Att ta ut svängarna
Ofta är det svårt att tänka sådant som man aldrig tänkt förrut.
Att inte bromsa sig när det börjar kännas ovant.
Att låta tanken löpa linan ut.
Det är inte bara att ifrågasätta allt i nån slags rebellisk anda, utan bara våga pröva tanken.
När jag läst om celibatet igår kväll, så gled tankarna in på alla olika män. Och jag frågar mig om det över huvud taget är möjligt att leva med någon.
Jag har varit rädd för att det skall dröja för länge innan jag träffar någon. Att det kommer att medföra att jag inte vill. Jag vet inte riktigt varför jag är rädd för att inte vilja leva med någon. Kanske handlar det om att jag inte vet om det i så fall bara är jag som gör det bekvämt för mig eller helt enkelt slutar våga.
Min tanke har alltid varit att dela ALLT och vara oerhört nära. Inte så att man inte kan "gå 50 meter ensam" men så att båda har ett behov av att berätta om de där 50 metrarna när man ses igen och av att lyssna...
Så läste jag en recension i dagens tidning som tog upp varför det är ojämlikt mellan kvinnor och män. Och problemet är kärlek. Män har en identitet när de går in i en relation. Kvinnor har större behov av relationen för att VARA någon. De/vi är beredda att betala ett högre pris. Och i detta ligger kärnan till ojämlikheten.
Och jag insåg att när/om jag hamnar i en relation igen så kommer det vara med betydligt större egen identitet än jag någonsin haft. Jag föraktar allt det andra. Jag vet att det är fult att känna förakt, men någonstans så är jag trött på min egen svaghet som jag inte vet om den är verklig eller spelad. Jag har så många gånger klivit åt sidan för att låta mannen vara stor och duktig, i själva verket så VILL jag kunna saker själv. Jag vill våga träffa någon som jag har roligt med. Inte bara någon som jag blir någon tillsammans med.
Jag tror inte längre att jag skapas av den kärlek en annan människa kan ge mig. Det går inte att tro på eftersom jag inte försvinner i det ögonblick den kärleken försvinner.
Att stå så här ensam. OCH vara någon. Är märkligt.
Och jag inser, när jag räknar efter, att jag aldrig varit singel så här länge.
Det ger en viss kraft.
Men jag vill fortfarande ha kicken.
Förälskelsen. Kroppskontakten. Närheten.
Lite som att fastna i en såpa. Man vet att det är skit, att det finns bättre saker att lägga sin tid på och att det finns annat som skulle ge en mer och innehålla mer kvalité. Och ändå så kan man inte låta bli. Som en missbrukare som tror sig behöva sin dos för att överleva kan inte övertygas av förnuftsmässiga, logiska eller vetenskapliga argument. Men jag vill fortfarande ha kicken. Förälskelsen. Kroppskontakten. Närheten. Men mest av allt sammanhanget.
Och när jag säger att jag vill ha sammanhanget.
Är det inte just identiteten som jag menar då?
Kan jag inte vara någon när ingen ser?
