Att välja ensamhet är inte ensamt

I senaste numret av tidskriften LEVA kan man läsa om en man som valt att leva i celibat. Först bara blev det så eftersom han ville vara själv efter en relation och sedan så märkte han hur bra han mådde av det och beslöt sig för att prova celibatlivet i tre år. När den tiden gått och han märkt hur mycket kraft han fick till annat han vill göra i livet och hur mycket närmre relationer han fick när sexet liksom inte stod i vägen för mötet med en annan människa, så valde han att besluta sig för att leva i celibat resten av livet.

Han menar att han når en högre andlig nivå på detta sätt och förstår tanken om att präster ska leva i avhållsamhet. Och han tycker sig också bli mer kreativ i sitt skapande. Enda nackdelen, som han ser det, är att det medför att han måste avstå från egna barn. Och han säger:

"Jag förstår inte att så många kopplar kärnfamiljen till det trygga. Det är väldigt otryggt - se alla skilsmässor, se hur illa de kan göra varandra i ett äktenskap! Mitt liv är verkligen tryggare. Jag har mig själv, och jag sviker mig inte! Jag har mina vänner, de är flera och det vore väl underligt om vi svek varandra samtidigt? Om jag blir gammal och sjuk finns de, precis som jag finns för dem. Jag har också mina syskon och föräldrar, jag är allt annat än ensam. Att leva med en partner är att välja osäkerheten och du får ständigt kompromissa för att passa den personen. Tvåsamhet kapar mycket av den inre friheten, och gör att vi sluter oss för andra kontakter. Jag ser det som en klar begränsning. Det är lite lustigt eftersom jag ofta får höra att jag begränsar mitt liv med mitt celibat."