Rättvis mot mig
Jag har ju funderat kring den frustration jag känner för glappet mellan det jag vill och det jag förmår.
Och så var det en vän som sa att det är en positiv egenskap.
Och jag inser att jag ofta jämför mina egenskaper med de jag ser hos andra. Och i den jämförelsen så stolpar jag upp för- och nackdelar. Fördelar med deras och nackdelar med mina.
Den metoden håller inte för en rättvis jämförelse.
Och varför skulle jag inte unna mig att vara rättvis mot mig själv?
Egentligen är det min absoluta skyldighet att vara det.
Hej Linda, råkade av en händelse på Din webblogg under julen och ville säga att jag funnit det mycket intressant att läsa Dina (själv)reflektioner och tankar. Kanske för att jag också varit med om en skilsmässa som, för mig, kom utan förvarning (drygt 3 år sedan då jag var i Din ålder). Jag är imponerad av hur Du lyckats vända Din erfarenhet till något positivt. LYCKA TILL med 2004 års projekt!
Tack!
Det var roligt att du skickade en kommentar.
Gott om nån kan ha nån glädje av det jag försöker formulera och landa i.
Det är väl först i efterhand som jag ser att tecknen fanns på det som blev en skilsmässa, jag vet inte riktigt vad det är du läst och inte läst, men det var ju på samma sätt för mig. När det hände var det en total chockartad kalldusch. Där det som jag trott fanns inte gjorde det. Och jag trampade vatten som en galning, sökte psykakut för att jag inte visste om jag skulle kunna uthärda ännu en dag utan var oerhört rädd att jag skulle söka lindra det outhärdligt smärtsamma genom att hoppa framför tåget.
Att vända det som hänt till något positivt är ren överlevnadsstrategi. Jag vet inte om det är något att imponeras av, men jag sträcker på ryggen och konstaterar att det ser ut att fungera.
Jag önskar dig all lycka till också. Jag vet ju inte vart du är i din process. Kanske är du längre kommen än mig eftersom du ligger ett år före i tid. Men tiden säger inte så mycket om vart man befinner sig och detta är en process som går i luriga cirklar så än är nog inte sista tåren runnen här i alla fall. Men det är OK.
För mig har det blivit tydligt att livet är större än jag kan förstå. Att sammanhangen ligger utanför min begreppsvärld och att kaos är den enda sanning som en människa kan se. Kanske är det därför man säger att den är granne med Gud?
Men lite strukturer behövs ju också, väl? Jag har svårt att slappna av i allting annars, även om jag inte sprattlar lika panikartat som då, för nästan två år sedan. Så jag letar vidare. Efter en sanning och en verklighetsuppfattning som fungerar. Och inte minst efter att se om det finns nån kärlek gömd inom mig att finna och låta mig ledas av.
Vi får se!
Den som lever får se.
Vi överlevde ju!
Och i mitt huvud tornar sången upp sig, hör du...
... det är Queen "We are the champions"
Kanske är det det du menar med att hantera det positivt? Men vad skall man ha delmål och segrar till om man inte får fira dem. Låta sig glädjas av dem och sätta guld på det som är guld.
Men jag e inte klämkäck i det här. I botten finns en avgrund av rädsla för att bli bitter. Skall jag överleva skall jag göra det till ett varmt och innerligt liv, inte till ett förkrymt och grått. Men sen har man ju ett par dagar av både det ena och det andra, jag tror inte att man kan göra så mycket åt det. Men kommer jag på nått så kommer jag garanterat blogga om det! :)