Blöder lite i själen...

Ibland blir det alldeles tydligt för mig att jag har velourblod i ådrorna.
Igår till exempel, när en vän sa att alla människor går att köpa, det gäller bara att veta deras pris.

Och jag tror ju att det är en modell att tillämpa. Visst. Vi är alla konsumenter av allt från vår egen tid och livsenergi till onödiga kommersiella prylar. Men ändå.

Det låter så obehagligt på nått sätt. Jag vet inte riktigt vad det är som skär i mig. Kanske handlar det helt enkelt om svårigheterna med min prissättning av mig själv som gör att jag skälver på min hylla. Kanske är det bara så att jag vill se idealen som omutbara, drömmarna som ouppnåeliga och det enskilda livet som oersättligt.