Att jobba med

Jag behöver utveckla min förmåga att ta emot
och min känsla av att ha något att ge.

Det är som om ingenting når ända in.
Jag har så länge upplevt mig som såå öppen, men...

Jag har svårt att tillåta några sprickor eller ojämnheter i fasaden ...
.. och ni vet, det är som Leonard Cohen sjunger:
"There's a crack in everything
That's how the light gets in"

Läste ännu en av DN-artiklarna om skuld nu på morgonen och jag känner att ämnet berör mig. Jag har vetat att jag är något framtung, men inte kopplat det till att det har med pannlobernas innehåll att göra. Med svårigheterna att avgöra vem som "äger frågan". Jag vill att alla skall vara lyckliga jämnt och det är förutbestämt som ett uppdrag att känna sig otillräcklig i.

Att inse min mardröm gjorde att jag blev väckt i hur levande rädslan är i mitt liv hela tiden. Att ha ångest för att t ex gå tidigare från en fest för att det kanske innebär att de andra säger att det blev bättre utan mig. Att jag över huvud taget har svårt för alla lägen där jag inte har kontroll över vart bilden av mig landar. Vad säger min partner när jag inte är med? Vad säger jobbarkompisarna om mig när jag är ledig? Vad tycker alla EGENTLIGEN.

Och det är faktiskt nästan sjukligt, även om jag inte lever ut det så lever jag mig in i det. Och naturligtvis kan inga relationer undgå att påverkas av det. När jag tänker på all den uttalade bekräftelse som jag får på att det är lite kul med mig. Så känner jag att det ändå ofta är som att hälla vatten på en gås. Jag törstar efter det där vattnet, men låter det rinna av mig. Bara för att genast efterfråga det igen.

Hur kan jag ha kommit att bli så utsvulten? Men mest: Hur i hela fridens namn reder jag ut detta. För så här kan jag inte fortsätta. Jag TROR över huvud taget inte på den här typen av beteende. Men hur jag än avvärjer mig intellektuellt, så faller inte känslan in på samma spår.

Det är väl som med allting annat. Det är enkelt när man kan det. Och i efterhand när man väl hittat rätt spår och det flyter så kan man bara säga att det liksom bara var att bestämma sig. Så varför stå här mitt i all friktion när jag kan bli på glid åt rätt håll. När som helst. Titta åt vänster, titta åt höger och så vänster igen. Ut i spåret bara...

Jag får jobba på det.