Sitter och väntar

På den där känslan som gör att man bara svallar in i en ny fas i livet. Jag tror att den kommer att stiga för varje steg jag tar. Men jag är mer van att springa in blundande i förändring som känns läskig. När jag inte gör det så riskerar jag att förlamas av de hinder och det allvar som finns i processen.

Ett steg i taget är ju enligt alla konstens regler det smarta, det NÄRVARANDE och det sunda. Och jag vill gärna vara just smart, närvarande och sund.

Nu känns det mest bara plågsamt och jag sitter och väntar. Väntar på nån slags förälskad vårkänsla som skall svepa in mig i en varm öm medvind i alla de projekt jag är inne på för året.

För detta är ett år då jag på väldigt tydliga sätt kommer att gå vidare i livet. Det gör vi ju alla hela tiden, men med en sådan sak om en rejäl utrensning i hemmet tydliggör och förstärker.

Alla förlängningar av mitt jag kommer att kapas och/eller omprövas. Jag blir mer än resultatet av kvarblivna erfarenheter och upplevelser. Eller mindre än - för det är ju en minskning det handlar om rent fysiskt. Det känns som att mitt jag kommer att bli tydligare för mig med detta. Men det är också en sorgeprocess eftersom ambitionen är att skala bort 10% av min kropp, 50% av mitt bohag och att bli klar med utbildng innebär att jag även skalar bort 50% av min tänkta sysselsättning.

Självklart kommer detta att innebära en lättnad och en frihet, men också en tomhet och en skyddslöshet och sårbarhet.

Så kanske är det inte konstigt att jag mest bara sitter och väntar.