Tankekraft 3.0

Tja. Detta är inte en tanke som bara härör från Bodil Jönssons bok. Men ett par rader i dem ledde en tanke som jag burit vidare mot nya tankar. Bodil skriver:

"En människa som inte upplever att hans personlighet är intressant utan tvärtom får känslan av att han är utbytbar, kan lätt i sin tur börja se omgivningen som utbytbar. En av de allvarligaste konsekvenserna av detta är våld - om man upplever människor runt omkring som utbytbara, spelar det ju i förlängningen ingen roll hur många som skadas eller dödas."

Jag tror att jag lätt ser mig själv och världen som något statiskt. Som att man lägger på mig på ett löpande band när jag föds och sedan läggs det på potträning, skolgång, syokonsulent, språkresa och vad det nu är som tillkommer i mitt liv.

Jag tror att jag lätt tänker mig det hela som att nån redan har koll på vad mina resurser förmår och att varje station längs löpande bandet skall göra mig mer och bättre lämpad för det jag är avsedd att bli och förverkliga. Där målet skulle vara förutbestämt och allting längs vägen ha en mening.

När Linda-produkten är klar skall jag omsättas, användas, slitas ut och slutligen återvinnas till ny materia.

Jag ligger här på mitt löpande band och undrar vart jag skall hamna. Ser verkligheten genom kulturbilderna.

Skall jag bli highschool-bruden som får snygga poppiskillen? Näpp, det hände inte.
Skall jag vara intrigant bitch? Verkar inte så även om tanken frestar ibland... Skall jag bli den ljuva modern som likt Miss Ellie alltid finns där för familjen i lugn blidhet? Har inte hänt ännu, tror inte på det heller, tror jag föredrar Alexis framför Krystle...
Den som kommer ut som lesbisk efter ett par avsnitt? Kändes inte som att förutsättningarna fanns i mig när jag var på Pride i somras så jag tror inte att jag kan kliva in i den rollen heller.

Istället finns jag nu i karikatyren av hela "runt 30, singel i storstan, är bra men fattar det inte själv"-stuket. Det brukar sluta med en man eller att man kommer på att man är nöjd med livet som det är och att man hyser hopp om en man.

Men jag tror att hela tankemodellen är fel. Jag tror att man kan känna mig en aning. Läsa mitt spel. Ana hur jag skall reagera och agera i olika situationer. Men jag tror inte att det finns en färdig mall att ploppa in mig i i slutändan och att jag skall vara där sedan.

Jag tror att det är den tankemodellen som jag hela tiden arbetar för att modifiera, förändra, ja revolutionera. Jag tror att det var den tankemodellen som ledde mig fel i mitt äktenskap. Jag gick in i det under helt falska förutsättningar. Omedvetet falska, men ändå, falska. Jag trodde att det var klart. Att jag var räddad. Att jag funnit det där sammanhanget som jag skulle till i andra änden av det löpande bandet. Att jag skovats upp på ett nytt löpande band med villa volvo och barn och att det bara var att hänga med. Att sagans fortsättning var gjutet.

Jag tror faktiskt att exmaken trodde likadant, på familjerådgivningen sa han att det rosa skimret inte fanns längre och det var självklart för honom då, typ "det finns inget för mig här längre".

Jag var utbytbar. Sammanhanget var utbytbart. Och jag har haft ett fasligt schå med att hitta nån mening mitt i alltihop. Och hur starka intentioner jag än haft att lyfta på varje gruskorn för att lägga grunden stabilare för mitt varande i framtiden så minsann om det inte finns kvar där ändå. Tankemodellen. Modellen som gör att jag tappar greppet både om mig själv och om vad verkligheten är. Förvirrad som om jag kastades runt med förbundna ögon i en "lita på varandra"-övning där jag vet att vem som helst när som helst kan ta ett steg bakåt så att jag faller, men att det inte spelar nån roll för att jag ändå måste tvinga mig att lita på människor om det skall fungera. Det OCH att lita på att det finns ett golv nånstans som tar emot. Och att leva i det UTAN att klä sig i värsta skyddsutrustningen och bygga de säkraste murarna och skaffa de bästa vapnen och de starkaste låsen.

När jag sett mig själv som obetydlig och totalt meningslös så har jag också satt mig själv på avbytarbänken. Har trott att nån kanske skall se ändå tillslut. Och så för ett par år sedan så insåg jag att jag inte kan sitta där längre. Livet passerar oavsett om jag är med i leken eller inte. Jag skiter i om jag är meningsfull, jag har RÄTT att spela. Försöker förtjäna det. Ler mot världen: Släpp in mig. Men samtidigt så tror jag inte på den där blidheten eller martyrskapet.

Jag tror på det som Vranjes sa inför matchen idag:
"Man måste hata lite för att vinna."

Inte hata som i att hata. Men hata som i att det man själv vill uppnå i alla lägen är viktigare än vad nån annan vill. (inte ens inom sport innebär det att man får trampa på hur man vill i ullstrumporna, nånstans vill man ju helst att det skall vara schysst åt alla håll, men alla har sin uppgift att förverkliga och stå för, även då den strider mot någon annans)

Saken som är så märklig. Är att jag tar i så i de här tankarna.
Som om jag väntade mig något motstånd redan i ansatsen.
Det finns inget hot mot mig. Det finns ingen terminator som är ute efter att ställa allt till rätta genom nån slags retroaktiv abort av mig för att jag inte förtjänat livet.

Det finns bara liv.
Mitt liv som jag kan leva.

Inte att välja strategier för. Jag tror att det sättet som vi fostras att tänka förgör oss på den fronten. Att välja smart. Att välja rätt. Att planera.

Jag tror snarare att det bara finns här och nu. Gå på känslan. Lyssna på din inre röst. (Vi hör alla röster, min mormor sa att det är det som man kallar samvetet och som i Bibeln kallas Guds röst, och jag tror att ju mer vi lyssnar på den desto mjukare blir den i våra liv, desto mer överensstämmer den med vår upplevelse och desto friskare kan vi leva). Det behövs inte yvigare gester än så. Inte hårdare tacklingar.

Så enkelt. Och ändå vill jag i samma andetag fråga mig: Hur gör jag det?