För tidigt för sent
Jag anar att jag på tok för tidigt börjar tro att det är för sent.
För sent för att göra något annat än att inse fakta.
Drömmen är att vara nu och i just det steg man tar.
Kanske kan man inte vara så där definitiv. Kanske finns inte mycket till fakta just i steget man tar. Kanske kan man bara söka hitta nån känsla att stödja sig på så att man inte bara blir stående på ett ben.
Men känslor är kluriga saker. Föränderliga och emellanåt otydliga. Ibland tror man att man hatar nån och så var det bara det att man inte ätit ordentligt. Ibland tror man att man älskar och behöver någon och så har man bara sovit för lite. Man kan inte veta. Man kan bara känna efter.
Men ibland är det för skrämmande.
En del vänder då och springer åt andra hållet.
Själv tillhör jag en kategori (om vi nu e fler som funkar så här) som först paralyseras som ett rådjur mot en strålkastare, tror jag att jag skall dö och först sedan springer jag, men IN I elden. Måste ha varit häst i ett tidigare liv.
Jag tänker att detta är ett mönster att ompröva. Jag vet inte varför jag måste ompröva och förändra allt. Det kan vara en ambition som kan leda lika fel som den att följa gamla hjulspår. Jag väljer bara att tro att det inte är så. Att det skall bli bra till sist. Att det skall sluta gott!
Och en sak till:
Det är en motsägelse som jag inte får kläm på mellan två påståenden som båda är sanna, kan nån få ihop dem åt mig?
1. Det blir aldrig som man tänkt sig.
2. En handling/ickehandling har konsekvenser, som man har ansvar för.
Min enda lösning på detta är att det inte funkar om det är för noga att det blir rätt. Men att strunta i om det blir uppåt väggarna galet går ju inte heller. Så vida man inte skall stryka tanken om att i alla fall försöka göra det rätta...
