Chock, snörhållare och frälsning

I fredags hamnade jag framför tv's kommissarie Winter. I ett avsnitt där en kvinna blev påkörd och dog. Så där helt oväntat som det är när folk blir påkörda - och dör. Exmaken fick åka till sjukhuset, få beskedet och flytta in i hennes hus och ta hand om barnen och någonstans mitt i alltihop även sig själv. Det slog ner fyra blixtar i hjärttrakten på mig:

* Livet kan förändras så plötsligt
* Så overkligt att bara gå till sängs, den där första natten när inget längre är sig likt. Tydligare än någon annan kväll är man helt främmande i sin egen verklighet.
* Och en replik från Sömnlös i Seattle där änklingen Sam berättar att han tar sig genom varje dag med att gå upp på morgonen och andas in och andas ut och att hans syn på framtiden är att han skall gå upp på det sättet varje dag tills kanske en gång i en avlägsen framtid att han inte behöver tänka på att andas längre utan att det kan komma automatiskt och utan smärta.
* Jag har varit med om detta. Känslan sitter i kroppen. Själv minns jag ingenting från taxiresan till en väninna efter makens chockbesked på lördagskvällen, till söndag eftermiddag när jag var hemma igen och vi grälade och ord som inte skulle sagts sades. Aldrig blir de osagda.

Vad skall man säga. Det var för snart 1 år och 11 månader sedan, som den jag var gift med valde att över en natt bestämma sig för att inte vara en del av mitt liv längre.

Jag överlevde.

Men nu är det första gången som jag kan känna att det var nyss. Hela tiden har jag tänkt att "nu var det ju en hel månad sedan, så här kan jag ju inte hålla på att älta", "nu var det ett halvår sedan, nu borde det vara avklarat och över" osv.

Jag önskar fortfarande att det var över. Att det slutade att komma tillbaka till mig i olika tappningar. Samtidigt är det skönt att det blir mildare för varje gång. Även om jag fortfarande kvider när alltihop upprepas i mina associationer och i mitt varande, så är det mest av ren tristess och otålighet. Varje gång vågen sköljer över mig av:

- Skammen över att skilsmässan känns som friheten att utvecklas till det bättre.
- Rädslan att någon skall tro att jag inte tar äktenskapets helgd på allvar.
- Otryggheten i det som blev min verklighet.
- Sorgen över misslyckandet.
- Tomheten i att leva utan bollplank.
- Blekheten i allt hos mig som förblir osett och oanvänt.
- Tårarna som skaver mot hjärtat när kroppen minns alla de tårar som en gång föll. Alla förluster jag gjorde och främst av dem alla var INTE förlusten av ett uppskattat NU, utan förlusten av min framtid. Den jag målat upp och såg i tydliga drag och färger.

Jag är så trött på allt det där så att jag kan spy.
Jag vill att livet skall vara kul.
Jag vill vara på topp.
Jag vill vara glad, pigg, rask, vild, härlig och sprudlande.

Och så känns det som att jag släpar på en boja, med skylten "LIVSKRIS" i blinkande rosa neon.

Om jag haft Jesus så där som de frälsta verkar ha Jesus, så skulle jag väl ha visualiserat att han bar min boja åt mig.

Nu har jag väl Jesus mer som Nick Cave verkade ha honom (enligt dokumentären i veckan som gick). Där sa han att vi alla korsfästs och återuppstår upprepade gånger under en livstid, att det är det som är livet - metaforiskt sagt, tillade han.

Men jag är envis i min enfald. Och vill att det skall vara gott och glatt.

Som om jag efter ett chock-kris-tillstånd skall kunna sparka upp stenen och låta ljuset flöda in i graven ackompanjerat av Hallelujakörer. Återuppstånden. Levande bland oss. Livet har segrat. Ljuset. Kärleken är störst. Ära var världssjälen och livskraften.

Men emellanåt känns det som om jag står här i min egen gravkammare och sparkar mig trött på stenen som blockerar vägen. Och de enda Halleluja-ljud jag hör är de jag försöker peppa mig med när jag pausar med stångad blodig panna och brutna tår. Då när jag försöker finna och grunda en tro på att det lönar sig.

Faktum kvarstår
Stenen kvarstår
Men också min obändeliga vilja att leva.

Men jag har ingen lust att stå i min egen gravkammare.
Hur kul är det?
Jag är inte bra på det, jag vill inte lära mig det och jag vill inte leva med det. Kan jag inte bara få någon att älska.

Det här säger förstås en hel del om min relation till det motsatta könet. Vält undan stenen för mig och jag kommer att upphöja dig till frälsare, strö palmer - bre' ut mina kläder.

Ingen ovanlig tanke för all del. Den finns både i den romantiska genren av filmer/böcker, i actionvärldens "Save the world"-hjälte OCH i många religioners väntan på en frälsare.

Att bli räddad är storslaget.
Överväldigande likt orgasmens övergång i tårar.

Att vilja bli räddad är väl inte konstigt även om det klingar fult i individualismens tidevarv. Bra karl reder sig själv. Ensam är stark. Och andra människor är enbart krydda (ju mer vi är tillsammans ju gladare vi bli) och nätverkande (för dina vänner är mina vänner...)

Men det som blivit relevant i mitt liv är VEM det är som skall kliva in och dyrkas som min egen super-hero-Messias. (Jag har faktiskt använt ordet dyrka i kärleksrelationer.)

Är det inte så att det främst är människor med svag självkänsla, bristande självinsikt och ett stort mått av bekvämlighet som accepterar en roll som avdyrkad man och till och med är beredd att använda den känslan som styrka, balsam för själen och afroditsia.

Jag har nog trott att det är precis en sådan person jag behöver. En som kan kliva in i de roller som jag byggt upp i det skådespel som jag kallar mitt liv.

Men är det sant? Saken är nämligen den att så snart jag blivit räddad, som en symbolhandling för att manifestera att prinsen och prinsessan funnit varandra, så vill jag snabbt dra på snickarbrallorna och bygga upp en ny värld. Tillsammans.

Tveka inte om din betydelse - men främst vill jag ha dig som förankring. Jag är den nyfikna runda röda glada ballongen och jag vill att du håller i snöret så att jag inte flyger för nära solen. Så att jag hittar hem igen. Så att jag är i trygga händer.

Men allvarligt talat.
Hur kul är dessa roller jag har att erbjuda i mitt liv?
Älskare, snörhållare och frälsare.

Och vilken roll ger detta mig i någon annans liv?
Jag har ännu inte fattat vad jag är bra till.

Det finns en längtan jag inte vågar tänka och tro.
Den om delaktighet.
Jag vet inte om det är möjligt.
Men tänk om man skulle kunna vara två ballonger som är trygga med varandra, två frälsare som räddar världen tillsammans.

Repliker som "There can be only one" och "Den här stan är för liten för oss båda" ekar i mitt huvud.

Och kanske är det i det spänningsfältet som man skall våga sig på att finnas. Att erövra och erövras varje dag. Både varandra och omvärlden.

Vem vet?
Inte jag
Vem vet?
Inte du
Vi vet inget idag.
Vi vet ingenting nu.