Enkät?

Jag funderar vidare kring det jag skrev igår. Och undrar hur andra tänker kring detta. SKulle kanske formulera en enkät...

Hur tänker ni kring det där glappet/steget mellan vad man vill och vad man kan? Mellan dröm och verklighet? Ambition och målgång? Plan och genomförande?

Hur hanterar man när man inte når fram?

Handlar det om att styra om sina drömmar/mål/planer efter vad som är realistiskt? Och är inte det i så fall också synd att tygla sin fantasi i så hårda tyglar? Hur vet man att man inte skär bort något av sitt jag i den processen? Hur vet man att man inte sänker ribban av dåligt självförtroende snarare än verklig oförmåga? Är det inte den där höga ribban som skall vara utmaningen och möjligheten att utvecklas, förbättras och stärkas som människor?

Eller är det kanske så att man kan tillåta sig att måla upp en bana för sig som innehåller ett par lätta hinder som ger flytet och bara ha ett fåtal hinder som är svåröversigliga bara så att man över huvud taget kommer ut på banan och vågar chansa lite? Jag har en känsla av att jag står och funderar ut alla hinder längs vägen innan jag ens försöker, som om jag skulle kunna beräkna hur jag skall göra något jag aldrig gjort... Jag har ju faktiskt inte möjlighet att känna till alla koofficienter innan jag försökt.

Att våga mig på lite mer "trial and error"-metod i min inlärning skulle nog vara bra för mig. Men det fodrar jag att jag har en större förståelse för de där errorarna. Att sitta i ett hörn med dumstrut på så som jag ofta beordrar mig att göra när det inte blir som jag tänkt mig ÄR inte till vare sig nytta eller glädje.

Men är det nån som tycker att det är särskilt kul när det blir uppåt väggarna fel? Är inte det en efterhandskonstruktion att det är lovvärt. En efterhandskonstruktion som man kan skriva först när man klarat av det och rott det i land? Och hur vet man om man skall ge upp eller om det kommer att komma en fas för stolta efterhandskonstruktioner?

Hur viktigt är det att veta?
Hur blev det så viktigt för mig att veta? Det har alltid varit OERHÖRT viktigt för mig att veta. Jag menar hur många treåringar är det som säger att de vill bli experter när de blir stora?? Jag har bara hört talas om mig!:)

Och så stor verkar jag aldrig bli. För varje år så blir frågetecknen djupare. Det är bara lugnet inför det som saknas nu för att jag skall kunna kalla mig vis, för jag är uppenbarligen inte riktigt klok.