Nya tankar

Det första som hände sedan jag beslutat mig för att sluta fatta beslut och helt enkelt bara ta dem, var att jag beslöt att jag (för att kunna rensa ut garderoben) behövde köpa en del nytt. Således avslutades min långa promenad igår med lite affärer. Lite och lite förresten... På väldigt kort tid hade jag bränt nästan 2000:- som jag i princip inte har.

Först när jag stod där i provhytten iförd ett par smurffärgade sammetsbrallor så insåg jag att jag köper skit ganska ofta. Det är kul att klä ut sig, det har jag alltid tyckt, men sedan står jag där med en full klädkammare med saker som jag en gång blivit glad av och därför tyckt varit värdefullt och som sedan bara ger känslan av "jag har inget att ha på mig".

Jag pratade med en man för ett par dagar sedan och han sa att han brukade åka och handla det han skulle ha och inte gå runt i 1000 affärer. Det kan vara rätt givande att prata med män emellanåt :) När jag stod där i de smurffärgade så kände jag att det är ett enda slöseri med tid. Vad jag är ute efter är en schysst basgarderob och om det nu är svarta brallor jag är ute efter så behöver jag ju inte ödlsa tid med att klä ut mig i saker som ibland kan se kul ut, men också kan få mig att känna mig rejält ful. Jag ser inte cool ut i coola kläder. Jag kanske skulle inse det.

Nåväl med ett gäng nya kläder så fann jag alltså en grund för ångest och självförebråelse. Tvåtusen kronor. Vojne vojne

Så slog det mig att om jag nu bara skall ta beslut, så måste jag också öva på förmågan att bara ta konsekvenserna. Precis som de är.

Pratade med pappa tio minuter innan DrPhil skulle börja igår, så det blev att jag slog på tv'n när han skulle bänka sig. Och DrPhil sa vid ett tillfälle i programmet att skuldkänslor är som en gungstol. Man kan sitta där och vagga med dem om man vill det, men det leder ingenstans.

Jag vill nånstans. Så jag tänkte sluta med skuldkänslor.

Annars var programmet inriktat på bortskämda barn och slutklämmen bestod i att vi måste inse att vi inte kränker våra barn genom att säga nej till dem. Att livet inte består av direkt behovstillfredsställan och att man ibland först måste göra sån't man inte vill för att sedan få det man vill. Och att man inte är en dålig förälder om man inte ger barnen det de vill ha, istället bör man fokusera på att ge dem vad de behöver för att klara sig här i livet.

Och det är nog så det är för mig. Jag längtar fortfarande efter att få ett nej. Efter att möta en tydlighet. Jag har oerhört svårt att ta ett nej, men jag vill väldigt gärna lära mig. Kanske har min självuppfostran slagit slint längs vägen eftersom jag ägnat en rejäl dos energi genom åren åt att straffa mig själv och det har inte gjort mig bättre, utan bara förstärkt mitt trots och min känsla av att girigt vilja ha det jag inte tillåtit att säga att jag vill ha.

Och hur skall man sedan kunna ta emot det när man får det. Jag vet inte hur jag skall kontrollera mig. Om jag skall äta upp givaren i ren glädje, vifta på svansen och bli så ivrig att jag kissar på den som ger mig vad jag vill ha(en hundvalp gjorde så på mig en gång när jag klappade den och det kändes rätt logiskt då), eller om jag skall låtsas som ingenting i ett tappert försök att hålla igen om det faktum att jag haft behov och önskningar.

Jag skall försöka ha en fastare och kärleksfullare hand att styra mitt liv med under det kommande året. Det är en rad projekt jag vill genomföra och jag har problem med dem alla, för alla består de av komponenten att inte få göra det man kanske e mest sugen på i nuet. Svårt svårt.

Men jag sitter i alla fall här i ett par nya snygga sköna byxor, nya underkläder och ehn teh-trurya som jag beställt från hipphipp.nu och om en timme skall jag ut och njuta dagens dagsljus med en jobbarkompis innan vi beger oss på bio. Sådana projekt är av någon anledning lätta att genomföra.