Minor, misstag och sömn

Alla misstag har inte dödlig utgång. En del har det. Misstaget att gå ut på en gata utan att först kika efter bilar KAN ha det. Det finns varianter.

Emellanåt känns ändå misstag som att gå på en mina. När jag inte sovit tillräckligt tror jag att dessutom lättare att den är dödlig. Nu sprängs allt i bitar. Nu förlorar jag föralltid. Och det knyter sig i mig så att det faktiskt rent fysiskt känns som att jag stympats och blivit oförmögen till allt.

Det blir som att jag måste inventera hela kroppen innan jag kan resa mig upp. Kika försiktigt med ena ögat, armar i behåll, 5 fingrar på varje hand, benen intakta och se på tusan, jag kan röra dem också.

Om jag bara höll min kroppsmaskin i balans (mantra:sömn, mat, rörelse) så skulle nog mitt känsloliv också vara det. Misstagen är nämligen minor av en annan sort. Minor som indikatorer. Att leva är att sondera terrängen, att gå på en mina är som att kartlägga den, bli medveten och uppmärksam på den.

Ändå är det som om jag skulle velat fått med mig en karta när jag föddes, som visade hur jag skulle gå för att klara mig. Jag vet att mina föräldrar försökt att ge mig den.

Men jag vet, att även om jag tror att jag skulle snegla på en karta om jag hade en, så skulle jag förmodligen i slutändan ändå skulle skita i vad kartan sa. Jag VILL ju faktiskt upptäcka själv. KAN SJÄLV

Jag vill leva mitt liv på förstahandsuppgifter.

Alla facit, som man kan önska att man har i hand, är ändå för stelt formulerade för att ge samma vägledning som att faktiskt följa vägen på riktigt!