Tankekraft 2.0
Känner mig rädd. Rädd att jag i mitt tidigare inlägg smutsade Bodil Jönsson genom att missuppfatta henne. Föra vidare och liksom att en felaktig skugga skall falla över hennes tanke.
Jag är nog ganska rädd för att öppna munnen. Tycka något. Som om jag önskade att även jag hade möjlighet att göra opinionsundersökningar innan jag sa något över huvud taget. Varför skulle jag vilja det? Varför skulle jag vilja gå så obemärkt i världen när jag samtidigt så gärna vill känna att jag finns i den?
Kanske är det så att Bodil Jönssons text ger mig en målpassning (assist är samma sak va?) som ger henne ära om jag gör mål, men som kommer i skugga litegrann om jag fipplar bort det för mig.
Men så där är det hela tiden. Det som sägs och det som uppfattas är inte alltid överensstämmande. Och det behöver inte vara fel. Tvärtom är det det som leder vidare. Och jag vet att jag ibland kan vara övertydlig med vart tankar uppstår. Så att det jag vill ha sagt försvinner i inledningar med källhänvisningar av typen en gammal pojkväns styvpappas mamma sa en gång. Men likamycket som den där okoncisa inledningen på en berättelse irriterar mig så blir jag störd av människor som stjäl någons tanke utan att säga det. Tar åt sig äran i värsta fall, missunnar någon annan den i annat fall eller helt enkelt ignorerar orsakssambanden och kör på det som finns i nuet. Och just nu finns kanske bara min tanke, inte den långa fläta som ledde fram till den? Eller?
Finns inte hela den kedjan i oss hela tiden? Det är min övertygelse. Jag känner att jag bär på hela mitt arv, hela min släkthistoria och alla mina möten och alla erfarenheter i alla nu jag äger. Det är nog rätt trångt i mitt ok och jag gör livet lite lätt tungt för mig. Men jag vet helt enkelt inte hur jag skall urskilja mig från det.
Jag vet inte vem jag är när jag inte har det sammanhanget. Jag vet inte vart gränserna går. Det du säger mig idag är en del av mig imorgon.
Heavy stuff!? Jorå, men det är nog också det som gör mig så otroligt allvarlig när det kommer till kommunikation och förespråkandet av ärlig sådan. Jag vill inte bära runt på felaktiga föreställningar. Jag vill att världen skall vara så tydlig och skönjbar som det bara går. Som i "TELL IT LIKE IT IS-Phil"s program.
Kanske är det sökarsjälen som gjorde mig till akademikerfreak.
Obs! Inte akademiker-fan, ty jag önskar fortfarande att livet var enklare och mer en blandning av Ronny Jönsson -göra burnisar med buicken på Avenyn - och Ivan Boring - och få sjunga "Vild och härlig! Så begärlig! Det är jag" på det mest oattraktiva sätt och arrangera de finaste fredsdemonstrationerna där 10 000 vita duvor för freden realiseras av att släppa ut en höna för det är vad man har. O boy! Do I miss Ivan!!
... lite utläggning blev det medan ett par djupa suckar från tonårstiden yrde upp ur mitt arma kvinnohjärta...
I alla fall så passar min personlighet den tvivlande vetenskapsmannens. Men mina drömmar gör det inte. Sanningen är inte i sig målet. Inte för mig. Det är ett delmål. Först skall jag erövra sanningen, sedan skall jag bara vara. Känna tro och tillförlit. Harmoni och närhet med Gud, världssjälen, ljuset och kärleken. Det låter som att jag kommer att få a) vara beredd på att misslyckas, b) hitta en annan väg än via sanningen, för den kan inte erövras den kan bara erövra (vart kom det ifrån?) eller c) ta in på Utopia-an(st)halten långt från den verklighet där alla jag vill vara nära finns.
Och givetvis glömde jag att redovisa en källa som förde min tanke vidare. I dagens DN finns artikeln "Säg dialog en gång till och jag osäkrar min revolver" i "Veckans ord"(s.24 kulturdelen).
Det handlar om kyrkan, men också om oss alla egentligen, vad är det vi skall prata om. Vad är det vi skall föra dialog om och vad finns det för tro som kan tydliggöra oss i världen?
Jesus var ju inte på dialognivå när han drev ut månglarna från templet direkt. Så varför skulle det vara mer gott och välvilligt att lyssna på en massa skit och hattande än att känna sin bana och vara lyhörd men kompromisslös i sin övertygelse.
I artikeln skriver Kerstin Vinterhed att det man kan bjuda på är det man tror själv. Och så känner jag starkt. Om jag bara vill passa in överallt och leva upp till andras förväntningar så bjuder jag inte in någon till mig. Jag öppnar inte för något möte på någon som helst nivå. Och det mötet är jag på något sätt skyldig världen. Jag blev väl inte del i världen för att mura in mig från den?
Jag fick väl inte en egen unikhet och personlighet om den inte skulle levas ut och fylla en funktion som ett eget bidrag. Vi är alla ersättliga på alla möjliga fronter. Men det är svårare att ersätta någon som inte följer mallarna. Så kanske är det så att vi alla skall plocka fram det missförstådda geniet i oss. Vara mer besvärliga. Ha fler konflikter, men på ett ärligare sätt.
Låta tvivlet komma till tals mer. Låta det stärka tron. Låta det stärka våra möten med varandra. Utan tvivlet blir väl övertygelsen bara ett inpinkat revir. Jag vill ha det mer storslaget än så. Jag vill ha fanfarer, trumpeter, fanor och folkets jubel. Jag vill ha seger i sinne. Och inget kan vara seger utan utmaning.
Kanske förklarar det att jag verkar vara den enda i min årskull som skyndar hem från fredagsölen för att se Gladiatorerna. Utmanare redo!
Eller som Finlands ärkebiskop lär ha sagt (enligt DN-artikeln):
"Tvivel och tro är syskon."
Jag tror på det. För jag vet att innerst inne så älskar dessa motpoler varandra. Precis som syskon gör, gnabb och kärlek.
