Jaget och gränserna

Detta är ett märkligt blogginlägg för det känns som att det bara är trådar av en tanke som fanns i huvudet när jag vaknade idag. Vi får se om det kommer att bli begripligt i slutändan...

Det här med att vända andra kinden till. Att inte slåss för sin gräns hela tiden. Att förvilla den som förväntar sig att vara motståndare genom att öppna sig ett steg längre. Att skydda sig - inte genom att med rädsla krypa ihop i fosterställning, inte genom att bygga murar och uppfinna vapen, utan genom att stå kvar med öppna armar. På något sätt är det en lite skön modell. Köpte en kylskåpsmagnet med texten "Älska dina fiender - det kommer att göra dem vansinniga". På något sätt så TROR jag på den här taktiken, både ur en rent strategisk synvinkel och ur en annan lite mer filosofisk. Jag kan leva ett liv i kärlek istället för rädsla.

Nästa steg i tanken var en undran vad som händer med mig när jag öppnar upp och släpper in på det viset. Parallellen till Sveriges strategi mot tyskarna under andra världskriget dök upp i huvudet. Vi tjänade otroligt mycket på den strategin. "Fienden" innanför våra gränser och vi levde och fortsatte i ett tiotal år efter kriget att leva i ett stort välstånd i jämförelse med de som tog/fick strid.

Men även om vi vann otroligt viktiga saker så som människoliv, minskat lidande och en enorm ekonomisk högkonjunktur som under ett par år möjliggjorde att vi alla hade en trygghet både vad gällde ekonomi, boende och hälsa.

Men det kostar också en del. Det har i alla fall för mig varit lätt att tänka på den här strategin i termer av feghet. Att inte tydliggöra sina gränser och slåss för dem innebär att man förlorar en integritet, möjligtvis en stolthet och kanske också inför sig själv en visshet om var man står och vad man är. Var tyskarna över huvud taget fiender, so to say, på många sätt och för många människor och på många områden var de våra vänner. När exempelvis de tyskar som fått nödlanda i närheten av mitt landsställe väl fått lagat sitt flygplan, fick barnen i byskolan ledigt för att komma och vinka av dem.

Men så där är det väl i det verkliga livet, det utanför såporna, ingen är bara god eller bara ond, bara vän eller bara fiende, vi är alla människor och de roller vi fått/tagit på oss i olika sammanhang kan skapa både öppningar och murar gentemot andra människor. Så jag skall lämna alla liknelser på statsnivå och komma tillbaka till det som intresserar mig mest här i världen - mig själv!! :)

Var går gränsen mellan förlorad integritet och förlorad strid?
Var går den där gränsen som jag måste värna om för att behålla en identitet?

Jag tänker alltså finns jag? Jag tvivlar alltså finns jag?
Det räcker inte. Visserligen kan jag markera något genom att tvivla om jag till exempel ingår i en sekt. Men annars är kanske inte tvivel och trots en garant för att upprätthålla mig som människa i världen?

Jag tror att det handlar om att finna mer än bara tvivel inom sig. Jag tror att det handlar om att finna en tro. Och då menar jag inte att man måste ansluta sig till nån koloss nånstans i världen och säga ja och amen till den i alla sammanhang, så som jag misstänker att jag tidigare definierat tro.

Jag menar helt enkelt att man för att kunna vara en människa i världen så måste man vara kränkbar. Att vara okränkbar skulle innebära att man inte tror på nått, inte vill nått och inte värnar nått och det skulle i och för sig i stålmannenstil vara ett schysst vapen och försvar. Men med ett krux. När man är okränkbar har man inget att försvara.

Att det finns något som är heligt för oss ger oss en riktning och därmed en tydlighet i vem vi är gentemot omvärlden. Jag tror att det spelar mindre roll för vår identitet på jorden VAD vi hittar för något att försvara. Mitt eget värsta slagsmål kan jag avslöja utspelade sig när min bror drog av benet på min Mats Wilander-klippdocka. Det slagsmålet är det mest skrämmande jag varit med om eftersom det hände sig en stund när det inte fanns några föräldrar i närheten som avbröt oss och det kändes som att det var på liv och död. Och på något sätt känner jag bara vid minnet hur härligt det var när mamma fick klippa bort det tuggummi som jag satt i hans hår. Jag trodde på min sak. Nu är hela klippdockesamlingen borta, den i sig betyder inget för mig, men den gången så gjorde den det och den kraft som jag använde i det jag uppfattar som det rätta och det goda ler jag fortfarande lite stolt och beundrande över.

Efter denna händelse har jag haft betydligt svårare att definiera vad som är viktigt och heligt för mig och vilka strider som är värda att ta. Jag har förlorat en del av min integritet, identitet och tydlighet i världen. Och jag tänker inte sörja det alltför mycket - bara idogt finna den och bygga upp det igen.