Olika jag

Var just på födelsedagsfika hos en granne vars son fyllde 15. Samlade med en annan grannkille, mormor och morfar till födelsedagsbarnet och grannens bästa väninna, så kom vi av nån anledning in på de rykten som snappats upp om Knutby. Om otillbörligheter under kristerlig skepnad. Att offrets man åkt iväg på nätterna för bönemöten med den som mördat.

Jag vet inte vad som är sant eller korrekt uppfattat av detta. Men detta är väl sån't där snask som folk tycker om att gotta sig åt. Det som gör slutna sällskap så fascinerande och "konstiga" för oss andra - vi måste ju fylla på med vår fantasi och eftersom den inte alltid är så vacker så blir det inte alltid så lätt att acceptera att det finns utan att hota. Kanske finns inte heller några sekter som inte hotar i någon bemärkelse. Olika världsbilder och världsuppfattningar kan ju skava mot varandra och upplevas som berikande eller hotande eller båda delarna beroende på var man står själv och vilken tro-tvivel-fas man befinner sig i.

I vilket fall så tolkades det i mitt fikasällskap genast som att bönemöte betydde något HELT annat. Och så säger grannens mamma att JAG väl varit på många "bönemöten" *menande blick* och börjar leta i minnet efter nån mer information hon har om vad/vem jag varit intresserad av på DET sättet.

Hur skall man ta det här? Jag menar, är jag med vänner och pratar om karlar så kan man ju undslippa sig ett och annat i förtroende, men inte väntar man sig väl att det skall dyka upp i ansiktet på en på det här sättet.

Sjukt många "bönemöten" har jag inte varit med om, men visst har jag väl prövat mina vingar lite. Tagit hand om mig och sökt ge mig något av det jag längtar efter. Utforskat vad jag vill och ha och mår bra av.

Och så är det så känsligt område för mig. Bilden av horan och madonnan finns så tydligt i mig och kämpar ständigt mot varandra. En fin flicka som har livslusten i behåll. Skall det vara så svårt att kombinera?

Ja i ett sällskap på 8 pers varav 3 "underåriga men högst förstående" så känns det inte som att sexlivet behöver dras upp. Ingen annan skyltar väl med sitt i det sammanhanget, så det kändes verkligen märkligt att mitt skulle fram där...

Man kan väl skämta/berätta om sitt eget om man nu måste ha med sex i varenda samtal som man för?

Jaru, just nu e jag inte go o gla' och från Göteborg, om man säger så. Nånstans är det den bilden som har nått grannens mamma. Och det är väl den käcka leende som oftast syns.

Till och med på ett fika som gör en ledsen.

Jag ville inte vara det jaget i den situationen.

Jag fattar inte hur det hamnade där och jag fattar heller inte hur jag skulle slingra mig ur det. Rätta till det och bli avslappnad igen. Är det nån slags "jag är äldre än du och har inget liv, så jag måste tvunget suga livslusten ur ditt" eller är det bara "jag tycker bara att allt är så himla tvunget är vara roligt så jag skiter i om det är på andras bekostnad/utelämnande som jag skämtar till det"?

Det är ingen ond människa vi pratar om. Jag kan inte döma henne. Bara bita ihop själv. Aldrig berätta något om något och tystna, instängd och förkrympt. Tja, hur länge tror ni jag skulle kunna vara tyst anyway?

Och så fnyser jag lite åt mig själv. Måste jag ta det så himla allvarligt? Beter mig ju som ett överkänsligt fruntimmer. Men inser i samma andetag att det ju är precis det jag är. Och jag får vara det jag är, med all rätt. Så det så!