös oomtänksamhet. Av vinnare... men på nån annans bekostnad.

Men
Motsatsen till ta är inte att ge utan att bli bestulen.
Motsatsen till att ge är inte att ta, det är snarare att få.

Det är nog ändå roligare att ge. Det får en att känna sig generös och bra. Som den som tar initiativ och har koll på läget och gör sig tydlig i världen. Så länge man inte ger för att försöka trejda, martyra eller uppnå. Men ett visst mått av det där finns nog alltid. Om man ger så gör man det inte bara för sin egen del utan också för att man hoppas och önskar att den andre skall bli glad.

Det är väl det som är så jobbigt med födelsedagar och julaftnar. Man är i en situation där folk i princip varit tvungna att ge nått och där man själv är tvungen att bli glad för att det skall bli trevligt. Och det skall ju vara trevligt annars har man brutit alla oskrivna lagar om själva konceptet.

I min familj vill alla gärna ge,
men ingen vet hur man tar emot.

-Inte skall väl jag?
-Nämen, det är på tok för mycket!
-Jag kan verkligen inte ta emot detta.
-Jag är inte värd fler julklappar nu.

Det är svårt att ta emot.
Att bli gedd (vad säger språknämnden om en sådan snajdig böjning?) är väldigt kluvet för mig. Jag blir glad, tacksam och rörd. Men också fylld av nån känsla av (tacksamhets)skuld och otillräcklighet. Det är synd.