February 2004 Archives

Jag läste en bok...

|

... och vill spara ett par goda stycken här:

"Hans farmor berättade historier om människor som slutit förbund med den onde för att övervinna sina begränsningar och göra det omöjliga." (s.31)

Kan inte låta bli att inflika en undran: Är det det som krävs för att uppnå det där man egentligen inte kan uppnå. Och är det i så fall inte en poäng med att inse och ANPASSA sig efter sina begränsningar? Jovisst kan jag tänka, så länge man VET vart de finns och det vet maninte förrän man har försökt spränga dem. Förrän man står med pannan mot väggen och tvingas till det och ibland inte ens då.

"Att Gud såg alla människors synd visste han redan, men han visste också att Gud var full av nåd och förlåtelse.
Arbete. Trofasthet. Att icke inledas i frestelse. Så såg farmoderns världar ut, den inre och den yttre. Hon vägrade skaffa telefon eller radiomottagare, lovade dyrt och heligt att aldrig sätta sin fot i en automobil, sydde och sydde på de vita gardinerna som om hon slutit en pakt med en privat inre djävul för att bli oöverträffad, oövervinnerlig, ofattbart händig, gränslöst stark. Han dyrkade henne. När hon dog insåg han att Gud byggt in en bräcklighet i skapelsen, en ändlighet så att människan inte skulle förhäva sig
" (s. 31)

"Hon pratar högt varje dag med flit, hon vill använda sin röst till något annat än bara joller. Den inre stämman i en människa som lever isolerat kan formulera vilka dumeheter som helst och få dem att låta vettiga. Pratar man däremot skit högt i sin ensamhet säger själva talorganen ifrån, om man alltså är för sig själv och inte behöver kommunicera, med vad kommunikation alltid innebär av att tvingas förföra på substansens bekostnad." (s.33)

"Mönstren diktades upp eftersom idén om en systematisk ondska erbjöd Niklas mamma en större trygghet än detta faktum: inga mönster existerar." (s.176)

"Han hade inga känslor, det förstod hon nu. Allt i hans liv gick ut på att hålla skenet uppe. Det gällde att framstå som plikttrogen men han kände ingen plikttrogenhet i sitt hjärta. Hans vrede var också falsk. Det hade ingen verklig betydelse för honom om någon kränkte henne. Det viktiga var att spela livsspelet rätt så att man vann, så att man kom i graven med ospräckt fasad, med hedern i behåll. Han var en bluff." (s.215)

Samtliga citatkarameller är från "De behövande" av Maria Küchen

Köpes och säljes???

| | Comments (1)

Jag håller på och rensar i röran här hemma och gör plats för framtiden.
En del har jag bara skickat i soporna,
annat har gått till Myrornas,
men sedan finns det en kategori till som jag vill försöka sälja.

Är det nån som vet vart man bäst gör det över nätet??

Gränser och förenklingar.

| | Comments (0)

Så många små unika system som hänger samman i en helhet.
Men hur ÄR de sambanden egentligen konstruerade.
Och hur mycket beskärs av sanningen när vi beskär helheten och försöker fördjupa oss i att förklara och förstå en enskild del?

Ett plus ett blir aldrig två.
När man ser saker tillsammans så öppnas genast en rad nya infallsvinklar och perspektiv som dels ger en annan förståelse för den minsta komponenten, men som kanske även ger den minsta komponenter egenskaper som den inte hade som enskild enhet.

Världen är mer komplex, mer levande, mer oförutsägbar och mer ogripbar än vad som går att påvisa med det sätt vi vill intala oss och låta påskina att vi kan räkna ut att den fungerar.

Ändå måste vi dra upp gränser för att överleva. Lägga var sak på sin plats i verklighetsuppfattningen och i sättet att låta sig delta i världen.

Att tillåta världen att vara större än jag förstår. Att tillåta mig att låta gränserna vara flytande. Allt det där kräver något av mig. En förmåga att släppa prestige och hävdelsebehov, stolthet och rädsla. Att vara trygg i att inte veta och att våga släppa de fördomar som förenklar världen och tillvaron.

Alla fördomar kan inte släppas. Så det gäller att kunna avgöra vilka som kan släppas för och vilka som bör upprätthållas för att bejaka livet. Jag behöver inte lära känna varje lejon på savannen för att avgöra att jag inte vill vara dem för nära. Men någon grad av utforskarlust och balansgång med liv och välmående som insats behövs för att jag inte skall sätta mina gränser för snävt.

Mitt system, det system och kretslopp som är jag, är inte självförsörjande. Det är intelligent och har en inbyggd känsla för överlevnad, liv och utveckling, men det är inte oberoende. Det hänger ihop. Det hänger ihop med allt.

Jag vet inte om någon religion kan täcka in detta, men det kan ge det mening. Mening som svar på de frågor som kommer naturligt för oss när vi lär känna världen. Först kommer frågan VAD ÄR DET? och sedan frågan VARFÖR?

På något sätt så känns frågan varför som en snubbeltråd i tillvaron. Den är intressant men den leder ingenstans. Den gräver djupare och det kan kännas tryggt att ha en väl förankrad djupgående bergsfast grund under fötterna, men det räcker inte.

För i livet så finns rörelse och så fort du tar ett steg (och det kan man aldrig undvika att göra, för även att inte välja är ett val) så behöver man fråga sig nya varför och gräva sig ner till berget för att grunda den nya platsen man stegat ut i.

Nu är jag en person som frågar varför. Men jag är egentligen inte jordnära på det där grävande sättet. Jag har huvudet i det blå. Jag vill flyga. Jag vill ha överblicken, luft under vingarna, friheten och tryggheten i att något så diffust som luften kan bära mig.

Jag önskar så att jag inte sökte så många förklaringar. Det drillar igång min hjärna och de tankar jag tänker rutar in mig i begränsade hörn. Avgränsar mig från världen. Gör mig ensam. Gör mig trängd. Gör mig rädd. Gör mig meningslös.

Ju mer jag förklarar mig desto mindre blir mitt utrymme. Stegvis strandsätter jag mig själv på område efter område. Blir erövrad, förlorad och utanför. Den där akdemiska distansen som teoretiker drömmer om är i själva verket en mardröm. Världen blir ett hot och mitt utrymme att leva och delta beskärs. Och tanken säger mig allt som oftast att "Det här området skall jag inte inkräkta på bäst med lite marginal också".

Bara för att gå in på ett område där denna sanning gäller så kan jag ta detta med vikt. Det sägs om oss överviktiga att vi är så tillåtande mot oss själva att vi inte sätter några gränser för oss. Jag skall inte prata för någon annan i detta, men i mitt fall så är det sant, men även en grov förenkling. Så grov att den nästan inte är sann. Saken för mig är att snarare att jag är så rädd att inte få finnas i världen att min organisms hela natur att överleva KRÄVER av mig att jag skall hävda min rätt till allt jag vill ha - och helst med en gång och alltid.

Även detta är förstås en grov förenkling av det hela, eftersom det finns en rad andra inlöpande system som påverkar hur en organism fungerar och det är inte självklart att den känslan för alla som känner den får en överviktskonsekvens. Men ändå. Detta med vilka gränser man sätter upp för sig själv och/eller upplever att man har och att världen har/tillåts ha påverkar så mycket av tillvaron för en människa. I alla fall påverkar det mig.

Till den grad att man nästan kan säga att det ÄR jag,
men naturligtvis är även det en grov förenkling.

Vårkänslor

| | Comments (1)

Idag såg jag årets första snödroppar!

Hurra! :D

Go o gla

| | Comments (0)

Idag när jag skulle scanna in lite foton för att kanske nån gång få till en "rolig" webbplats på min "rena" paradisgata, så hade jag ett foto som jag ville kalla go o gla. Och när jag skrev in det som namn, så bidde det....

GOOGLA

Är det konstigt att jag gillar info-sökning?
Känns bara sååå mycket JAG på nått vis...
Tacksam att jag hamnat så rätt i livet

Detta med för trånga kanaler...

| | Comments (0)

Jag vill se - och tror att jag mår bäst av - att ha min kraft kanaliserat i ett flöde. Go with the flow och allt det där.

Tyvärr(?) känner jag nått behov av att förnuftsmässigt förvissa mig om att alltihop är på väg åt ett rätt, riktigt och försvarbart håll.

Jag försöker plöja fåror av taktik och strategi.
Tänka ut scenarier och vara förberedd.
Och ha kontroll.

Vissa saker går dock inte att kontrollera.
En sådan sak är livet.

Kanske möjligtvis att det vore bättre...
...eller i alla fall ett alternativ värt att pröva...
att helt enkelt låta livet sköta sig själv lite mer.

Ge mig mer utrymme och bredda kanalerna
för energiflödet och livskraften.

Funkar det inte så att hastighet och tryck automatiskt minskar och blir mer harmoniskt när kanaler anpassas efter sitt innehåll? Eller är jag helt ute och cyklar när jag fuskar som fysiker i detta ämne?

Världen sluter upp men jag har bollen

| | Comments (0)

Jag har sagt det förrut och säger det igen:

Jag tror verkligen att universum tillhandahåller saker när vi är redo för dem.
Det är en schysst tro, särskilt med tanke på att jag för säkerhets skull kompletterat den med en tilläggsparagraf om att universum även sänder sån't i ens väg som kan komma att göra en redo eller som man i efter hand kan inse att man var redo för.

Förmodligen är det rent flum och kallas selektiv perception, det där begreppet som liksom slank in i ordförrådet under körkortspluggandet för ... shit... 14 år sen.

I vilket fall är till exempel min upptäckt av re:Fett ett exempel på detta.

Liksom det faktum att jag idag strosat in på Orkut och kikat på en massa massa hälsoforum. Det intressanta i min självdestruktiva tillvaro är att jag börjar göra det vid 22-tiden en dag då jag äntligen fått formulerat ett första steg till en strategi för att finna rätt rytm:

Steg ett: SÖMN.
Sov det jag behöver.

Om jag jag ger mig det jag behöver på den fronten så tror jag att jag kommer att orka förmå mer generositet med tid till rörelse och matplanering.

Allt det där som jag bara tycker borde funka utan att jag behöver tänka på det.

Då kanske jag inte behöver lura mig att choklad hjälper för att bli pigg.
Då kanske jag helt enkelt ÄR pigg ÄNDÅ.

Grov men fjollig

| | Comments (0)

Har varit på hockey.
Att ligga under och ligga under stort e ingen höjdare.
Det är frustration i mage och bröst.
Och jag kan förstå att man behöver få ur sig sån't på något sätt.

För publikens del tror jag att en sån förlösning skedde när det pingade till och andra matchresultat visade på att Malmö var ute ur serien. Lättnaden kom i form av ren oförfalskad skadeglädje.

Där fanns helt klart känslan av hur GÖTT det var att se spelarna ge varann allt mer däng mot skallrande sargar. På'n bara. Jag vill se BLOD!

Men mitt i detta fanns där också en fråga. En efterfrågan. Det fattas nått i souvenirbutiken. Var finns de lag-logga-beprydda solfjädrarna? Hur behövligt hade det inte varit att få fläkta sig i en matchs (stavning?) mest laddade ögonblick. Nu fick jag sitta och fläkta mig med matchprogramet och storögd flämta; Men kära hjärtanes, hur skall det sluta?

(nja, hur det skulle sluta var väl egentligen lite klart redan efter första perioden, men ändå, hoppet är det sista som överger människan. När det var tre minuter kvar av matchen sa jag och Carina till varandra, OK tre snabba nu...)

Oförskämt glad

| | Comments (0)

Blir jag av den här kaxigheten.

Ord och bild

|

När jag pratar om att ord utanför en lättare kan leda en vidare än de som man behåller inom sig, så kan jag i det sammanhanget ta ett exempel. Härom dagen skrev jag lite om kärlek och gemenskap och Niklas förde tanken vidare med sin kommentar.

Att vara oemotsagd gör det lätt att ta för givet, antingen att ingen annan fungerar som en själv eller att alla självklart måste göra det (beroende på dagsform i självkänslan) och hur det än är med den saken så är det i alla fall något som händer med en tanke som kan flätas vidare med hjälp av någon ny infallsvinkel eller åsikt. Och det är häftigt.

På tunnelbanan i morses fick jag en bildformsledtråd till hur jag förhåller mig till saker och varför det är så tjorvigt. Ofta är det så att ord lätt leder in på frågan varför och så kan man börja grotta i barndomsupplevelser och sin egen dynga på olika sätt. Medan bilder säger så mycket mer och kan förmedla mer av helheter och som jag tror ... också gör det lättare att jobba för att ändra perspektiv. (tanken sveper vidare över till bibelns alla metaforer i det sammanhanget)

Den bild som kom till mig var kring hur jag ser på detta med gemenskap och ensamhet. Och bilden är att gemenskapen finns i en båt och ibland vill jag hoppa ur båten. Och då gör jag det.

Men det är natt och det är ganska kallt och det stormar och båten har full fart. Så även om jag tycker att det är rätt gott att simma lite för mig själv så vet jag att jag inte kan överleva i längden om jag skall trampa vatten på öppet hav. Jag får alltså inte tappa kontakten med båten. Men i den första känslan av att jag ville vara själv så vände jag för ett ögonblick bort blicken och nu ser jag inte riktigt vart den finns. Och jag börjar sprattla i vattnet och jag måste kommunicera med båten. Och jag pratar, jag skriver, jag tjoar och sjunger och allt det jag gör för att kommunicera är som att frenetiskt kasta ut rep efter rep mot båten. Jag har ingen aning om ifall de når fram. Jag har ingen aning om ifall nån håller i nån av repändarna på andra sidan.

Jag vet bara att jag aldrig tänkt tanken att båten skulle kunna vända och leta efter mig om jag blir borta för länge. Även om jag alltid hoppats att det skulle kunna vara så att jag kan vara saknad. Att få vara del av en gemenskap hänger på att mina egna strategier lyckas.

Båten är helt oberoende av mig. Jag är helt beroende av båten.

Och med den bilden så kan jag lätt förstå känslan av varför det är så jobbigt att jag emellanåt känner att jag öppnat och utelämnat mig för mycket och att jag är rädd för att inte ha kontrollen över vad som händer i andra ändan av den kommunikationen. Allt sådant blir tydligt för mig i den bilden.

Och så inser jag att man lika gärna skulle kunna se allt på ett helt annat sätt.

Att båten har lagt till ankar i en spegelblankk vik. Att jag simmar runt i det lugna varma vattnet och njuta i min egen takt utan att snegla efter båten. Att jag kan gå upp på land och fixa picknick eller att nån annan ropar på stranden att det finns kaffe om jag vill ha. Och att båten aldrig aldrig skulle lätta ankar förrän alla är på plats och redo igen.

Den här alternativa bilden känns så himla go - inte bara för att jag längtar efter sommaren - och jag tror att det är lättare att finna det förhållningssättet när jag har den bilden. Än vad det är när någon säger; "men så behöver du ju inte känna", för det behöver jag nästan höra i varje andetag eftersom båten kommer ur sikte igen i varje stormig våg. Inte konstigt att behovet av bekräftelse blir besvärande för motparter och panikartat otillfredsställt för mig.

Mums mums.
Nu skall jag simma runt lite till på egen hand. Så nu slutar jag blogga.
I alla fall för nu.

Gör kompott

| | Comments (0)

Detta med att kunna prata om allt
känns som den största klyscha
och den största sanning
i en spännande kompott.

Klyscha för att det i alla fall när det kommer till kritan är oerhört svårt och ibland till och med omöjligt att prata om saker som är svåra att prata om. Till exempel saker som man inte är medveten om själv, saker som man inte kan formulera, saker som man snart kommer att lära sig men ännu inte har riktigt grepp om eller saker som man vet kommer att smärta mottagaren.

Och sanning för att man inte kan förstå och leva i verkligheten på ett långsiktigt hållbart sätt om man bygger sin förståelse av den enbart på antaganden, som i sin tur kan baseras på allt från kvalificerade gissningar, väl underbyggda prognoser eller rädslor och/eller förhoppningar.

Men även om man aldrig kan renodla detta. Även om det alltid blir en kompott där det är svårt att verkligen bena ut vad som är sant i det som uttalats och vad som finns kvar i det outtalade så är det värt att försöka.

Fördelen med att prata ut och då menar jag inte bara på Hänt-löpet, eller i tandagnisslan-relationer utan även bara för sin egen del, att formulera det inne i huvudet på ett sätt som når utanför huvudet. Om det är över bardisken med dimmig blick, om det är över tre liter te vid köksbordet, på bloggen, i dagboken eller vad man än kan hitta på så spelar det mindre roll. Det maffiga är att det är först när orden hamnat utanför en själv som man kan få chans att få distans till dem.

Det är häftigt när man mitt i en utläggning som känns geniunt ärlig får bromsa sig då man angrips av förundran; DETTA visste jag inte att jag känner och/eller tycker. WOW! Nått helt nytt. Och när det väl hamnat där som en kompott framför en så kan man också peta i det, vända och vrida på det och lära sig en massa nytt, utvecklas och allt det där som jag tycker är så himla spännande. Inte att VARA en kompott utan att själv kunna GÖRA en. Och med den skapelsen vara en del av en process som har sammanhang långt utanför det egna huvudet och den egna kroppen.

Visst håller vi på att drunkna i intryck från alla människors uttryck, men ändå... keep up the good work: GÖR KOMPOTT!

Ny Akilleshäl sökes

| | Comments (0)

När jag loggade in nu för att berätta en massa fantastiska saker som jag kommit på *ler stort* så möts jag av 18 nya kommentarer. Först tänkte jag oj, wow, kul...

Sedan såg jag att det var dessa berömda spam-kommentarerna. Och den här gången var det inte bara en webbplats att klicka till utan alla kommentarer inleddes med saker i stil med Din webbplats är fantastisk och intressant bara för att följas av nån Casino-dynga.

Ja, jag blev lite sur...

Också för att smicker alltid varit min svaghet och givna akilleshäl. Och det var så uppenbart ett spel på just det. Att jag skulle låta mitt ego blomstra och låta kommentarerna ligga kvar på alla spridda ställen för att det där Casinot också skulle kunna blomstra och tillsammans skulle vi kunna ha glädje av varandra! typ.

Men jag faller inte för det. Och om nu inte längre smicker är min största akilleshäl, vad är det nu då? Det var lättare när jag visste hur det låg till,
då kunde jag skydda mig mot missbruk och avvarter. Nu får jag börja om från början... Trist. Men egentligen spännande - i vanlig ordning.

Mest upplever jag det bara frustrerande att jag mot min vilja och tidsprioritering blir tvungen att lära mig hur jag skall kunna mixtra för att undvika att bli "attackerad" på det här sättet.

En rosa förklaring

| | Comments (3)

Jag trodde att det var en klassisk retardering som inträffat vid livskris när jag plötsligt blev galen i rosa. Och då menar jag riktigt galen...

Som att måla hallen i den här färgen:
Img003.jpg

Men nu har jag läst i en av mina två Feng Shui-böcker att färger kan hjälpa en att förstärka de energier som man behöver. Och rosa har en alldeles särskild funktion... Jag citerar:

"Rosa är den ljusa delen av det röda färgspektrumet. Det är en lugnande färg som har feminina och närande egenskaper. Rosa verkar läkande och är bra att använda till barn och konvalecenter, eller när vi befinner oss i sorg. Du kan också använda rosa när du vill skapa ett rum för stillhet och meditation. Rosa används ofta i terapi för att skingra vrede och sorg. Det är en bra färg om du hämtar dig från en separation, eftersom den är förknippad med kärlek och stöd."

Wow! Det är väl hyfsat på pricken av vad jag behövt och kanske inte så konstigt att jag allt mer börjat se mig om efter andra färger...

Sån't jag inte upptäckt

|

Registrerade in mig på Orkut, men har ingen som helst vana vid att röra mig i webbvärlden så det kommer väl dröja ännu ett bra tag innan jag blir hemtam och fattar vad jag skall där och göra.

Men allt är väl värt det när jag vid inloggning idag (när jag slant bland favoriterna och tyckte det var lika bra att logga in mig) möttes av orden:

"Today's fortune:
Your love life will be happy and harmonious.
"

Det stora som hände i helgen

|

... var egentligen inte att jag och pappa hamnade i våra mönster även om det alltid tar ett par dagar för mig att fatta att jag kunde hanterat allt annorlunda bara för att göra samma misstag nästa gång.

Nej, det stora var att jag kände att jag kunde förlåta min exmake. Jag har velat kunna göra det såå länge, men har inte fattat hur i h-e det skulle kunna gå till. Och jag vet inte hur jag kan beskriva att det gjorde det. Bara att det är ett oändligt lugn i mitt bröst nu.

Om jag skulle ha en teori om hur det gått till för min del så är det att tjöta ihjäl hela frågan tills den känns så totalt ointressant att jag kunnat spy på den och ha svårt att riktigt kunna koppla att den var mitt allt ett bra tag där. Att berätta för nya och gamla vänner om och om igen har gjort att jag hela tiden kunnat lyssna och känna in hur historien låter. Nånstans längs vägen försvann det sammanbitna "den jävlen" mellan raderna...

Jag tycker fortfarande att det är (näst intill) oförlåtligt att dra in en tredje person när man skall göra slut. Det ÄR schysstare att kunna föra ett samtal om relationen utan att den tredje onämnbaras ande skall sväva i rummet. Men ibland behöver man kanske ha den där tredje, den där nya framtiden i sikte för att kunna göra det man ändå känner att man behöver göra. Ibland är man mänsklig och otillräcklig.

Igår fann jag mig i soffan framför DrPhil och de pratade om vad ekonomi kan ställa till med i en relation. Och jag satt där ensam i mitt soffhörn, log varmt och sa högt för mig själv:
"Ja, du älskade Mathias, det DÄR problemet hade vi i alla fall INTE"

Och senare på kvällen när jag pratade med den fantastiske mannen så kände jag att det var så helt avslappnat att berätta litegranna om skilsmässan när den kom på tal. Det som har känts så svårt att komma in på eftersom jag inte riktigt vetat hur det kommer låta när det kommer ut. Och kanske framför allt att jag haft ett så stort behov att berätta ALLT så att alla skall förstå hur oskyldig jag är eller hur dåligt jag mått och hur heligt äktenskapet var för mig.

Jag är lätt.
Jag är fri.
Jag är lycklig och fridfull i själ och sinne.

Lite ny naken karl på detta nu skulle sitta som en smäck. ;)

Idag

|

Är en sån där dag när jag kan svara ja på fråga ett i förra veckans fredagsfyra.
Och bara le och le och le.

Feng shui

|

Jag är numera sedan ett par veckor lycklig innehavarinna av de böcker som Steffanie rekommenderat och de är en fantastisk inspiration.

En av dem hade jag med som reselektyr när jag var i Göteborg i helgen och mot bättre vetande så visade jag naturligtvis för pappafar. Det kan vara i ren hämnd för han brukar alltid komma släpandes med någon av de 25 böcker som han har bredvis sin säng och vara lyrisk och citera och så där.

- Den här läser jag just nu och den är väldigt inspirerande, sa jag
- Jaha, sa han skeptiskt (fast han säger att han inte har något tonfall)
- Det är väl en så kallad flumbok, eller vad säger du? sa jag
- Ja det verkar inte bättre, svarade han.
- Kunde just tänka mig det, sa jag
- Och ta det gärna personligt, sa han.

Så ringde jag hem i afton och mamma frågade om jag varit på bokrean idag.
Nä, sa jag, men hur gick det för er hittade ni nått eller?

- Ja, pappa har köpt en bok om Feng Shui.
- Det var ju skit, sa jag förvånad
- Han kanske blev nyfiken i alla fall, sa mamma.

Och jag ler med hela kroppen just nu.
Den där farsgubben, jag älskar allt honom bra mycket ändå.
Och ta mig tusan om det inte är ömsesidigt... :)

Efterlysning

|

Är det nån som vet nån glasögontillverkare som tillverkar bågar som man kan ställa in så att de spelar en lokaliserings-trudelutt när man ropar på dem?

Mötena med min älskade pappa

| | Comments (2)

Kanske kan jag försöka klargöra konflikten med pappa på ett tydligare sätt. Det är EGENTLIGEN inga problem. (haha!)

Det som kolliderar är två tankesystem, två trosuppfattningar.
Min pappa tror på vetenskapen.
Jag tror att den är otillräcklig,
inberäknandet av känsla och mening saknas.

Förnuftet är en sak som är helig för min far.
Den inre rösten är helig för mig. Och jag vill se möjligheten till en andlig dimension där det ovissa får finnas. Där man inte behöver erövra allt. Jag tror helt enkelt inte på att det mänskliga förnuftet räcker för att förvalta allt. Jag tror att världen och verkligheten som helhet kräver mer av oss än vi kan uppnå. Där fyller det en viktig funktion att känna vördnad för livet.

Det är en debatt om kunskapssyn och verklighetsuppfattning och något mer som jag inte har ord för som utspelar sig varje gång man sätter oss två i ett rum.

Och i den diskussionen blir jag det böljande känsliga kvinnliga andliga och han blir det stringenta vetenskapliga förnuftiga. Som yin och yang fast utan harmoni.

Jag skall (vill?) bevisa min ståndpunkt på hans/vetenskapens villkor och jag gör det med argument som är nära och personliga och då blir jag den som tar allt personligt. Medan han anser att det han säger inte är personligt utan FAKTISKT.

Han är påläst och jag är levande.
Han har källor, jag har hjärta och erfarenhet.
Det är inte det att jag inte har tillräcklig intellektuell eller akademisk kapacitet, 200p plus har väl gjort sitt även med mitt sätt att argumentera, formulera mig och betrakta världen. Men mitt sätt att tillgodogöra mig kunskap är att göra den till min, med mina egna ord. Jag minns sällan namn och inte årtal däremot går helheter och perspektiv in i mitt hjärta och det är där jag hämtar det när jag möter nya företeelser.

Den stora skillnaden är kanske det att jag inte tror att man kan räkna ut allting. Det som är hans livsvärv tror jag kommer att sluta med siffran 42 och därför tror jag att vi kan ägna oss åt något annat istället.

Kort sagt så handlar det egentligen inte om far-dotter.
Utan det är bara det att den aspekten aldrig går att bortse från.
Utan den relationen hade vi inte behövt träffas igen när frustrationen ångat ut.
Och om vi inte varit familj med varandra så hade vi kanske kunnat föra det här samtalet på ett mer respektfullt sätt. Nu finns hela tiden all kärlek där också. Allt vi vill bli sedda i och älskade för.

Min pappa är oerhört intelligent och vill tillföra något i mitt liv, men jag är fanimej inte så pjåkig jag heller. Till exempel så tycker jag att det varit oerhört smart av mig att inte gå i hans fotspår och doktorera i teoretisk fysik.

Man kan inte bortse från att jag vill tillföra något i hans liv också.

Genom att välja en annan skola känns det som om det är i vårt möte som det bästa ur humaniora och det bästa ur naturvetenskapen skulle kunna förenas.

Men vi är båda relativt klara och vill mest ha ett respektfullt bollande som hjälper oss vidare åt varsitt håll. Och när vi blir ivriga så relaterar vi åt varsitt håll och strax sitter vi på var sin sida avgrunden och tycker att den andre borde vara mer intresserad.

Att peta i det som är heligast för en människa är något som måste göras varsamt om man vill undvika att det blir kränkande. Och troligen blir jag den mest utelämnade i detta eftersom jag är den som använder mitt hjärta och mitt jag som argument i allt jag gör.

Men han har nog inte samma kapacitet att uttrycka och leva sina känslor så kanske är det han som är den mest utsatta...

Jag tror att vi är lika ledsna båda två.
Men att den här relationen är upp till mig.
Pappa kliver åt sidan och tror inte att han betyder något för mig. Och så har han hanterat allt sedan han tyckte att jag blev vuxen (typ på högstadiet). Medan jag själv undrar om jag någonsin kommer att bli så vuxen så att inte pappa är viktig som pappa. Jag tror att han alltid kommer att vara den person som jag längtar mest efter närhet med och bekräftelse av.

Att jobba med

| | Comments (0)

Jag behöver utveckla min förmåga att ta emot
och min känsla av att ha något att ge.

Det är som om ingenting når ända in.
Jag har så länge upplevt mig som såå öppen, men...

Jag har svårt att tillåta några sprickor eller ojämnheter i fasaden ...
.. och ni vet, det är som Leonard Cohen sjunger:
"There's a crack in everything
That's how the light gets in"

Läste ännu en av DN-artiklarna om skuld nu på morgonen och jag känner att ämnet berör mig. Jag har vetat att jag är något framtung, men inte kopplat det till att det har med pannlobernas innehåll att göra. Med svårigheterna att avgöra vem som "äger frågan". Jag vill att alla skall vara lyckliga jämnt och det är förutbestämt som ett uppdrag att känna sig otillräcklig i.

Att inse min mardröm gjorde att jag blev väckt i hur levande rädslan är i mitt liv hela tiden. Att ha ångest för att t ex gå tidigare från en fest för att det kanske innebär att de andra säger att det blev bättre utan mig. Att jag över huvud taget har svårt för alla lägen där jag inte har kontroll över vart bilden av mig landar. Vad säger min partner när jag inte är med? Vad säger jobbarkompisarna om mig när jag är ledig? Vad tycker alla EGENTLIGEN.

Och det är faktiskt nästan sjukligt, även om jag inte lever ut det så lever jag mig in i det. Och naturligtvis kan inga relationer undgå att påverkas av det. När jag tänker på all den uttalade bekräftelse som jag får på att det är lite kul med mig. Så känner jag att det ändå ofta är som att hälla vatten på en gås. Jag törstar efter det där vattnet, men låter det rinna av mig. Bara för att genast efterfråga det igen.

Hur kan jag ha kommit att bli så utsvulten? Men mest: Hur i hela fridens namn reder jag ut detta. För så här kan jag inte fortsätta. Jag TROR över huvud taget inte på den här typen av beteende. Men hur jag än avvärjer mig intellektuellt, så faller inte känslan in på samma spår.

Det är väl som med allting annat. Det är enkelt när man kan det. Och i efterhand när man väl hittat rätt spår och det flyter så kan man bara säga att det liksom bara var att bestämma sig. Så varför stå här mitt i all friktion när jag kan bli på glid åt rätt håll. När som helst. Titta åt vänster, titta åt höger och så vänster igen. Ut i spåret bara...

Jag får jobba på det.

Märkligt med kärlek

| | Comments (7)

Dagen idag har i mycket hög grad ägnats åt att fundera över vad det är som gör att det krockar så med pappa. Om det är mitt fel, så som han tycker, eller om det är hans fel så som jag försvarar mig med och tror. Eller om det finns något mer konstruktivt sätt att se på det, än att leta upp vems felet är.

Det jag kommit fram så här långt är
att även om alla behöver kärlek
så har vi olika behov av gemenskap.

En del har lättare att tro att den finns där även när den inte känns eller visas.
Andra har mer behov av att den skall finnas på ytan och vara mer eller mindre uttalad.

Jag tror att jag i princip definierar kärlek som gemenskap
och då blir det så märkligt
för ibland så behöver jag ingen kärlek, då är jag så nöjd så nöjd med att sitta och fnula för mig själv i ett hörn och kan känna mig besvärad om nån söker kontakt.

I nästa stund så är det jag som behöver närheten/gemenskapen/kärleken och då känner jag mig totalt avpoletterad och oälskad när nån annan hävdar sitt behov av avskildhet.

Och då känner jag att jag förvandlas till ett kärleksmonster som är utsvulten och hungrig och på jakt på det mest primitiva knölpåks-sätt kombinerat med den inre tjuriga tvååringen som har VÄLDIGT starkt driv efter att lägga sig raklång på mage och vifta med alla kroppsdelar jag känner till för att nån skall uppmärksamma att jag finns och visa att jag också behövs och älskas.

Både i singelsituationer och i relationer av romantisk och/eller vänskaplig karaktär kan kärleksmonstret blomma ut i allt sitt stora rosa pälsfluff och vilja ta över världen med tårar av gnistrande pärlor och svartsjuka av ädlaste ebenholts.

Därför var det också roligt att jag fann den där länken med svenska kyrkans filmpris motivering när jag sökte efter länk till filmen FYRA NYANSER AV BRUNT, för där står det att filmen handlar om just rädsla för gemenskap. Och det är nog ett tema att jobba lite på för min del.

Det där kärleksmonstret blir plötsligt väldigt skamset och känner sig lite ovärdigt när hon väl får det hon vill ha nämligen.

Nånstans så är det ändå lättast att ha ett bra liv när man bara har sig själv och en kudde i soffan att putta rätt.

Om det inte vore så...
tomt.

Nära till skratt

|

Denna länk skall jag spara och förkovra mig i hur jag skall kunna utnyttja så fort tillfälle ges!

Min värsta mardröm

|

Jag skrev för ett tag sedan att jag varit och sett Fyra nyanser av brunt. Jag visste inte då vad jag skulle säga/skriva om filmen. Jag misstänkte att det är en sådan där film som kommer att bli en del av ens referensram, men att jag så där direkt inte kunde ta på vad som gjorde det eller berätta varför nån skall se den.

Nu har den alltså tydligen fått pris (se länken ovan) och jag kan bara hålla med om den motivering som Svenska kyrkan ger: "Ett skickligt lagt pussel där varje bit dryper av mänskliga tillkortakommanden."

Anledningen till att jag misstänkte att filmen skulle bäras kvar i mina hjärnvindlingar är att den gav lite samma vibbar som Känd från tv. Som naturligtvis kan ses som en komedi om man vill det. Och jag trodde från början att jag sett en glad bagatell. Men för mig kom den filmen att bli mycket mer. De bilderna och de teorier och tankar som den bar fram bearbetar min hjärna fortfarande hur jag skall hitta ett förhållningssätt till. Det behöver inte bero på att filmen hade djup - det kan vara jag som är trög... :)

Den bilden som återkommit mest hittills ur den betydligt mer avancerade Fyra nyanser av brunt är som min värsta mardröm i storbildsformat. Det är i historien om den svårt brännskadade mannen som finner en väg tillbaka till livet. Han har inget annat val än att kämpa på. Överleva och finna ljuset igen. Hans fru anser sig heller inte ha något annat val än att stå vid hans sida, men det är inte utan en stark lust att fly skulle jag vilja säga och det är inte lätt att se sin verklighet förändras, inte bli som man tänkt sig och att dela det med någon annan som finner oväntade strategier.

I scenen har de haft fest. Folk har varit hemma. Det har varit glatt och uppsluppet. Den brännskadade mannen (jag minns som vanligt inga namn) ler nöjt mot sin fru när sista gästen gått;
- Visst var det lyckat!
Och hon svarar att det inte var det. Att ingen haft kul och att alla bara låtsats för att göra honom glad.

Det sättet att känna sig tillintetgjord.

Den bilden kan oförhappandes skapa en klump i bröstet när som helst på dygnet. En värre skräckis en det finns inte i mina ögon.

Tröst

|

Jag har en lite ledsendag.
Trots att den började så bra med en ny Sillanpää-skiva och allt.

Det är det där med att man behöver en dag extra ledigt för att bearbeta allt som väckts när man träffat pappa. Det är verkligen som min jobbarkompis sa; som dotter är man dömd att älska sin pappa.

Man kan bryta med honom, men aldrig byta honom.

Tack och lov hade jobbarkompisen med sig sin sons favvo-bok och nu har jag läst den och tycker att den är en go tröst. Jag tror minsann att jag skall läsa den en gång till...

Hemma?

|

Jag har varit hos föräldrarna över helgen.
Det inleddes med en stark känsla av sammanhang, gemenskap och tillhörighet. Vi skrattade mycket och kramades och det var gott och glatt.

Om man skulle träffas över en middag då och då så skulle kanske alla möten få stanna vid detta.

Att ha flyttat 50 mil bort får konsekvenser.
Att frotteras intensivt när man väl ses.
Att ha uppdämda behov av familjenärhet.
Att vilja så mycket närhet att att känslan liksom skall kunna gå att hålla kvar i månader efteråt. Det fungerar inte.

Detta ihop med att man låter resbudget och semesterdagar gå till dessa möten istället för till allt annat man vill kunna göra och hade kunnat göra om man varit mer tillgängliga för varandra i vardagen. Det får mig att undra. Är det verkligen en bra idé att hålla det här avståndet.

Det ger så mycket skuld att inte stå ut med varandra.
Skuld och sorg.
När man vet att det dröjer månader innan man får chansen till närhet igen.

Det sägs att man inte ångrar det man gör utan det man inte gör.
Och jag kan inte ångra att jag flyttade för det har gjort mig till den jag är och det vore ett svek att inte acceptera det jag gjort av mig själv. Men frågan är om jag inte kommer att ångra mig om jag inte flyttar lite smått tillbaka...

Det är en tanke som jag inte vågar tänka.
Men nu är den bloggad. Nu finns den.

Dagens boktips

|

ombord.jpg

Tyvärr skall jag själv inte åka båt utan tåg idag. Annars hade detta med shuffleboard-spiel varit ett givet tidsfördriv. I boken finns också en doplek och en bilaga med namn man kan få i den leken. Bland mina favoriter finns Bordfrigga, Delphiline, Dorschtild, Fjordtrud och Hopplawelli.

Hade jag varit man så hade jag föredragit Thorgrimur, Schlingermax, Kabeljaugust, Fjodlibert eller Bugsprietius.

Men det finns fler namn på listorna så jag tror alla kan hitta nått för att känna att de med glädje blir nerputtade i en bassäng.

Gurun har talat

| | Comments (0)

Min uppsatskamrat har just fått anställlning som min privata guru.
Hon tänker tanken ut, där min upphör
och då blir allt så självklart och gott här i livet.

Som i afton då hon sa:
Det man inte vet vet man inte.
Och om man vill veta, så får man fråga.

Jag är förundrad.
Så enkelt nått kan bli,
som jag snurrat in mig massor i att försöka reda ut.

Ett nytt tillnamn

| | Comments (1)

Idag kom ett brev till mig på jobbet.
Maskinskrivet och formellt.
När jag öppnar det läser jag med stor stil:

"Kära Boxningsvän! "

Jag har aldrig fått ett brev som inleds så tidigare.
Troligen kommer det aldrig hända igen,
för jag skall genast ta hand om prenumerationen av Boxning,
den officiella tidningen från Svenska Boxningsförbundet.

Jag, universum och pappafar

| | Comments (0)

Inspirerad av Chadie så måste jag berätta att jag härom dagen fick jag veta att om jag fungerar på samma sätt som universum så kommer jag hela tiden att kunna förstå världshistorien längre och längre tillbaka.

Med andra ord. Iår när jag fyller 32 så kan jag minnas 32 år före min födelse, dvs ändå tillbaka till 1940. När jag fyller 62 så kan jag minnas och reflektera ändå tillbaka till 1910 osv osv. Spännande!?

Det som stod mest klart för mig är snarast att jag INTE fungerar som universum. Sorry.

Pappa tyckte också att det var synd för han var ju tillbaka i slutet på 1800-talet redan om teorin hade hållt när det gällde honom och det hade ju varit intressant. Vad pratar era pappor om när ni hör av er till dem?

Sjunga in på band

| | Comments (0)

Carina berättar om ett återupptäckt kasettband med sångaralster. Och jag kan inte låta bli att berätta att jag hittade ett likadant i våras när vi gick igenom mormors grejer. Det märkliga för mig var inte att jag pratade dialekt - för jag pratade mindre då än nu. Utan att det funnits en tid då jag uttalade kex med k-ljud...

Mitt kasettband var oerhört pretantiöst och det vållade problem, då jag tagit mig an ett helt 60-band. Repertoaren tog slut så jag fyllde ut med att sjunga ett par i repris för att de var så glada och käcka (jag lät som en radiopratare från 50-talet) och jag fyllde också ut med att läsa upp scoutlagen OCH en bit ur Mamm- och pappsagor.

Det var en ganska mysig bilfärd när vi lyssnade på kassetten på vägen hem från mormors begravning.

Jag håller med Carina. Sådana här saker ÄR fantastiska att någon har sparat. Själv har det varit så lätt att censurera sig och spela över för varje år som går, när man tycker att man var så dum och barnslig tidigare. Och nu verkar det som att det har vänt.

Jag har aldrig varit så mycket JAG som jag var då...
Men att börja säga kex med k-ljud bär ändå emot.
Lite av det som är JAG har trots allt tillkommit sedan 8-årsåldern.

Gles-stickad kofta sökes

| | Comments (0)

Igår pratade jag med en angenäm manlig bekantskap som berättade att han en gång sett ett affärsbiträde i en tv-affär som hade en glesstickad kofta och ingenting under. När det där stickade hade strukit mot huden tillräckligt många gånger så hände det sig att bröstvårtan reagerade och slank ut genom en maska utan att expediten hade en aning om detta. Kul och lite sexigt.

Och jag skrattade när jag hörde historien och undrade om han sagt:
- Fryser du eller är du bara glad att se mig!

Och han sa att det skulle han inte våga säga till någon om han inte känt henne väl.

Nu letar jag efter en glesstickad kofta.Och hoppas att han anser sig känna mig tillräckligt väl. Och jag skall svara:
- Jag fryser. Men du får gärna värma mig!

Och så inser jag att om jag ägnade lika mycket tankar åt världsfreden som åt dagdrömmerier så skulle förmodligen världen vara fylld av fred och vita duvor. Men jag bidrar heller inte med så mycket elände på det här sättet, så det kanske ändå kan klassas som en okej hobby...

Vuxenpoängen haglar

| | Comments (0)

-Nej jag följer inte med på hockey, jag har tvättstugan!

Detta måste vara det värsta jag nånsin sagt.

Kvartettsång

| | Comments (0)

"Vad gymnastiken är för kroppen, stärkande, livande, bibringande fysisk spänstighet, det är för visso i hög grad sången för själen, i det ju densamma väcker våra ädlare känslor samt verkar livande och glädjande på sinnet. I all synnerhet är detta fallet med den för den mindre musikaliskt bildade människan mest njutbara grenen, kvartettsången."

Skriver Ernst Olsson i artikeln "Kvartettsångens betydelse för samhället" publicerat 1916 i Södertälje gymnastikförenings skrift "Gymnastik- och sångarfesten den 4 juni 1916"

Av den beskrivningen att döma så tillhör jag definitivt dem som borde ha kvartettsången som favorit. Det kanske kommer...

Jag är MOT förkylning

| | Comments (0)

Det är så svårt att veta hur det känns.

Att vara hemma utan att kunna använda hemmatiden är trist.
Men att vara hemma och kunna använda hemmatiden innebär att man borde vara på jobbet... eller?

I alla fall så hade inte jag samvete att vara hemma en dag till.
Och inte humör heller. Jag behövde helt enkelt jobba för att känna att jag har ett sammanhang och en identitet, innan hela mitt jag rinner ut i en gul gegga.

Så här mittemellan kan man ju må i veckor och länge kan man ju inte vara hemma. Det finns sjukor som är lättare. Som är mer av eller på. Man är liksom inte så där halvt om halvt magsjuk. Är man det så är det rätt påtagligt liksom. Feberkurvor är normala eller onormala. Förkylning däremot är vagt.

För vagt för min smak.

Genomsvett kom jag till jobbet och insåg att jag borde stannat hemma en dag till. Men va fan. Nu e jag här. Jag skall sitta så snällt och vackert vid mitt skrivbord och smitta så få jag någonsin kan. Det är ändå gott att vara här. Bland vänner. Och på hemvägen kan jag köpa med mig den där Bamsetidningen som jag måste få när det är så där synd om mig som det är när jag är sjuk. Och fruktyogurt skall jag få också. Och glass.

Lågmäld

| | Comments (0)

Ikväll känner jag mig oerhört lågmäld.
Uppgiven.
Framtidslös.
Ensam.
Utan hopp.
Utan kraft.
Utan.

Omtanke från min aktivitetslog

| | Comments (0)

"Thanks for the ping, however we can only accept one ping every half-hour. It's cool that you're updating so often, however, if I may be so bold as to offer some advice -- take a break, you'll enjoy li"

Machiavelli-citat

| | Comments (0)

"Gör du gott, så gör det långsamt;
Gör du ont, så gör det på en gång
."

Av nån anledning så påminner detta mig om att boka tid för att vaxa benen, kanske var det inte just det som Machiavelli syftade på...

Att ta ut svängarna

| | Comments (0)

Ofta är det svårt att tänka sådant som man aldrig tänkt förrut.
Att inte bromsa sig när det börjar kännas ovant.
Att låta tanken löpa linan ut.

Det är inte bara att ifrågasätta allt i nån slags rebellisk anda, utan bara våga pröva tanken.

När jag läst om celibatet igår kväll, så gled tankarna in på alla olika män. Och jag frågar mig om det över huvud taget är möjligt att leva med någon.

Jag har varit rädd för att det skall dröja för länge innan jag träffar någon. Att det kommer att medföra att jag inte vill. Jag vet inte riktigt varför jag är rädd för att inte vilja leva med någon. Kanske handlar det om att jag inte vet om det i så fall bara är jag som gör det bekvämt för mig eller helt enkelt slutar våga.

Min tanke har alltid varit att dela ALLT och vara oerhört nära. Inte så att man inte kan "gå 50 meter ensam" men så att båda har ett behov av att berätta om de där 50 metrarna när man ses igen och av att lyssna...

Så läste jag en recension i dagens tidning som tog upp varför det är ojämlikt mellan kvinnor och män. Och problemet är kärlek. Män har en identitet när de går in i en relation. Kvinnor har större behov av relationen för att VARA någon. De/vi är beredda att betala ett högre pris. Och i detta ligger kärnan till ojämlikheten.

Och jag insåg att när/om jag hamnar i en relation igen så kommer det vara med betydligt större egen identitet än jag någonsin haft. Jag föraktar allt det andra. Jag vet att det är fult att känna förakt, men någonstans så är jag trött på min egen svaghet som jag inte vet om den är verklig eller spelad. Jag har så många gånger klivit åt sidan för att låta mannen vara stor och duktig, i själva verket så VILL jag kunna saker själv. Jag vill våga träffa någon som jag har roligt med. Inte bara någon som jag blir någon tillsammans med.

Jag tror inte längre att jag skapas av den kärlek en annan människa kan ge mig. Det går inte att tro på eftersom jag inte försvinner i det ögonblick den kärleken försvinner.

Att stå så här ensam. OCH vara någon. Är märkligt.
Och jag inser, när jag räknar efter, att jag aldrig varit singel så här länge.

Det ger en viss kraft.

Men jag vill fortfarande ha kicken.
Förälskelsen. Kroppskontakten. Närheten.

Lite som att fastna i en såpa. Man vet att det är skit, att det finns bättre saker att lägga sin tid på och att det finns annat som skulle ge en mer och innehålla mer kvalité. Och ändå så kan man inte låta bli. Som en missbrukare som tror sig behöva sin dos för att överleva kan inte övertygas av förnuftsmässiga, logiska eller vetenskapliga argument. Men jag vill fortfarande ha kicken. Förälskelsen. Kroppskontakten. Närheten. Men mest av allt sammanhanget.

Och när jag säger att jag vill ha sammanhanget.
Är det inte just identiteten som jag menar då?
Kan jag inte vara någon när ingen ser?

Att välja ensamhet är inte ensamt

| | Comments (1)

I senaste numret av tidskriften LEVA kan man läsa om en man som valt att leva i celibat. Först bara blev det så eftersom han ville vara själv efter en relation och sedan så märkte han hur bra han mådde av det och beslöt sig för att prova celibatlivet i tre år. När den tiden gått och han märkt hur mycket kraft han fick till annat han vill göra i livet och hur mycket närmre relationer han fick när sexet liksom inte stod i vägen för mötet med en annan människa, så valde han att besluta sig för att leva i celibat resten av livet.

Han menar att han når en högre andlig nivå på detta sätt och förstår tanken om att präster ska leva i avhållsamhet. Och han tycker sig också bli mer kreativ i sitt skapande. Enda nackdelen, som han ser det, är att det medför att han måste avstå från egna barn. Och han säger:

"Jag förstår inte att så många kopplar kärnfamiljen till det trygga. Det är väldigt otryggt - se alla skilsmässor, se hur illa de kan göra varandra i ett äktenskap! Mitt liv är verkligen tryggare. Jag har mig själv, och jag sviker mig inte! Jag har mina vänner, de är flera och det vore väl underligt om vi svek varandra samtidigt? Om jag blir gammal och sjuk finns de, precis som jag finns för dem. Jag har också mina syskon och föräldrar, jag är allt annat än ensam. Att leva med en partner är att välja osäkerheten och du får ständigt kompromissa för att passa den personen. Tvåsamhet kapar mycket av den inre friheten, och gör att vi sluter oss för andra kontakter. Jag ser det som en klar begränsning. Det är lite lustigt eftersom jag ofta får höra att jag begränsar mitt liv med mitt celibat."

Läsa och sova, snyta och svettas

| | Comments (0)

Dagens syyselsättning sammanfattades i rubriken och det är väl inte så mycket att orda om. Förutom detta med läsning som ju alltid föder tankar, även om de inte skenar iväg i samma takt i snorsega hjärnor.

Jag har läst de artiklar jag haft liggande för läsning vid sängen. Framför allt de om skuld. Det finns en del att ta på där.

Att försöka lista ut vad folk vill ha och förväntar sig är att vara förutseende och omtänksam och är ett tecken på godhet i min familj.

Det är något jag försöker jobba bort bland annat genom att kräva att folk skall säga vad de vill ha och att jag inte kan veta något som jag inte får höra. När jag tillåter det att kännas naturligt så är det befriande att låta var och en ta ansvar för sitt på det viset, men det känns också aggressivt och jag är rädd att det skall sammanblandas med nästa steg i processen och att nån skall tro att jag också skiter i vad andra vill ha och behöver och det väcker skuld. Falsk skuld?

Skulden som något positivt är också en givande tanke. Problemet är väl att skulden kommer först EFTER att man tycker sig ha gjort något fel och om man inte lyckas göra något konstruktivt med den så blir den enbart destruktiv.

Den unge mannen som vållat sin kompis död genom att köra rattfull fick tårarna att rinna. Det är så tydligt att man måste leva med det man gör. Att förlåtelsen är en befrielse eller frälsning som det kristna språkbruket säger. Men det man är med om är för alltid en del av en själv. Och det kräver oerhört stort ansvarstagande. Särskilt för oss som lever i en tid med så mycket upplevelser och kulturer att delta i. Det finns så många alternativ.

Och jag känner både stress och skuld för att jag inte kan vara med på allt som händer och sker. Allt jag missar. Allt som jag skulle kunna få vara med om varje dag men som jag inte gör. Det är svårt att tillåta mig att bara vara med om det lilla livet. Det som idag handlat om att läsa, sova, snyta mig och svettas.

Historia och framtid

| | Comments (0)

För ett par dagar sedan möblerade jag om i ett rum. Jag flyttade på två bokhyllor och i den ena fanns mina fotoalbum. Det är ungefär en och en halv hyllmeter kort och det känns märkligt eftersom jag ännu inte tycker att livet riktigt har börjat. Jag menar den stora mängden kort kommer väl först när man får barn och man åker på familjesemestrar och sådant där? I alla fall ser det ut så i föräldrarnas hyllor. Som om de liksom bara haft lite liv innan dess och att det bara är transportsträcka fram till min tillblivelse.

När jag hade mer tid att ägna åt släktforskning så kom också detta med bilder med i mina tankar och mina samlingar. På morfars morfar, Kalle på Kasene, finns det till exempel en bild för eftervärlden. En bild med en ståtligt uppklädd karl i en på tok för liten hatt. Hatten hade fotografen med sig för att man skulle kunna klä upp sig. Det var ett högtidligt ögonblick.

Det känns som en sådan oerhörd kontrast mot mina fotografier. Där en 36-rulle på en fest inte var ovanligt för tio år sedan och alla foton är noggrant inklistrade även de med kapade huvuden och de märkliga med bara en taklampa och ingen person. Det var viktigt. Det var en sann berättelse om upplevelsen av den festen.

Men vem skall ta vara på de där fotona? Jag menar ett kort på en person så som jag har på Kalle på Kasene går ju att förvalta. Men om varje generation skall samla på sig ett gäng hyllmeter så går det helt enkelt inte.

Jag började ett nytt album. Rev upp i det gamla. Gör en efterhandskonstruktion. En reviderad historia om mitt liv. Ett album som eventuella barn och barnbarn kan få bläddra i. En fräsch och städad version av mitt liv. Det känns bra. Det känns ok att det inte är hela sanningen. Det känns befriande att skapa sitt liv.

Kanske lite som när stenåldersmänniskorna lyckades gömma sina gameboyspel i vissheten att efterkommande generationer skulle må bra av att få tro att det fanns en tid då alla var samlade runt lägerelden, berättade historier för varandra och var varandra nära.

Vi behöver myten.

Det är nått som är sjukt i vårt behov av att veta allting. Dels för att det aldrig kommer att tillfredsställas, men också för att det inte är vår lycka.

Idag stod det i tidningen att man funnit ett skepp som Darwin rest med och där han antas ha kommit på sin evolutionsteori. Det låg nersjunket i gyttja på en sjöbotten och man vill nu bärga det, restaurera det och visa upp det. Och jag kände bara att snälla snälla låt det ligga i sin gyttja.

Jag klarar mig med att föreställa mig ett däck där Darwin går runt och kommer på att han är den som har vunnit efter generationer av utslagning. Jag har fungerade fantasi och det är trevligt att få blunda och visualisera. Att bara ana.

Jag är förvånad.
Detta är ställningstaganden som inte liknar mina. Inte som sanningssökare, inte som historieintresserad. Det är inte den jag varit. Kanske är det den jag är eller håller på att bli.

Jag tror att det förflutna bär svar om vår framtid. Men jag tror att det viktiga i det antagandet är att vi känner oss grundade. Att vi står på en plattform eller snarare är en del av något större och har ett ansvar som är större än att det går att bortse från det.

Det känns som att bilden som en människa har av sin framtid är det viktigaste vi bär. Att den bilden präglas av tidigare upplevelser och erfarenhet är en naturlighet eftersom vi bara kan veta det vi vet och bara ana det vi har referensramar för.

Det är nog bilden av framtiden som är det svåraste med en livskris. Att man trott sig ha en rät linje framför sig. Byggd av den logik man velat se. Och så plötsligt när man får ompröva sitt förflutna och sitt nu, så blir även sikten framåt dimmig ett tag.

Att höra fågeln sjunga och komma med en kvist i näbben var inte bara en lycka för Noak och hans ark-besättning. Det är en fröjd för alla som varit vilsna. Och först med lite fast mark under fötterna kan man se ut över havet igen och vara den segrare som skriver historian. För den som överlever så länge att den finner fast mark igen. Hon är alltid en segrare.

Och i det är vi alla segrare. För vi har alla en historia. Jag tror inte att man måste segra på någon annans bekostnad för att vara vinnare. Jag tror att det finns winwin för oss alla i alla fall i det stora hela.

Tjock i huvudet

| | Comments (0)

Jag har svårt med detta att vara sjuk. Att vara döende hade varit OK, bortsett från konsekvenserna. Men så här bara tung i kropp och huvud, värkande käkar, svullen hals, konstig termostat, matthet och en aldrig sinande snuva. Det gör mig liksom så ynklig på ett så icke storslaget sätt. Det händer alla då och då, så varför inte bara bita ihop. Det är ju så nära att vara frisk.

Det kom på lördagskvällen, fortsatte lite värre på söndagen och idag kändes det som att det skulle gå att ta mig till och från jobbet - men jobbande hade det inte blivit mycket med. Det enda jag skulle uppnått vore att framstå som en blandning mellan Luthersk och stoisk kompletterat med att smitta de andra. Är det värt det?

Första tanken var naturligtvis det straffande, jaha Linda så här kan det gå om man slarvar med mat sömn och rörelse, du trodde väl inte att det skulle låta sig göras utan konsekvenser? (jag kan vara sååå elak)

En andra tanke var att man kan lita på att universum sänder det i min väg som jag mest behöver. Och vad har jag längtat efter mest av allt. Om inte en stund att bara andas och vara.

Så jag andas - genom munnen - och ÄR.

Tydligt är det också att det är roligare att leva med en kropp.
Jag hoppas att min vilja dör när min kropp gör det.
Det vore outhärdligt att finnas som en svävande ande och ha samma ambitioner i vad jag vill åstadkomma och helt sakna verktyg för att kunna göra något över huvud taget.

Det är svårt att ha en ledig dag, men vara för tjock i huvudet för att orka riktigt tänka på allt jag skulle kunna få gjort.

Det känns märkligt att jag bara har en uppgift idag. Att ta hand om Linda. Barnvakta mig så att jag inte får för mig att ta i på nått sätt.

Killingar vart man än ser

| | Comments (1)

Kommer hem efter att ha sett Fyra nyanser av brunt
och slår på burken och vem sitter där om inte Veiron i ottan.
Kikar in på text-tv om jag MÅSTE se nått eller om jag bara skall ställa videon på Robinsondokumentären (jag börjar låta som ett riktigt freak, men jo jag har tänkt att se den) och Six feet under.
Och medan jag läser att Parlamentet kommer så hör jag tv-hallåan säga att det idag är med bland andra Robert Gustafsson och Johan Rheborg.

Så detta har alltså kommit att bli en temadag i Killingens teckan.

Robinson

|

Jag kan konstatera att jag var upprörd helt i onödan.

Det var ingen konkurrens mellan onda maktintriger och romantik. Att sända Robinsonfinalen på Alla hjärtans dag kändes plöstligt så rätt. Som glädje och kärlek och det godas seger över det onda. Och en dag då vi fick se Leif pussa Anders Lundin (sekvensen kördes två gånger) och så förstås paret som blev finalister. Och bådas taktik med ödmjukhet som övervann allt motstånd.

Och som en extra bonus (utöver Leifs "alla hjärtans dag"-present till Anders Lundin) förstås de unga männen med the looks. De unga vackra männen som så tydligt inpräntade att utseende inte är det som avgör om man går att ha i möblerade rum. Hoppas att unga kvinns tog detta till sitt hjärta och slipper en radda nitar.

Som hämtade från en C-såpa sänkte de sig själva, främst Robban förstås, totalt i sank. Jag som visserligen aldrig tyckt om hans personlighet och tycker att det nu verkar ha slagit slint helt, var ändå imponerad då han var med som utmanare i Gladiatorerna för nån vecka sedan. Tänkte att han kanske trots allt hade något ess i rockärmen om att skärpa till sig och visa vad han går för även som person. Men budskapet om ödmjukhet kanske inte lyckades tränga igenom ens den blåaste av ytor!

Solen lyser, Gud är god och ödmjuk kärlek övervinner allt.
Naturligtvis en sanning med modifikation.
Men är inte det också en typ av sanning.
En sanning som kan göra oss fria!

Det bästa för mig är att jag levde upp till mitt mål att se samtliga avsnitt den här Robinson-säsongen. Jag uppnådde mitt mål och ser mig som en värdig vinnare att förvalta förtroendet att leva upp till och infria fler mål under det kommande året.

Och kom ihåg - man blir aldrig mer blue än man gör sig! :)

Morgontidningen

|

Det fanns en tid då det var serierna och tv-tablån som jag läste och man möjligtvis bläddade igenom resten, innan man sprang ut och lekte.

Så kom Carola och jag samlade bilder och läste nöjessidorna.

Efter det kom en tid då jag även läste det som idag kallas huvudtidningen. Och ville läsa om alla in- och utrikesnyheter. Sätta mig in i skeenden, världshändelser och politiska spel och utspel.

Sedan började jag på kulturvetarlinjen och började läsa kultursidorna och fann ledarartiklarna av intresse.

För två år sedan började jobba inom idrottsvärlden och då kom jag att integrera även sportsidorna i mitt aktiva läsande.

Gud bevare att jag skall fatta nått om ekonomi också för då kommer jag ALDRIG att komma från frukostbordet.

Det tar fullt tillräckligt med tid ändå och nånstans får man dra gränsen. Jag har nu en hel hög att läsa igenom med artiklar som inte hunnits på vardagsmornarna...

Nu skall jag återvända till köksbordet och dagens tidning.
Läsa om Robinson-Pål och Fredrik Paulun, samt klippa ut rubriken "Mutor kan ha avgjort hyllplacering" som jag ämnar sätta upp vid min arbetsplats för att lyfta fram dramatiken i bibliotekskatalogisering.

Den allra bästa dagen

| | Comments (3)

Förutom det som komma skall.
Så kommer också ett antal utrensade lådor hamna hos Myrorna idag.
Skönt och befriande.

Men det mest fantastiska har redan hänt.

Och jag har fällt ett par tårar då överväldigandet svämmade över.
Det finns buketter och det finns buketter.
Och jag kan konstatera att min blom-oskuld togs med ett fyrverkeri.
10 (tio!) röda rosor.
Tur att jag har öron annars skulle hela överdelen av skallen ramla av längs med mitt breda leende. :) :) :)

Avsändaren strålade värme i telefon.
Om han stannar vid sin landsväg i hela sitt liv, så kanske jag hittar dit vad det lider. Vem vet?

Bara att konstatera:
Vår bästa tid är nu!!!!!!!!!!!!!!

Den bästa dagen

|

Fredagsmör kom jag hem.
Hungrig. Trött.

Hade smsat med grannen om att komma in till henne och äta och fika.
Kikade bara hemmom med jackan och väskan. TVÅ alla hjärtans dag kort väntade mig.

Mamma som beklagat sig så att hon inte kan den här traditionen, förra året, när jag skickade till dem hade nu skickat ett kort. Gulligt.

Och så ett till.

Så satt jag inne hos grannen och snackade skit en stund innan jag gick in för att hämta något och lägger då märke till telefonsvararen. Det är en blomsteraffär som lämnat meddelande och de jobbade fortfarande när jag ringde upp vid 20-snåret - imorgon kommer jag att få blommor.

Detta har aldrig hänt i världshistorien. Jo när jag förlovade mig så var det en kompis som budade en blombukett till oss, men detta är annorlunda. Jag förlovar mig till exempel inte. Och blomman är bara till mig. Och jag är så gnolande glad.

Så får det vara hur kommersiellt som helst med Valentine-firandet. Kan vi människor göra varandra glada så är det väl värt precis allt! Och det är inget som hindrar att vi kan göra det alla andra dagar på året också, men en liten knuff skadar ju inte ibland. Vi knuffas ju trots allt ännu oftare till misstro och oro över hur vi beter oss mot varandra. Så låtom oss fröjdas!!! :)

Som slutkläm på aftonen har jag gallrat min bokhylla och tittat på Tummelisa. Jag känner mig saligt romantisk. Och kommer strax att somna med ett leende på läpparna. Fredagen den 13:e är över. Det var den bästa dagen.

Därför vill jag inte vara jordnära

| | Comments (0)

"Du strålande kräk i de daggiga gräsen,
Hur enslig du blänker i skymningens stund
Af midsommarnatten, då flyktiga väsen
På blommorna dansa i hvirflande rund!
Du blickar så sorgligt, som sångarn i Nord,
Ej glädje du finner på grönskande jord.

Du ser ej hur blomman vid ljummande vindar
Sig sluter i kärlekens drömmande fröjd,
Hur saftiga rankan förtroligt sig lindar
Kring resliga stammen mot stjernornas höjd,
Du ser ej hur dufvorna kyssas i bo
Der borta i skogarnas ljufliga ro
"

Lysmasken av Gustaf Nyblaes
hämtad ur hans Vers och Prosa, 1890

Nyheter och skval

| | Comments (0)

Att lyssna på skvalradions nyheter på mornarna är en rätt skrämmande upplevelse. Det är definitivt inte meningen att man skall lyssna på vad de säger utan tanken är nog att det skall flyta ihop med vilket annat reklaminslag som helst.

Med reklam-tonfall och klatschig ton sa de igår: "Kungens uttalande kan hota monarkin och carambolfrukt kan vara dödlig ". Och idag: "Knutbypastorn hade pistol och idag öppnar antikmässan"

Jag blir matt av frustration över att inte få lov att bli engagerad i det som händer utan bara matas med vattnigt kvasi. Nyheter skall väl ha nån mening att höra?

När det inte är det utan bara skval, så är det bättre med bara musik. På nått sätt blir reklamradions nyheter vad dunkadunka är för musiken. En grov förenkling som missar allt det inneboende djup som vi behöver.

Citat att gotta sig med

| | Comments (1)

"Vad hade Titanic varit utan sitt isberg. Ingenting"

Kulturhusets chef Uwe Bödewadt i DN på stan 6-12 februari 2004

ETT ABSOLUT MÅSTE

|

För den coole medborgaren KRÄVS nästan tatueringar av det här slaget, tyvärr är dessa så svåra att beställa att det troligen lönar sig att göra en riktig tatuering.

Jaget och kroppen

|

Det finns förstås massor att skriva om sin självbild kontra sin kroppsuppfattning. Men det skall jag inte göra just i denna stund. Utan bara konstatera att jag blev väldigt förvånad av att mötas med förvåning under ett samtal igår.

Jag sa att med den kroppsbyggnad som jag har så är det fullt naturligt att mina förebilder består av bordellmamma-looken (när jag är cool), en big mama-variant (när jag är glad) och Miss Piggy(när jag är passionerat arg, svartsjuk, självmedveten, fåfäng, egocentrisk, utrymmeskrävande och tja... i stort sätt alltid).

Vad jag än gör kring mitt utseende så kommer jag att hamna i den regionen i vilket fall.

Peppande

| | Comments (0)

När jag behöver peppande ord så brukar jag kika på den här postern. Jag har den inte på nån vägg, men det behövs ju heller inte så länge den finns på neeetet.

Nått nytt

|

Jag trodde att jag mest av allt ville ha koll på läget, framförhållning och en utstakad ambition så att jag liksom på nått sätt kan följa en ledstång för att nå målet.

Och så idag får jag frågan om att fundera över om jag kan tänka mig att ha ett vikariat på 4 år. Och jag känner nästan panik, ett par gråa hår och ett förstadie till klimakterievallning.

Inte för att jag inte vill, utan kanske just för att jag vill.
Men tydligen har jag inte alls det behov av framförhållning som jag trodde.
Tydligen känner jag mig fångad av det. Men kanske är det annorlunda när det sjunker in och när jag verkligen ser det. För nu är det mer som en dröm som jag inte vågar tro på. Och ett drömtåg som jag definitivt är beredd att hänga på.

Samtidigt som det också är en dröm som jag inte vet om jag kommer att ha under så lång tid.

Det som känns tydligast att jag fått veta om mig själv utifrån den här reaktionen är att jag hoppas att mitt liv skall innehålla typ ALLT under de kommande fyra åren. Det innebär att jag vill vara fri att vara öppen att ta emot.

Gäller det på fler plan än arbetslivet?

Längs vägen...

|

"Varför skulle vi icke gå längs landsvägen?
Den är en sena som binder oss samman med mänskligheten här hemma och ute i världen.
Landsvägen, den är grå och dammig, väcker hunger, törst och obotlig längtan. Den är en sjudande pulsåder. En slingrande kungsväg för all jordens unga äventyrshåg.
Den är en smal strimma längtan som rinner ut bortom många grå berg. Landsvägen är den mest lockande av alla lockande möjligheter, om man vill komma människorna och livet nära.
Varför skulle vi då icke följa den?
Du möter människor. Kanske får du ett par vänliga ord, ett mjukt leende? Och med ens är du mycket rik! En riktig Krösus! Du möter skogens vilda djur i något obevakat ögonblick, får en glimt ur ett par skygga, djupa ögon...
Och du är ändå rikare."

Det var ur inledningen till boken "Vägarna fram" av Varg-Kajsa från 1937.
Visst blir man upplyft och inspirerad!!!

Stambyte och kärlek

| | Comments (0)

Igår när jag kom hem så satt det en lapp i porten.
Stambytet har fått ett datum.
8 mars till 14 maj kommer det att pågå i mitt hus.

Det är ju JÄTTESNART.
Hela tiden har det varit långt fram och jag har varit inställd på si så där maj-juni. Men nu kommer världen till min hjälp. Det är inget att skjuta på med någonting längre. Nu skall jag rensa klart därhemma med deadline 8 mars.

TÄNK vilken fröjd när stambytet är klart och allt är frid och fröjd i mitt hem. Energierna flödar utifrån mina egna önskningar och feng shuis teorier och livet får alla möjligheter att bara le mot mig.

Det blir väl ett sätt om något att fira två-årsdagen som ensamboende. Kärleksfesten iår borde jag också göra till något exeptionellt.

Den tilldragelsen är en liten tradition som jag skapade för två år sedan den 29 maj. För att fylla bröllopsdagen med den värme och kärlek det var tänkt och för att förebygga risken att förknippa både bröllopet (som förblir en av de absolut lyckligaste dagarna i mitt liv - för tack och lov lever vi inte med facit i hand) och min farmors födelsedag med svärta och smärta.

Jag valde farmors födelsedag som bröllopsdag för att jag vet hur gärna hon hade velat vara med. Den dagen och den kvinnan vill jag inte göra något annat än förbehållslöst älska och hedra. So help me God!

Det är lördagen jag pratar om FÖRSTÅS.
Och det känns som att planen att se romantiska komedier tills jag kräks har fått oslagbar konkurrens. Jobbarkompisen har plockat hem sitt playmobile piratskepp från föräldrahemmet och på lördag blir det sjöslag.

Hon tror att vi är för gamla för att leka, men som jag har drömt om att få leka med det där skeppet... I ungefär 22 år har det varit en dröm och nu skall det förverkligas.

Jobbarkompisen har haft fullt schå att rigga skeppet. Och en gemensam undran uppstår. Är sådan kunskap sådant som kommer med hormonförändringar under föräldraskapet eller är det nått man får lära sig i de där föräldragrupperna man hör talas om?

Chock, snörhållare och frälsning

| | Comments (0)

I fredags hamnade jag framför tv's kommissarie Winter. I ett avsnitt där en kvinna blev påkörd och dog. Så där helt oväntat som det är när folk blir påkörda - och dör. Exmaken fick åka till sjukhuset, få beskedet och flytta in i hennes hus och ta hand om barnen och någonstans mitt i alltihop även sig själv. Det slog ner fyra blixtar i hjärttrakten på mig:

* Livet kan förändras så plötsligt
* Så overkligt att bara gå till sängs, den där första natten när inget längre är sig likt. Tydligare än någon annan kväll är man helt främmande i sin egen verklighet.
* Och en replik från Sömnlös i Seattle där änklingen Sam berättar att han tar sig genom varje dag med att gå upp på morgonen och andas in och andas ut och att hans syn på framtiden är att han skall gå upp på det sättet varje dag tills kanske en gång i en avlägsen framtid att han inte behöver tänka på att andas längre utan att det kan komma automatiskt och utan smärta.
* Jag har varit med om detta. Känslan sitter i kroppen. Själv minns jag ingenting från taxiresan till en väninna efter makens chockbesked på lördagskvällen, till söndag eftermiddag när jag var hemma igen och vi grälade och ord som inte skulle sagts sades. Aldrig blir de osagda.

Vad skall man säga. Det var för snart 1 år och 11 månader sedan, som den jag var gift med valde att över en natt bestämma sig för att inte vara en del av mitt liv längre.

Jag överlevde.

Men nu är det första gången som jag kan känna att det var nyss. Hela tiden har jag tänkt att "nu var det ju en hel månad sedan, så här kan jag ju inte hålla på att älta", "nu var det ett halvår sedan, nu borde det vara avklarat och över" osv.

Jag önskar fortfarande att det var över. Att det slutade att komma tillbaka till mig i olika tappningar. Samtidigt är det skönt att det blir mildare för varje gång. Även om jag fortfarande kvider när alltihop upprepas i mina associationer och i mitt varande, så är det mest av ren tristess och otålighet. Varje gång vågen sköljer över mig av:

- Skammen över att skilsmässan känns som friheten att utvecklas till det bättre.
- Rädslan att någon skall tro att jag inte tar äktenskapets helgd på allvar.
- Otryggheten i det som blev min verklighet.
- Sorgen över misslyckandet.
- Tomheten i att leva utan bollplank.
- Blekheten i allt hos mig som förblir osett och oanvänt.
- Tårarna som skaver mot hjärtat när kroppen minns alla de tårar som en gång föll. Alla förluster jag gjorde och främst av dem alla var INTE förlusten av ett uppskattat NU, utan förlusten av min framtid. Den jag målat upp och såg i tydliga drag och färger.

Jag är så trött på allt det där så att jag kan spy.
Jag vill att livet skall vara kul.
Jag vill vara på topp.
Jag vill vara glad, pigg, rask, vild, härlig och sprudlande.

Och så känns det som att jag släpar på en boja, med skylten "LIVSKRIS" i blinkande rosa neon.

Om jag haft Jesus så där som de frälsta verkar ha Jesus, så skulle jag väl ha visualiserat att han bar min boja åt mig.

Nu har jag väl Jesus mer som Nick Cave verkade ha honom (enligt dokumentären i veckan som gick). Där sa han att vi alla korsfästs och återuppstår upprepade gånger under en livstid, att det är det som är livet - metaforiskt sagt, tillade han.

Men jag är envis i min enfald. Och vill att det skall vara gott och glatt.

Som om jag efter ett chock-kris-tillstånd skall kunna sparka upp stenen och låta ljuset flöda in i graven ackompanjerat av Hallelujakörer. Återuppstånden. Levande bland oss. Livet har segrat. Ljuset. Kärleken är störst. Ära var världssjälen och livskraften.

Men emellanåt känns det som om jag står här i min egen gravkammare och sparkar mig trött på stenen som blockerar vägen. Och de enda Halleluja-ljud jag hör är de jag försöker peppa mig med när jag pausar med stångad blodig panna och brutna tår. Då när jag försöker finna och grunda en tro på att det lönar sig.

Faktum kvarstår
Stenen kvarstår
Men också min obändeliga vilja att leva.

Men jag har ingen lust att stå i min egen gravkammare.
Hur kul är det?
Jag är inte bra på det, jag vill inte lära mig det och jag vill inte leva med det. Kan jag inte bara få någon att älska.

Det här säger förstås en hel del om min relation till det motsatta könet. Vält undan stenen för mig och jag kommer att upphöja dig till frälsare, strö palmer - bre' ut mina kläder.

Ingen ovanlig tanke för all del. Den finns både i den romantiska genren av filmer/böcker, i actionvärldens "Save the world"-hjälte OCH i många religioners väntan på en frälsare.

Att bli räddad är storslaget.
Överväldigande likt orgasmens övergång i tårar.

Att vilja bli räddad är väl inte konstigt även om det klingar fult i individualismens tidevarv. Bra karl reder sig själv. Ensam är stark. Och andra människor är enbart krydda (ju mer vi är tillsammans ju gladare vi bli) och nätverkande (för dina vänner är mina vänner...)

Men det som blivit relevant i mitt liv är VEM det är som skall kliva in och dyrkas som min egen super-hero-Messias. (Jag har faktiskt använt ordet dyrka i kärleksrelationer.)

Är det inte så att det främst är människor med svag självkänsla, bristande självinsikt och ett stort mått av bekvämlighet som accepterar en roll som avdyrkad man och till och med är beredd att använda den känslan som styrka, balsam för själen och afroditsia.

Jag har nog trott att det är precis en sådan person jag behöver. En som kan kliva in i de roller som jag byggt upp i det skådespel som jag kallar mitt liv.

Men är det sant? Saken är nämligen den att så snart jag blivit räddad, som en symbolhandling för att manifestera att prinsen och prinsessan funnit varandra, så vill jag snabbt dra på snickarbrallorna och bygga upp en ny värld. Tillsammans.

Tveka inte om din betydelse - men främst vill jag ha dig som förankring. Jag är den nyfikna runda röda glada ballongen och jag vill att du håller i snöret så att jag inte flyger för nära solen. Så att jag hittar hem igen. Så att jag är i trygga händer.

Men allvarligt talat.
Hur kul är dessa roller jag har att erbjuda i mitt liv?
Älskare, snörhållare och frälsare.

Och vilken roll ger detta mig i någon annans liv?
Jag har ännu inte fattat vad jag är bra till.

Det finns en längtan jag inte vågar tänka och tro.
Den om delaktighet.
Jag vet inte om det är möjligt.
Men tänk om man skulle kunna vara två ballonger som är trygga med varandra, två frälsare som räddar världen tillsammans.

Repliker som "There can be only one" och "Den här stan är för liten för oss båda" ekar i mitt huvud.

Och kanske är det i det spänningsfältet som man skall våga sig på att finnas. Att erövra och erövras varje dag. Både varandra och omvärlden.

Vem vet?
Inte jag
Vem vet?
Inte du
Vi vet inget idag.
Vi vet ingenting nu.

Gör 2004 till ditt bästa år

|

Rubriken är hämtad från senaste Springtime med Runner's world
och jag misstänker när jag börjar blada i tidskriften att det kommer att stå något helt annat än vad det gjorde i de årshoroskop som jag föråt mig på vid årsskiftet.

Och mycket riktigt. I Springtime är det inget som bara händer,
vill man att 2004 skall bli det bästa året så får man fixa det själv.
På följande sätt:

1. Spring regelbundet
2. Starta hemifrån
3. 80-procentsformeln - alltså inte max utan till 80% av din kapacitet
4. INte för många kilometer
5. Sätt upp mål och ha roligt
6. Räkna minuter, inte kilometer
7. Skapa rutiner
8. Spring utan att tänka
9. Planera långsiktigt
10. Växla tempo
11. Vila ordentligt
12. Skriv dagbok
13. Tävla sparsamt
14. Stretcha efteråt
15. Välj rätt utrustning.

För min del så är det bara punkt 5, 12 och 13 som jag spikar klockrent.
Det borde rent matematiskt innebära att jag i alla fall får två månader det här året som blir mina bästa...

Ett gott dygn

| | Comments (0)

Med pyamasparty/natt,
romantisk film som vaggade in mig i en skön atmosfär före kudden,
sov länge och softad morgon med brunch framför HOLY GRAIL
och så iväg på Hockey och se Sverige vinna med 4-0.
Ljuvligt! Härligt! Gött!

( Tack Carina! Du rockar!)

Och nu e jag hemma till allt det där som jag nu blundat för att jag behöver göra. Men saknar fart. Varför är det så ofta så att jag inte riktigt kan släppa det när jag är borta och så när jag väl är hemma och KAN GÖRA något åt den där oskrivna att-göra-listan så är det som att luften går ur mig. Det spelar ingen roll hur entusiastisk jag varit på hemvägen.

Är det det där med att bara inte kunna vara i nuet,
eller?

Kanske e det det där vanliga felet...
Jag började känna efter.

Ajabaja!
Inte känna bara GÖRA!

Efterklokhetens lov

| | Comments (0)

När efterklokheten kommer på tal,
så är det ofta med en liten hånfull ryckning i mungipan.

Men att vara förklok är att vara för klok,
då e det ju helt enkelt inte spännande att leva.

Överaskningar är kanske inte alltid önskade,
men ändå,
hade vi verkligen velat veta då det vi vet nu?
Hade vi inte missat något då.
Nått hjälpligt viktigt - som själva livet.

Insikter när man pluggar

|

När man pluggar så stöter man då och då på ny kunskap som tvingar en att ompröva allt man tidigare trott och/eller trott sig veta. Detta tyckte jag var det mest stimulerande med de få poäng jag tagit i idé- och lärdomshistoria och det gör att jag skulle vilja läsa det mer. Den upplevelsen är betydligt mer sällsynt nu med studierna på Bibliotekshögskolan.

Men idag har det hänt.

Du vet (?), den där låga Billy-bokhyllemodellen, som jag varit inne på att skaffa en hel uppsättning av. Så där med dörrar så man kan slippa se böcker på fritiden. Den funkar inte ihop med någonting. Det verkar inte finnas en enda vägg där den är rätt, kanske inte ett enda rum. Jag har bara provat 4 väggar i 2 rum nu den senaste halvtimmen, men jag vågar mig nog på generalisera. OCH dra slutsatsen att min idé var DÅLIG. Vad gör jag nu. Skall jag helt enkelt slänga ut ALLA böcker så att jag slipper problemet.

Tur att jag hade en gammal låg Billy som blev kvar efter en inneboende kompis, som jag nu kunnat släpa runt på. Tack vare detta slapp jag stå och svära över en bortkastad månadspeng och en kass Billy-arsenal.

Nä, nu kan jag inte sitta här och blogga - åter till studierna! :)

Saktfärdigt funnen lösning

| | Comments (0)

Nu har jag i ca 18 timmar undrat över hur jag skall göra för att byta humör.
Och så när jag väl kommit på att jag skall blogga ut frågan så infinner sig det givna svararet: MUSIK.

Köpte en ljuvlig platta i veckan
Jojje Wadenius Goda'Goda' guldkorn

Det sätter sina spår att jobba ihop med musikaliska småbarnsföräldrar. (Sedan i somras ingår även fruktsallad-plattan med Dan och Gullan Bornemark i skivsamlingen).

Fantastisk musik - och lyrik.

Jag kommer inte att kunna låta bli att dra på munnen åt
"Jag är det fulaste som finns" (men mamma kallar mig sin lille prins)
och
"Mitt sår" (ajaj blodet forsar i säkert 3-4 droppar)


(jag la till lite av texten inom parantes för att ni skall ana att det det finns en ljusning och inte är riktigt så läskigt som det låter, även om det är riktigt riktigt hemsk emellanåt)

Fredagsfyran

| | Comments (1)

Veckans fredagsfyra:

Tema: nu
1. Hur mår du egentligen, just nu?

Rastlöst håglös. Kanske bara trött.

2. Skulle du hellre vilja vara någon annanstans nu, var isåfall?
Ja antingen i en mans famn eller helt enkelt bara i min egen säng med en bok.

3. Vad var det senaste du sa till någon och i vilket sammanhang?
Jag är rätt grinig på dig! I mobilen till kompisen som jag skulle mött upp, men som inte satt på sin mobil och jag gick en 20 min extra promenad (efter de vanliga 40min), hungrig, trött och med en jättetung ryggsäck med bland annat böcker till henne i - innan jag gav upp och åkte hem. Och ja jag var INTE glad.

4. Var är du nu?
Hemma vid datorn - en mindre svanhopp från sängen som nu skall få den äran.

Möte med Cave

| | Comments (0)

Jag har egentligen inte mött Nick Cave förrän nu lite försiktigt de senaste månaderna. Har stött på nån hit, tror det var "Where The Wild Roses Grow" och tyckt att det varit maffigt men svart.

Det intrycket består nog än så länge, men det var roligt att se den dokumentär som visades på tv härom kvällen. Att få höra mer i helheter kring någons tankar och förhållningssätt gör att det blir lättare att öppna ögonen och ta emot en annan människas gärning, konst, ord och handling.

Jag har ännu inte kommit så långt att jag verkligen gjort det, men det känns spännande att stå här på tröskeln och kika in.

Jag tyckte om hans sätt att säga att han alltid har en längtan efter kärlek och förälskelse. Kände igen mig i det, men samtidigt så är jag nog mer för att klanka ner på den ådran än att utveckla den. Det verkar så banalt, är så förknippat med tjejfilms-smäktande och ren verklighetsflykt, har jag tänkt. Men kanske behöver man inte alls se det så. Kanske kan man bara lugnt konstatera att den längtan bor i mitt hjärta.

Jag tyckte om och blev nyfiken på hans sätt att prata om Gud och Jesus. Han var lugn, men sa ändå iögonfallande saker i stil med att han också -likt Jesus- levde för att korrigera sin pappas misstag. På något sätt verkar det där alltid coolare när det sägs på engelska eller av en svartklädd kändis (eller en med elefantmönstrade byxor). Jag vågar aldrig riktigt ta sats i det språket. Grunda mig i det. Har inte riktigt växt in i det religiösa språkbruket och de kristna metaforerna blir som en för stor kostym. Och samtidigt känns den för trång därför att det känns som att jag nischar mig i en stereotyp som inte är jag om jag tar till orda i tro. Här har jag många svängar kvar att ta ut.

Jag tyckte också om hans sätt att relatera till familjen. Sin roll i livet, i evolutionen. Om plikten att gå vidare och på något sätt fullborda/föra vidare sin familjehistoria. Som en mening med livet. Det fick mig att associera till det lilla jag vet om Hellinger.

Och jag tyckte om det han sa om att hans bok hade förlorat på att han försökte bevisa något när han skrev den. Jag tror nog att jag får hålla med i det utan att ha läst hans bok förstås, men rent generellt - är det inte så att man lägger sin kraft på fel sak om man antar att man INTE kommer bli godkänd och att man vinner på att inte försöka slå in dörrar som kanske inte alltid finns där. Kanske uppstår de just FÖR ATT man ordnat fram brandyxa för att krossa motstånd och vinna hjärtan - som redan är vunna, men som sluts i förskräckelse.

Äkta reslust

| | Comments (1)

"Beträffande rundturerna hänvisas till SJ:s och BJ:s trevliga broschyrer i ämnet - utlämnas vid SJ-stationer och av privata järnvägar, som deltar i turerna, samt vid resebyråer av skilda slag. Broschyrerna är utomordentligt intressanta och rekommenderas på det livligaste! Och priserna är så fabulöst billiga, att man häpnar. Vad sägs t.ex. om en färd Stockholm-Ludvika-Karlstad-Göteborg-Borås-Kalmar-Visby-Stockholm (med uppehållsrätt var som helst) för kr. 33:10?"

Gösta Wijkman: Du jag och friluftslivet, 1939, s.31f

Söka och finna

| | Comments (0)

Sitter och kikar lite på olika sökmotorer.
Sökte på "Linda efternamn" och fick upp frågan
Did you mean: "Linda Marvelous"?

Den associationen kan jag väl stå ut med! ;) tänker jag och lägger genast till Teoma bland favoriter, definitivt ett ickeprofessionellt grundat beslut.

Annars måste jag säga att jag är FÖR idéen och mind-mapp-upplägget hos Mooter, men jag får inte den länken att funka just nu så jag lägger inte ut den.

Ge och ta

|

Ofta pratar man om motsatsparet ge och ta.
Där ta associeras till vassa armbågar och/eller framåtanda. Streetsmart.
Och ge förknippas med kärlek och öppenhet. Eller att vara så snäll så man är dum.

Att vara den som ger innebär risk att bli utnyttjad. Fult fult. Looser.

Att vara den som inte ger placerar en i en farlig sits av bortskämdhet, förslagenhet och hänsynslös oomtänksamhet. Av vinnare... men på nån annans bekostnad.

Men
Motsatsen till ta är inte att ge utan att bli bestulen.
Motsatsen till att ge är inte att ta, det är snarare att få.

Det är nog ändå roligare att ge. Det får en att känna sig generös och bra. Som den som tar initiativ och har koll på läget och gör sig tydlig i världen. Så länge man inte ger för att försöka trejda, martyra eller uppnå. Men ett visst mått av det där finns nog alltid. Om man ger så gör man det inte bara för sin egen del utan också för att man hoppas och önskar att den andre skall bli glad.

Det är väl det som är så jobbigt med födelsedagar och julaftnar. Man är i en situation där folk i princip varit tvungna att ge nått och där man själv är tvungen att bli glad för att det skall bli trevligt. Och det skall ju vara trevligt annars har man brutit alla oskrivna lagar om själva konceptet.

I min familj vill alla gärna ge,
men ingen vet hur man tar emot.

-Inte skall väl jag?
-Nämen, det är på tok för mycket!
-Jag kan verkligen inte ta emot detta.
-Jag är inte värd fler julklappar nu.

Det är svårt att ta emot.
Att bli gedd (vad säger språknämnden om en sådan snajdig böjning?) är väldigt kluvet för mig. Jag blir glad, tacksam och rörd. Men också fylld av nån känsla av (tacksamhets)skuld och otillräcklighet. Det är synd.

Väckta känslor

| | Comments (0)

När jag läser sådant här så kan jag inte låta bli att föras med in i stämningen.

Tycker om den tydliga andan av att det är kul att vara del i något större. Att självet är trångt och att det finns en känsla av hemmahörighet att nå genom att få dela möda och underlätta livet för varandra.

Själv fastnar jag i självet. Att okritiskt kliva in vore att ge upp sig själv, utnyttjas, bli fast i nån sekt, försvinna som person...
... eller vad nu det där behovet av att inte släppa greppet handlar om?

Bekännelse

|

Härom dagen ljög jag.

Någon sa att han funderade på något sätt att överraska mig. Och ja svarade att, det behöver du inte tänka på.

Men i ärlighetens namn så tror jag nog att jag tycker att han INNERLIGT INNERLIGT gärna får fundera ut de mest makalöst fantastiska sätt att kanske inte överraska men väl finnas i mitt liv.

Det roliga var att när jag pratade med grannen igår, så visade det sig att hon gjort en precis likadan grej. Är det det där typiskt kvinnliga mjäket med att inte säga något om vad man vill, önskar och behöver, bara för att i nästa andetag tänka, drömma och frustreras över att det inte slår in. Och slutligen bygga murar och vända ryggen till och aldrig ge den andre en chans. Ett embryo av det beteendet kanske finns i oss alla. Jag jobbar på att det inte skall vara för livskraftigt i mig.

Och som en följdfråga kring detta med att kommunicera rakt och ärligt...
Alla verkar tala om vikten att prata och kommunicera. Men ändå känns det som om alla samtal till syvende och sisdt slutar med att jag är den behövande. Har ingen annan några behov eller känslor eller önskningar? Jag förstår helt enkelt inte det här. Jag har väl ingen lust att bara sitta här och bli tillfredsställd i vilket fall. Det jag längtar efter är ju snarare att vara behövd.

Som en cirkel. Jag blir tillfreds först när jag vet att mitt liv och varande innebär att någon annan blir mer tillfreds.

Och då menar jag inte bara att skylta med mina "kåt, glad och tacksam"-sidor. Utan med en än större närhet. Det skall ju vara lite läskigt också och det är ju inte läskigt om om man inte får beröras.

Vägen är målet

| | Comments (0)

Den som sade att vägen är meningen med vår färd har inte prövats av SL.
När man varit i goda vänners lag och skall åka hem så vill man liksom bara vara hemma så fort man skilts åt.

Jag förstår inte vad som kan ha hänt.
Jag menar, beamtekniken har ju varit känd sedan innan jag kom till världen, så det är väldigt märkligt att den ännu inte nått ut till gemene man. Mycket märkligt. Marknaden borde vara oerhört stor för detta.

Inte blev jag gladare av att jobbarkompisarna sa att 2,5 timme som det tog för mig mellan Sollentuna och hemmet i måndags kväll var en tid som de mer förknippade med en resa till Italien eller så. Åh, Italien hade varit roligt att komma till. Där har jag mycket kvar att se och upptäcka.

Överlämna ordet...

| | Comments (0)

När jag sitter med min morgontidning så är hon där igen (Kulturen s.7). Nina Björk med en krönika som är så himla himla bra. Det är på tiden att jag läser något mer hon har skrivit, nu är jag uppe i hela två krönikor och det är Gud bevars något av de 15 minutes of fame som man kanske kan ge en främmande människa i sitt liv. Men det är på tok för lite att ge en människa som man tycker har något att säga en.

Idag skriver hon om Polyanna, en flickbok som jag misstänker att jag gett mer än 15 minuter av mitt liv, men ärligt talat minns jag inte för jag läste rätt mycket på mellanstadiet.

Nina Björk berättar att i en bok så fick Polyanna en present som hon hoppades skulle vara en docka, men så var det ett par kryckor. Och då kom hon på "vara glad-leken" som går ut på att man skall se något positivt i allt som händer en.

"Sådan var Polyanna. Alltid god och glad. Aldrig hängandes läpp.
Sådan var Polyannas lek. Ett ivrigt sökande efter ljuspunkter.
Eller med andra ord: Pollyanna ägnade sig åt en utdragen förnekelse av att verkligheten har någon som helst makt att påverka en människas liv. Polyanna underkände sakförhållandena i världen genom att säga att det enda viktiga var hennes vilja, hennes egen inställning. Polyanna sökte göra sig absolut oberoende av det yttre.
"

Och Björk associerar detta till det synsätt som präglar vår tid av att det är vår uppfattning som skapar vår verklighet, mental träning är lika viktig som konditionsträningen, och som hon skriver "Arbetslöshet, kris, skilsmässa - ingenting är ont i sig, utan allt beror på hur du tar det."

Och hon skriver vidare:
"Polyanna var en maktlös flicka. Fattig och föräldralös kom hon till sin mosters hus som en ovälkommen gäst utlämnad åt andras välvilja. Det är ur den positionen hennes desperata vara glad-lek stammar. Om ett helt samhälle leker Polyannas lek måste det vara ett tecken på att ett helt samhälle har gett upp tanken på yttre förändring och att det enda som kvarstår är två ting: individen och hennes inre känslor. "

Jag känner mig genomskådad av dessa rader.

Hela mitt jag och hela mitt liv är en Polyanna-lek och har nog alltid varit det. Och jag undrar alltid vad det är för en skum känsla som finns där bakom leendet. Bakom det där att kunna SKÄMTA om saken. Säga saker med glimt är viktigt för mig, mest kanske för att jag tycker att det är så oerhört plågsamt att markera mig på allvar. En fördämd okänd damm väntar vid leendets slut.

Jag blir faktiskt sugen på att sluta blogga och helt enkelt hänvisa till Nina Björk. Hon skriver bra. Hon gör spännande kopplingar och fruktbara associationer.

Men om bara den fågel som sjöng vackrast fick sjunga, då skulle det bli väldigt tyst. Men kanske är det tystnad som världen behöver.

Tystnad för kontemplation, eftertanke, besinning och det jag tror att man finer där; sanning och kärlek.

Allt jag vill uppnå tror jag finns i tystnaden ändå är jag nog bland de pladdrigaste människor jag känner. Vågar sällan tystnaden. Tycker inte om att verka "tråkig som inte säger något". Men de gånger jag lyckats vara tyst utan att skämmas över mig själv, så har jag lärt mig mycket. Men jag upplever också att det kostar. Att jag tar en risk genom att jag kanske inte längre finns i världen om jag inte hörs.

Bortskämd

| | Comments (0)

Förr när man skulle resa fick man avsätta DAGAR.
Förr när man skulle ha kontakt på avstånd fick man skriva brev som kunde ta VECKOR att nå fram.

Nu är 2 timmar och 20 minuter något som i alla fall jag associerar med ungefär sträckan Stockholm-Herrljunga/Skövde/Alingsås eller så.

Att därför lägga den tiden på en resa mellan Sollentuna och Farsta känns absurt. Sjukt. Och irriterande. Det var också frustrerande och stressande.

Nån gång i veckan borde man kanske åka diligens till jobbet för att få ett tidsperpektiv som är rimligt? Men jag undrar om det hjälper, nånstans så är det ju så att vi som människor är anpassningsbara och gör allt vi bara kan för att anpassa oss till rådande omständigheter och inrättar livet med förutsättningen att omständigheterna inte skall ändras, alternativt ändras i en takt som är rimlig att hänga med och anpassa sig till.

Katalogfetischist

| | Comments (0)

Nu fick jag folkhögskolornas sommarkatalog i min hand. Och jag går i vanlig ordning helt i spinn. Med hettande kinder, darrande fingrar och en skälvande andning ögnar jag med fuktiga ögon och stora pupiller genom kurskatalogens presentationer av kurser i allt från "experimentell maskinsstickning" till "pyroteknikkurs - eldskulpturer".

Såååååååå mycket spännande som bara ligger där och väntar för våra fötter...

Tycker om vackra ord

| | Comments (0)

Och kan inte motstå dem när jag ser dem. Hoppas så att någon skall komma att använda detta uttryck som jag fann i en text, för visst låter det tjusigt:

"hans jovialiskt avrundade kroppsbyggnad"

Jovialisk betyder enligt SAOB bl a:
"om person: som har godt humör, glad o. vänlig, fryntlig, godmodig, gemytlig;
om sak l. förhållande: som vittnar om l. röjer dylik egenskap"

Veckans lärdomar

| | Comments (0)

Känns som om jag gör samma varje vecka. Det betyder väl bara att jag inte lärt mig EGENTLIGEN. Så vad kan jag skrapa ihop som jag HAR lärt mig:

1. Man kan se på nätet vad jag valt att döpa bilder till i mina egna arkiv. Vilket var bra att få veta eftersom jag ibland döper dem till saker som är uppenbara för mig, men som kan bli märkliga för andra.

2. Jag tycker inte att det är så givande att ha alla tv-kanaler som jag tror att jag skulle tycka när jag avundsjukt sneglar i tv-tablåerna och ser både filmer och samtalsämne-program som såpor och dokusåpor. I lördags satt jag hos en kompis hela kvällen och slukade allt. Allt från den finska versionen av "Så skall det låta", via ett "gör om mitt hem"-program och dating-tv till klyschig västern på Hallmark. Jag kände mig åderförkalkad i hjärnan när jag gick hem. Som om jag slammat igen till den grad att mina egna tankar inte längre kunde passera. Avtrubbad och soffig. (men det är klart att vinet och snarret kunde haft del i den känslan också)

3. Jag bör fortsätta att ha marginaler när jag skall åka inrikeståg. Min tanke att jag skulle kunna leva lika edge som många andra och vara på centralen bara en kvart innan tåget går slog inte väl ut och stod mig dyrt.

Hälften rätt kan bli väldigt fel

|

Idag blev jag bjuden på ett Friskispass. (Tack Carina)

Det var med en lätt överdrift ungefär 1000 år sedan jag var på ett gympapass. Och det kändes behövligt att komma iväg eftersom jag varit i sån total obalans den sista tiden (Mina tre ben: mat, sömn, rörelse har alla varit utslagna. Och ni vet väl alla varför det är viktigt att kvinnor har ben? Det är ju för att vi inte skall lämna slemspår efter oss...*ja jag vet att den är dålig, läste den på en toalett en gång*)

I alla fall stod jag hux flux där igen i den fulla gympasalen. Bland alla som kan. I vanlig ordning är det dom man ser och jämför sig med. Det ÄR ju FAKTISKT i det stora hela kul att man kan MER och blir bättre om man går oftare.

Och så kunde jag inte alla steg och alla hopp och alla armrörelser. Och jag tittade på de andra, men fick inte kroppen att koordinera sig innan nästa rörelse drog igång. Började i huvudet gorma om hur kass jag är, hur alla kan se att den feta tjejen inte hör hemma här...

Och mitt i allt det där fumlandet så slog det mig att det inte är alls handlar om att göra rätt. Det är ett helt annat ord som jag söker. En helt annan innebörd.

Det är inte rätt jag skall söka, det är rytm.
Hälften av bokstäverna har varit rätt, men ändå har jag hamnat så fel.
Har sökt fel sak varenda gympalektion och varenda gympapass någonsin. Sorgligt.

När jag sökte rytmen så kom stegen ungefär som de andras, men den största fördelen var ändå att det var ROLIGT.

Och jag insåg också att det inte är balans som jag skall söka för att finna livskraft. Balans är ett ord som kan låta harmoniskt, men som också i alla fall i mitt huvud associeras till en balansakt. Där det handlar om behärskning och kontroll. Om måttlighet och om hotet och faran i att ramla ner och skada sig. Och allvarligt talat så tror jag aldrig att jag kommer aldrig känna harmoni och balans i samma andetag.

Rytm däremot. Det måste vara det som de menar, de som skriver om flow...? Att hitta sin egen rytm gör livet till en dans. Inte alltid en "timotejflicka på ängen"-dans, men ändå finns energin där och man lever den och är ett med den.

Jag vet inte vad jag skall göra med min t-shirt med ryggtexten "Lings fanclub" för plötsligt tror jag att det är den en gång världsberömda svenska gymnastiken, med dess tydliga kontrollerade kroppsövningar, som snarare är det som fjärmat oss från våra kroppar än det som utvecklat dem.

Jag misstänker att för dem som tränar regelbundet och alltid gjort det, så blir det så självklart och naturligt att man inte kan förstå hur det är att vara i en annan kropp. En som vet sin kropp kan ta en orytm som en orytm.

En kropp som bara gör allt fel. Som är i otakt, som inte finner rytmen eller rörelsen, och aldrig får chansen att nå fram till det som jag ser som en av nycklarna till hela västvärldens fetmaepidemnibekämpning. Nämligen att det skall kännas kul att vara sin kropp. En som inte vet sin kropp ser en orytm som ett misslyckande och ett FEL. Och där finns alla chanser för ett dåligt självförtroende att gro.

Jag måste säga att jag hade himla kul i min kropp idag.
Det är något oerhört kraftfullt och skönt och överväldigande med att röra sig till musik, som sex - men utan klimax, en enda njutning.

Knäna behöver lite mer pepp och eftersom jag inte gärna tappar brösten, så avstod jag det där riktiga hoppandet i väntan på en bättre sport-bh och knäträning. Men förutom det så var det fantastiskt fantastiskt fantastiskt.

Och när det släcktes ner i salen för avslappning så fanns det bara en enda lycklig tanke i huvudet, som ett efterspel i förundrad närhet "Linda, jag älskar dig älskar dig älskar dig".

Det var ett bra tag sen jag kände så inför mig själv. Underbart.
Jag är riktigt riktigt lycklig!!