Obekväm
Just nu sitter jag och skäms över mig själv. Tycker att jag gjort ett stort misstag som jag ändå inte kan se hur jag skulle kunnat undvika.
Det är en ganska skum känsla. Jag vet inte hur man botar den.
Det finns inga vägar tillbaka, man kan aldrig göra något ogjort. Såklart att jag kan peppa till mig, klicka lite i mungipan och säga "shit happens", "det är bara att glömma och gå vidare" osv osv i begränsad variation. Men just nu vet jag inte vad nästa steg är. Ens vad detta steg är.
Kanske är det det som jag skäms för. Som jag känner mig obekväm i. Att inte veta är min svåraste känsla att vila i. Det funkar mycket bättre att vila i drömmarna, i viljan, i planerna.
Insåg just att det inte är skam som är huvudkänslan. Utan rädsla.
Hur kan man vara så rädd för något så opåtagligt som själva livet?? :)
Varför skall jag konstra till det så och vara märkvärdig. Vad är det för fel med en vanlig enkel fobi av klassiskt snitt?
Satt pa Morrisey (Viva Hate) och allt blir battre, fast anda samre pa ett sa underbart satt.