What is love?
Jadå, visst har jag älskat både Howard Jones-låten och Haddaway, men för övrigt har jag den senaste tiden funderat över om jag är kapabel att känna kärlek, om jag nånsin gjort det eller om jag över huvud taget nånsin kommer att förstå vad det handlar om.
Slängde härom veckan ur mig "Jag kan väl mina Allers-romaner" som ett uddlöst argument kring att jag vet vad det handlar om, hur en kärleksrelation bör vara och allt det där som ingen egentligen vet och som man kanske skapar tillsammans på individnivå när det är läge för det.
Igår fick jag det tillbaka då min väninna sa till mig att "Linda, kärlek är inte som en amerikansk film.... kanske mer som en fransk..."
Idag på jobbet kom vi in på det beversta (se Thorvalds kommentar på förra inlägget) programmet "For Love or Money" som jag inte sett eller följt men som avgjordes på tv igårkväll. Då en man efter att ha dejtat 15 tjejer skall välja en, men vad han inte vet är att den som blir vald i sin tur kan välja att hellre ta en miljon än honom. Vad jag förstod av alla kabel-tv-innehavare i kafferummet så är detta en av otaliga serier på samma tema. Och det fick mig att fundera lite - inte bara på att skaffa kabel-tv.
Nånstans så speglar ju vår kultur oss. Vår tid, våra behov, våra ideal. Vad säger detta oss?
Jag skall inte försöka besvara den frågan för det är väl bättre att den hänger där för alla att fundera lite på. Hur påverkar det jag ser MIG?
Men en tanke som slår mig är detta med att vi har så stora möjligheter att välja vårt liv. På en del sätt så kanske vi rent faktiskt INTE har det. Vi är den person vi är och det är det vi har tur/otur att möta som vi formas av, men vi lever ändå i en tid och kultur med en tro att vi kan bli precis vad som helst - och visst finns det en sådan möjlighet även om det inte är kanske riktigt så fritt för varje individ i världen i verkligheten.
Den där känslan av att allt är precis hur öppet som helst och att alla vägar ligger fria för mig att ta in på är kittlande för fantasin, men den prövar också förmågan att verkligen ta något som helst steg framåt. Tänk allt man väljer bort...
För mig blir de här valmöjligheterna handlingsförlamande. Och det kanske också avspeglar sig när det gäller kärlek. Inte kan jag hålla på och känna efter, jag måste ju välja mitt liv på det mest ultimata sättet. Och alla tankemodeller är sjuka på nått sätt. Att sträva efter det bästa? Vad sjutton är det bästa? Att finna det som är i närheten? Är inte det skamligt att göra det så lätt för sig? Att tycka att nått känns OK? Men tänk om det är nått slags "second best", bara en looser nöjer sig väl med det? I alla sådana tankar får knappast några röda rosor chans att spira och inte nån förtrolig relation heller för den delen.
Allt blir bara ett enda långt välja - välja bort.
Tv-soffan blir den där buffertzoonen som skyddar mot att göra någondera.
Så medan vi sitter och ser på tv hur fantastiskt spännande liv även du och jag skulle kunna ha, möjligheter till rikedom, snajdiga vackra miljöer, snygga partners, dejter med limosiner, bröllopsskor för miljonbelopp och ja... you name it... så kan vi behålla tron på att allt det där är möjligt för oss att få, samtidigt som vi kan välja bort det utan att ha erbjudits det, tycka att det är osmakligt och oäkta.
Och förstås inte minst själva undvika att göra något alls med vår fritid mer än att sitta där i tv-soffan och få diabetes. För hur mycket vi än flyr från valet så är det också ett val vi gör.
(haha, där fick jag även in den klassiska kritiken mot populärkulturen.
Alltså att drömma sig bort är inte avkopplande och skönt, utan fördummande och förkastligt. Och helt...helt... underbart!)
