Fågel, fisk eller mittemellan...

Famlande efter något.
Jag vet inte riktigt vad.
Jag vet heller inte hur, var, när och varför.
Men jag söker.

Famlar i tankevärlden och i den verkliga.
Letar efter vägar att följa, en ände att börja nysta i.
En röd tråd. En tydlighet. Kontroll och struktur i kaos.

Och så plötsligt.
Ett par djupa andetag.
Och jag känner det.

En signal.
När jag är i närheten av dig så är det något långt därinne som säger
- Det bränns!

Jag behöver inte överdriva det eller skena iväg.
Bara konstatera att det är.
Just nu.
Det är.

Plötsligt vill jag inte veta.
Håller andan för att inte tänka tanken.
Men när jag smygtittar så finns signalen fortfarande där.
- Det bränns.

Men jag är inte rädd.
Det bränns inte så skadligt.
Inte i nuet.
Just nu är värmenivån sådan
att den famnar mitt hjärta
innerligt sprider sig längs min rygg
leker i mina mungipor
färger mina kinder
och fyller mina ögon med ömhet.