Alternativ till ketchup?

En god vän berättade just att man inte måste berätta allt i ett flöde när man lär känna en ny människa. Att man kan låta det komma pö om pö och låta sambanden ge sig av sig själva. Låta nån ställa frågor eller inte och på så vis växelspela i relationen till en annan människa så att man hamnar i en takt och på en nivå som båda är bekväma med.

Helt nytt för mig.

Jag letar efter den där vinjetten i början av ett avsnitt, den som visar vad jag skall tycka om den andre och vad jag själv skall vara. Ni vet den där första scenen med en av filmkaraktärerna där hon t ex glömmer en nyckel och så vet man att här är en stressad/glömsk/slarvig person. Eller när det är en såpa och de olika karaktärerna skymtar förbi i förtexterna ackompanjerade av olika variationer i signaturen, så att man skall veta vilka de är, men också lite hur de står i relation till varandra.

Jag har inte hittat något kortfattat sätt att visa mig, mitt sammanhang och mina karaktärsdrag på.

Därför är ett möte med mig som att klappa en gång för mycket på ketchup-flaskan. HOPPSAN! (För mycket av det goda?) kan man inte stoppa det? Kan man inte stoppa flödet på nått sätt...

Funderade på detta med casting idag. Det är först när man får en roll som man kan hotas. Är det inte så? Ingen kan hota mig i mitt jag, men i egenskap av den som är kunnig, den som är glad eller den som är snäll, så blir man väl obehaglig till mods om nån vill ta ens plats.

Förr var berättelserna annorlunda. Myterna och sagorna. Där alla sidor i en själv visades upp och allt man har att kämpa för och emot också. Sensmoralen var tydlig. Det goda lönar sig. Askungen jobbade på tills miraklet kom, Snövit och Törnrosa var som döda pga misstag som gjorts, men väcktes åter till livet när prinsarna kom, Hans och Greta kom i riktig fara när de gick för långt från hemmet. Bara en hob med sin naturliga livsglädje kan klara att bortse från personlig vinning och göra det rätta även i ögonblick av oändliga frestelser och prövningar. Det fanns en tid när godhet kunde vinna och även de största av drakar kunde dräpas.

Idag kan inga drakar dräpas. Vad vore DALLAS utan JR? Vad är Days of our lives utan Stefano?

När vi måste ha nån som vi älskar att hata, vad är det då som vi uppfostrar oss själva till?

Och kan detta översättas med något i vårt inre? Är JR en projektion av någon inre lust och drift vi själva har? De opålitliga är så opålitliga, de onda så genom-onda. Det går inte att förstå, inte att förklara och inte att dräpa. Detta är inga troll som försvinner i dagsljus. Det är konstanter.

Är det hot vi upplever finns? Är det sidor vi själva tror att vi måste skaffa för att nå framgång?

Och så står jag där. Mitt i skiten.
Ordbajsandes.
Och inte blir det renare för det.

Bara så du vet så vill jag poängtera att jag inte tänker som Margaretha Öhman just nu, även om jag säger att jag vill lyckas i mina affärer. Jag kan inte le och rulta i höga klackar som Lucy i Dallas, men om jag säger att jag menar väl och gör allt för att behålla min barnsliga lycka och min naivitet så kan du väl tro mig. Jag har ingen gimmick att bevisa det med, men om jag berättar mitt livs historia så kanske du kan förstå mig...

Som om nån hade tid att över huvud taget bry sig om vart jag står i livet;
"Tyst! jag ser på TV!"

Men vad värre är. Jag själv känner att jag har så fullt upp med min egen rollfigur att jag aldrig lär känna de andra i det team jag har runt mig. Helst vill jag bara dra mig tillbaka i logen, svepa om mig en fjäderboa och dricka champange när arbetsdagen och det sociala livet är överspelat.