Bekännelse

Härom dagen ljög jag.

Någon sa att han funderade på något sätt att överraska mig. Och ja svarade att, det behöver du inte tänka på.

Men i ärlighetens namn så tror jag nog att jag tycker att han INNERLIGT INNERLIGT gärna får fundera ut de mest makalöst fantastiska sätt att kanske inte överraska men väl finnas i mitt liv.

Det roliga var att när jag pratade med grannen igår, så visade det sig att hon gjort en precis likadan grej. Är det det där typiskt kvinnliga mjäket med att inte säga något om vad man vill, önskar och behöver, bara för att i nästa andetag tänka, drömma och frustreras över att det inte slår in. Och slutligen bygga murar och vända ryggen till och aldrig ge den andre en chans. Ett embryo av det beteendet kanske finns i oss alla. Jag jobbar på att det inte skall vara för livskraftigt i mig.

Och som en följdfråga kring detta med att kommunicera rakt och ärligt...
Alla verkar tala om vikten att prata och kommunicera. Men ändå känns det som om alla samtal till syvende och sisdt slutar med att jag är den behövande. Har ingen annan några behov eller känslor eller önskningar? Jag förstår helt enkelt inte det här. Jag har väl ingen lust att bara sitta här och bli tillfredsställd i vilket fall. Det jag längtar efter är ju snarare att vara behövd.

Som en cirkel. Jag blir tillfreds först när jag vet att mitt liv och varande innebär att någon annan blir mer tillfreds.

Och då menar jag inte bara att skylta med mina "kåt, glad och tacksam"-sidor. Utan med en än större närhet. Det skall ju vara lite läskigt också och det är ju inte läskigt om om man inte får beröras.