January 2004 Archives

Sådan matte sådan dator?

| | Comments (1)

Sitter och pluggar och springer på ett så fint citat:

"Datamaskinen är en lathund som kräver en flitig husse eller matte!"
Per Uddén ca 1962

Minor, misstag och sömn

|

Alla misstag har inte dödlig utgång. En del har det. Misstaget att gå ut på en gata utan att först kika efter bilar KAN ha det. Det finns varianter.

Emellanåt känns ändå misstag som att gå på en mina. När jag inte sovit tillräckligt tror jag att dessutom lättare att den är dödlig. Nu sprängs allt i bitar. Nu förlorar jag föralltid. Och det knyter sig i mig så att det faktiskt rent fysiskt känns som att jag stympats och blivit oförmögen till allt.

Det blir som att jag måste inventera hela kroppen innan jag kan resa mig upp. Kika försiktigt med ena ögat, armar i behåll, 5 fingrar på varje hand, benen intakta och se på tusan, jag kan röra dem också.

Om jag bara höll min kroppsmaskin i balans (mantra:sömn, mat, rörelse) så skulle nog mitt känsloliv också vara det. Misstagen är nämligen minor av en annan sort. Minor som indikatorer. Att leva är att sondera terrängen, att gå på en mina är som att kartlägga den, bli medveten och uppmärksam på den.

Ändå är det som om jag skulle velat fått med mig en karta när jag föddes, som visade hur jag skulle gå för att klara mig. Jag vet att mina föräldrar försökt att ge mig den.

Men jag vet, att även om jag tror att jag skulle snegla på en karta om jag hade en, så skulle jag förmodligen i slutändan ändå skulle skita i vad kartan sa. Jag VILL ju faktiskt upptäcka själv. KAN SJÄLV

Jag vill leva mitt liv på förstahandsuppgifter.

Alla facit, som man kan önska att man har i hand, är ändå för stelt formulerade för att ge samma vägledning som att faktiskt följa vägen på riktigt!

Nya ord denna vecka

| | Comments (0)

Veckans två ord är
Tussilagotonfall
Ogravid

- Ååh, titta! sa jag under lunchpromenad. Och syftade på en hund i ett fönster, men jobbarkompisen började titta längs marken rent instinktivt. Hon hade uppfattat ett tussilagotonfall i min röst.

På ett kebabhak i Borås med min gravida kursare tillika arbetskollega kom vi in på detta med att ta hand om sin kropp. Och jag menade att som ogravid så är det lätt att man kör över sin kropp i det man vill för övrigt, medan jag tror att man blir bättre på att lyssna på sina signaler när man är gravid. Den jag pratade med skrattade förtjust eftersom hon tyckte att uttrycket antydde att gravid är normaltillståndet.

Dagens i-landsproblem

| | Comments (1)

Morgontidningen har inte kommit så jag får äta frukost ensam....
Jag hatar när det händer.
Så här på helgen ännu värre.
Jag såg verkligen fram emot en timme över tidningen nu innan jag åker iväg för att plugga. :(

Obekväm

| | Comments (2)

Just nu sitter jag och skäms över mig själv. Tycker att jag gjort ett stort misstag som jag ändå inte kan se hur jag skulle kunnat undvika.

Det är en ganska skum känsla. Jag vet inte hur man botar den.

Det finns inga vägar tillbaka, man kan aldrig göra något ogjort. Såklart att jag kan peppa till mig, klicka lite i mungipan och säga "shit happens", "det är bara att glömma och gå vidare" osv osv i begränsad variation. Men just nu vet jag inte vad nästa steg är. Ens vad detta steg är.

Kanske är det det som jag skäms för. Som jag känner mig obekväm i. Att inte veta är min svåraste känsla att vila i. Det funkar mycket bättre att vila i drömmarna, i viljan, i planerna.

Lite nöjd med den här bilden faktiskt... :)

|

familjen1.jpg

Här spelar familjen is-boule,
med småsten och inte med de vanliga boule-kloten.

Blöder lite i själen...

| | Comments (0)

Ibland blir det alldeles tydligt för mig att jag har velourblod i ådrorna.
Igår till exempel, när en vän sa att alla människor går att köpa, det gäller bara att veta deras pris.

Och jag tror ju att det är en modell att tillämpa. Visst. Vi är alla konsumenter av allt från vår egen tid och livsenergi till onödiga kommersiella prylar. Men ändå.

Det låter så obehagligt på nått sätt. Jag vet inte riktigt vad det är som skär i mig. Kanske handlar det helt enkelt om svårigheterna med min prissättning av mig själv som gör att jag skälver på min hylla. Kanske är det bara så att jag vill se idealen som omutbara, drömmarna som ouppnåeliga och det enskilda livet som oersättligt.

Faror på nätet och ansvar

|

Bodil Jönsson skriver i sin Tankekraft att de etiska farorna/frågorna på nätet troligen inte bäst möts med filter. Hon skriver "I stället ligger nog den starkaste motkraften i om man kan synliggöra hur ett ansvar alltid är personligt. Också på nätet." (s. 112)

Och jag tror nog att det är en nyckel i många sammanhang, men särskilt tydligt på nätet. Frågan är om någon människa skulle sätta sig och skicka mejl som de som dyker upp i jobbets mejlbox "Hi Biblioteket, do you want a larger penis?" om han/hon visste att man kunde veta vem han/hon är.

Sådana mejl/spam visar ju alldeles tydligt att det inte finns någon som helst koll på vem det är man skickar sina utskick till och vad man vill uppnå. Jag menar bara det att även om man nu faktiskt skulle vilja att biblioteket hade mer stake, så inte sjutton kan det där företaget hjälpa till med det.

Handlar det om fysik?

| | Comments (1)

Att ta ett steg framåt, ta initiativ och vara jägare.
En klassisk manlig roll.
Rent fysiskt hörs det ju liksom att det är mannen som stegar fram och hamnar i läget "halva inne".

Vad gör man som kvinna?
Det känns mest som att man står och mot-juckar
och det känns lite billigt... :(

Det är väl kanske därför som det kallas kvinnlig manipulation.
Att man inte kan göra framstötar utan mer får försöka leda in någon på de spår man vill ha in honom i... :)

Men varför känns det då så negativt laddat att vara
billig respektive manipulativ? Vad är alternativen?

Det känns för banalt att prata penisavund. Man borde ju kunna göra denna typ av ansatser snyggt och snajdigt utan att inleda med ett könsbyte... eller borde man inte det?

Plikten framför allt

|

På lunchen idag betalade jag (bland annat) med en femkrona från mitt födelseår, 1972. Och jag kunde konstatera att jag är född i en tid då det var "plikten framför allt" som gällde.

Inte konstigt att man är vilsen nu när det mest gäller att hänga med Sverige i tiden...

Jag behövs!

| | Comments (2)

Jag fick nästan hicka,
när jag läste denna puff idag i en DN-artikel om pretto.

Lustig reaktion.
Att det känns så läskigt att ta sig själv på lite allvar emellanåt.

Jag tror att jag skall ordinera mig själv att 10ggr om dagen säga "Jag behövs!"

Tillbaka på jobbet!

|

Fritiden är som en 30-sekond story...

NYHET!?NYHET!?NYHET!?

| | Comments (0)

Nedräkningen har börjat till det vi inte vill se.
Men aldrig kommer att kunna låta bli om vi får chansen.

Jag har skrivit om det tidiagare, men det börjar närma sig nu...

America goes Trier!

Otroligt nog är det min gamla småflicksidol
( han som jag var kär i hela vägen hem från Pretty in Pink )
som skall spela Krogshöj.

Skumt

| | Comments (1)

Jag är
laidback, tycker att det mesta flyter på. Att det iofs fortfarande finns sådant som jag skulle vilja ta tydligare avstamp i, men att det är ok att driva med ett tag här nu. FORE! HARMONI PÅ INGÅNG! typ

men samtidigt är jag rastlös och vill liksom bara... jag vet inte... blä... borde det inte vara mer... äsch... vill bort... men vart skall jag? det e ju helt ok här, eller? inte det nähä...

Jag fattar ingenting om denna skumma kombination eller hur jag skall förhålla mig till den. Berättade om det hela för jobbarkompisen, hon trodde att det kunde vara mjältsjuka, spleen...

I sökandet efter detta, fann jag även psynonymet vapör. Men det som jobbarkompisen snarare säger sig mena är någon form av håglöshet. Men vad ÄR detta egentligen?

Men jag fann till slut lösningen på ALLT!

En dag

|

Ibland händer det skumma saker.
Ibland saker man inte vill.

Idag var en pendel inställd, jag missade när jag försökte hinna med t-banan istället och nästa pendel var sen. Jag stod och steppade, gråtfärdig nästan, men vad kan man göra. Ingenting.

Jag skulle med ett tåg från T-centralen. Hos Taxi var det kö och jag tror inte att jag skulle hinna mer med taxi i rusning, i fullt snöfall och med halva stan avspärrad. Jag tänkte att jag måste chansa. Hoppet är som bekant överger människan.

På pendeln kunde jag egentligen inte göra något åt läget. Bara vänta på att få anlända till centralen och SPRINGA. Jag ringde SJ för att vara beredd, men de kunde inte säga vilket spår jag skulle till.

Jag undrade i mitt panikfyllda sinne om Guds förbarmande eller lagen om alltings jävlighet skulle vinna. Det är ju att utmana ödet att fundera i sådana banor.

Självklart missade jag mitt tåg.
Förköpsbiljett=omöjlig att boka om/lösa in.
En biljett till nästa tåg = 912kr.

SL-luckan sa att de troligen inte kompenserar för detta. Resegarantin gäller för resor inom stan. Att jag förlorat min biljett räknas som en förmögenhetsskada och då kan man genom domstol... ... men du kan ju prata med SL-kontoret blablabla som jag fick visitkort till.

912kr.
Tur att jag inte kan komma på nått roligare att göra för de där pengarna ändå... Jag var matt spänd och gråtfärdig och behövde fatta ett beslut.

Antingen kastar jag bort resan helt = minus 700
Eller så köper jag biljetten = minus 900

Jag beslöt mig för att köpa biljetten.
Att det var de 200 kronorna som jag skulle fokusera på och att det arbete som jag lagt ner var värt de där 200.

Så vad har jag gjort idag som var värt stålarsarna? Uppsatsseminarie i Borås. Och det var inte så att det var min uppsats som skulle upp eller nått annat tacknämligt. Nej det var bara seminarier som jag behöver gå ett antal av för att bli godkänd i slutändan.

Jag har en övertro på positivt tänkande och tänker nu satsa all kraft på att förtränga den obehagliga förlusten av 900kr. Jag försöker skratta bort det. Det blir lättare för varje timme som går. Jag försöker skapa en mening med det och minsann...

Jag fick tack vare det sinkande SL uppleva Göteborg i 20 minuter istället för att byta i Alingsås. Och jag som led av lite hemlängtan för tillfället tycker att tja, minsann om det inte í alla fall nästan var värt det...

Lärdom:
* Nästa gång åker jag på tisdagskvällen istället och sover hos föräldrarna i Götet.
* Åk aldrig pendel om du har en tid att passa (ungefär lika med: åk aldrig pendel)
* Jag är nog rätt motiverad att gå den här utbildningen trots allt, det e inte alltid det märks. Men nu märktes det.

Robinson-livet

| | Comments (0)

Jag skulle önska att jag kunde skriva ett inlägg om att livet faktiskt inte är som en Robinson-tävling. Att vi kan lita på varandra i det stora hela. Att alla kan få stanna kvar tillsammans, att det inte handlar om att tänka strategiskt och liera sig rätt, att man inte behöver välja bort någon/t och framför allt inget man tycker om och att man allt som oftast vet att det finns ärliga vänner som inte skulle sticka kniven i en - ens om man vände ryggen till, ens om han/hon kunde tjäna på det själv.

Men jag finner inte tillräckliga belägg för att kunna skriva ett sådant inlägg.
Det känns sorgligt.

Nu är det bara att hoppas (?) på att livet efter detta blir glättigare, fyllt av gästbartender-inhopp och av möjligheter att se andra dricka drinkar som man doppat nån lem i, kanske ha sex mot en palm och framför allt vara som Tiffany säger, "känd o smal, känd o smal"

Go eller?

| | Comments (1)

Nu har jag nojjat mig ett dygn.
Efter att ha gjort nått jag aldrig gjort förrut.
Det känns kul. Har bränt i ansiktet en hel del.

Men det är ju skitkul att göra sån't här som "man liksom aldrig gör!"
Och inte kan det väl vara hur skadligt som helst att uppvakta någon?
En blomma säger ju mer en ord....

Och nu har det tydligen kommit fram.
Ett blomsterbud till hans arbetsplats med en stor blombukett.
Ingen avsändare men kortet med texten "Gillar dej"
(jag övar på att bli mer koncis)

Jag ler och glittrar. Hoppas att han blev glad.
Fick ett "tusen tack"-sms.

Han skrev att jag e go.
Jag tycker att jag är löjlig.

Men jag sätter väl upp nån mur mot min egen innerlighet.
Skyddar mig från min egen känsla som bara skvalpar runt överallt i detta nu.

Nånstans är jag bara ett enda stort varmt busleende
och det är bara en enda tanke fungerar idag;
"tihi".

Det räcker inte till mycket arbetsprestation.

Visst blir det bara fånigt när man försöker låtsas som ingenting och som att det inte är viktigt och som att man inte blir glad. För Jösses vad jag det här värmer mig i själ och hjärta.

Bli smal - undvik solsting!

|

"Samma iakttagelser har även gjorts på djur. Det är en allmän erfarenhet, att en häst lättare träffas av solsting ju fetare och ju mindre tränad genom dagligt arbete den är."

s. 141 i Kroppsövningarnas Fysiologi av Ferdinand Lagrange 1914

Alternativ till ketchup?

|

En god vän berättade just att man inte måste berätta allt i ett flöde när man lär känna en ny människa. Att man kan låta det komma pö om pö och låta sambanden ge sig av sig själva. Låta nån ställa frågor eller inte och på så vis växelspela i relationen till en annan människa så att man hamnar i en takt och på en nivå som båda är bekväma med.

Helt nytt för mig.

Jag letar efter den där vinjetten i början av ett avsnitt, den som visar vad jag skall tycka om den andre och vad jag själv skall vara. Ni vet den där första scenen med en av filmkaraktärerna där hon t ex glömmer en nyckel och så vet man att här är en stressad/glömsk/slarvig person. Eller när det är en såpa och de olika karaktärerna skymtar förbi i förtexterna ackompanjerade av olika variationer i signaturen, så att man skall veta vilka de är, men också lite hur de står i relation till varandra.

Jag har inte hittat något kortfattat sätt att visa mig, mitt sammanhang och mina karaktärsdrag på.

Därför är ett möte med mig som att klappa en gång för mycket på ketchup-flaskan. HOPPSAN! (För mycket av det goda?) kan man inte stoppa det? Kan man inte stoppa flödet på nått sätt...

Funderade på detta med casting idag. Det är först när man får en roll som man kan hotas. Är det inte så? Ingen kan hota mig i mitt jag, men i egenskap av den som är kunnig, den som är glad eller den som är snäll, så blir man väl obehaglig till mods om nån vill ta ens plats.

Förr var berättelserna annorlunda. Myterna och sagorna. Där alla sidor i en själv visades upp och allt man har att kämpa för och emot också. Sensmoralen var tydlig. Det goda lönar sig. Askungen jobbade på tills miraklet kom, Snövit och Törnrosa var som döda pga misstag som gjorts, men väcktes åter till livet när prinsarna kom, Hans och Greta kom i riktig fara när de gick för långt från hemmet. Bara en hob med sin naturliga livsglädje kan klara att bortse från personlig vinning och göra det rätta även i ögonblick av oändliga frestelser och prövningar. Det fanns en tid när godhet kunde vinna och även de största av drakar kunde dräpas.

Idag kan inga drakar dräpas. Vad vore DALLAS utan JR? Vad är Days of our lives utan Stefano?

När vi måste ha nån som vi älskar att hata, vad är det då som vi uppfostrar oss själva till?

Och kan detta översättas med något i vårt inre? Är JR en projektion av någon inre lust och drift vi själva har? De opålitliga är så opålitliga, de onda så genom-onda. Det går inte att förstå, inte att förklara och inte att dräpa. Detta är inga troll som försvinner i dagsljus. Det är konstanter.

Är det hot vi upplever finns? Är det sidor vi själva tror att vi måste skaffa för att nå framgång?

Och så står jag där. Mitt i skiten.
Ordbajsandes.
Och inte blir det renare för det.

Bara så du vet så vill jag poängtera att jag inte tänker som Margaretha Öhman just nu, även om jag säger att jag vill lyckas i mina affärer. Jag kan inte le och rulta i höga klackar som Lucy i Dallas, men om jag säger att jag menar väl och gör allt för att behålla min barnsliga lycka och min naivitet så kan du väl tro mig. Jag har ingen gimmick att bevisa det med, men om jag berättar mitt livs historia så kanske du kan förstå mig...

Som om nån hade tid att över huvud taget bry sig om vart jag står i livet;
"Tyst! jag ser på TV!"

Men vad värre är. Jag själv känner att jag har så fullt upp med min egen rollfigur att jag aldrig lär känna de andra i det team jag har runt mig. Helst vill jag bara dra mig tillbaka i logen, svepa om mig en fjäderboa och dricka champange när arbetsdagen och det sociala livet är överspelat.

Wow!

| | Comments (1)

Tyckte dessa rader sa något. Nått jag inte kan formulera med egna ord.

En glädjens dag

| | Comments (4)

Melodifestivalandet kan börja på allvar,
nu vet vi att konkurrensen blir stenhård!

Spartips

|

När det är för dyrt i verkligheten så kan man gå hit istället.

Tankekraft 3.0

|

Tja. Detta är inte en tanke som bara härör från Bodil Jönssons bok. Men ett par rader i dem ledde en tanke som jag burit vidare mot nya tankar. Bodil skriver:

"En människa som inte upplever att hans personlighet är intressant utan tvärtom får känslan av att han är utbytbar, kan lätt i sin tur börja se omgivningen som utbytbar. En av de allvarligaste konsekvenserna av detta är våld - om man upplever människor runt omkring som utbytbara, spelar det ju i förlängningen ingen roll hur många som skadas eller dödas."

Jag tror att jag lätt ser mig själv och världen som något statiskt. Som att man lägger på mig på ett löpande band när jag föds och sedan läggs det på potträning, skolgång, syokonsulent, språkresa och vad det nu är som tillkommer i mitt liv.

Jag tror att jag lätt tänker mig det hela som att nån redan har koll på vad mina resurser förmår och att varje station längs löpande bandet skall göra mig mer och bättre lämpad för det jag är avsedd att bli och förverkliga. Där målet skulle vara förutbestämt och allting längs vägen ha en mening.

När Linda-produkten är klar skall jag omsättas, användas, slitas ut och slutligen återvinnas till ny materia.

Jag ligger här på mitt löpande band och undrar vart jag skall hamna. Ser verkligheten genom kulturbilderna.

Skall jag bli highschool-bruden som får snygga poppiskillen? Näpp, det hände inte.
Skall jag vara intrigant bitch? Verkar inte så även om tanken frestar ibland... Skall jag bli den ljuva modern som likt Miss Ellie alltid finns där för familjen i lugn blidhet? Har inte hänt ännu, tror inte på det heller, tror jag föredrar Alexis framför Krystle...
Den som kommer ut som lesbisk efter ett par avsnitt? Kändes inte som att förutsättningarna fanns i mig när jag var på Pride i somras så jag tror inte att jag kan kliva in i den rollen heller.

Istället finns jag nu i karikatyren av hela "runt 30, singel i storstan, är bra men fattar det inte själv"-stuket. Det brukar sluta med en man eller att man kommer på att man är nöjd med livet som det är och att man hyser hopp om en man.

Men jag tror att hela tankemodellen är fel. Jag tror att man kan känna mig en aning. Läsa mitt spel. Ana hur jag skall reagera och agera i olika situationer. Men jag tror inte att det finns en färdig mall att ploppa in mig i i slutändan och att jag skall vara där sedan.

Jag tror att det är den tankemodellen som jag hela tiden arbetar för att modifiera, förändra, ja revolutionera. Jag tror att det var den tankemodellen som ledde mig fel i mitt äktenskap. Jag gick in i det under helt falska förutsättningar. Omedvetet falska, men ändå, falska. Jag trodde att det var klart. Att jag var räddad. Att jag funnit det där sammanhanget som jag skulle till i andra änden av det löpande bandet. Att jag skovats upp på ett nytt löpande band med villa volvo och barn och att det bara var att hänga med. Att sagans fortsättning var gjutet.

Jag tror faktiskt att exmaken trodde likadant, på familjerådgivningen sa han att det rosa skimret inte fanns längre och det var självklart för honom då, typ "det finns inget för mig här längre".

Jag var utbytbar. Sammanhanget var utbytbart. Och jag har haft ett fasligt schå med att hitta nån mening mitt i alltihop. Och hur starka intentioner jag än haft att lyfta på varje gruskorn för att lägga grunden stabilare för mitt varande i framtiden så minsann om det inte finns kvar där ändå. Tankemodellen. Modellen som gör att jag tappar greppet både om mig själv och om vad verkligheten är. Förvirrad som om jag kastades runt med förbundna ögon i en "lita på varandra"-övning där jag vet att vem som helst när som helst kan ta ett steg bakåt så att jag faller, men att det inte spelar nån roll för att jag ändå måste tvinga mig att lita på människor om det skall fungera. Det OCH att lita på att det finns ett golv nånstans som tar emot. Och att leva i det UTAN att klä sig i värsta skyddsutrustningen och bygga de säkraste murarna och skaffa de bästa vapnen och de starkaste låsen.

När jag sett mig själv som obetydlig och totalt meningslös så har jag också satt mig själv på avbytarbänken. Har trott att nån kanske skall se ändå tillslut. Och så för ett par år sedan så insåg jag att jag inte kan sitta där längre. Livet passerar oavsett om jag är med i leken eller inte. Jag skiter i om jag är meningsfull, jag har RÄTT att spela. Försöker förtjäna det. Ler mot världen: Släpp in mig. Men samtidigt så tror jag inte på den där blidheten eller martyrskapet.

Jag tror på det som Vranjes sa inför matchen idag:
"Man måste hata lite för att vinna."

Inte hata som i att hata. Men hata som i att det man själv vill uppnå i alla lägen är viktigare än vad nån annan vill. (inte ens inom sport innebär det att man får trampa på hur man vill i ullstrumporna, nånstans vill man ju helst att det skall vara schysst åt alla håll, men alla har sin uppgift att förverkliga och stå för, även då den strider mot någon annans)

Saken som är så märklig. Är att jag tar i så i de här tankarna.
Som om jag väntade mig något motstånd redan i ansatsen.
Det finns inget hot mot mig. Det finns ingen terminator som är ute efter att ställa allt till rätta genom nån slags retroaktiv abort av mig för att jag inte förtjänat livet.

Det finns bara liv.
Mitt liv som jag kan leva.

Inte att välja strategier för. Jag tror att det sättet som vi fostras att tänka förgör oss på den fronten. Att välja smart. Att välja rätt. Att planera.

Jag tror snarare att det bara finns här och nu. Gå på känslan. Lyssna på din inre röst. (Vi hör alla röster, min mormor sa att det är det som man kallar samvetet och som i Bibeln kallas Guds röst, och jag tror att ju mer vi lyssnar på den desto mjukare blir den i våra liv, desto mer överensstämmer den med vår upplevelse och desto friskare kan vi leva). Det behövs inte yvigare gester än så. Inte hårdare tacklingar.

Så enkelt. Och ändå vill jag i samma andetag fråga mig: Hur gör jag det?

Olika jag

| | Comments (4)

Var just på födelsedagsfika hos en granne vars son fyllde 15. Samlade med en annan grannkille, mormor och morfar till födelsedagsbarnet och grannens bästa väninna, så kom vi av nån anledning in på de rykten som snappats upp om Knutby. Om otillbörligheter under kristerlig skepnad. Att offrets man åkt iväg på nätterna för bönemöten med den som mördat.

Jag vet inte vad som är sant eller korrekt uppfattat av detta. Men detta är väl sån't där snask som folk tycker om att gotta sig åt. Det som gör slutna sällskap så fascinerande och "konstiga" för oss andra - vi måste ju fylla på med vår fantasi och eftersom den inte alltid är så vacker så blir det inte alltid så lätt att acceptera att det finns utan att hota. Kanske finns inte heller några sekter som inte hotar i någon bemärkelse. Olika världsbilder och världsuppfattningar kan ju skava mot varandra och upplevas som berikande eller hotande eller båda delarna beroende på var man står själv och vilken tro-tvivel-fas man befinner sig i.

I vilket fall så tolkades det i mitt fikasällskap genast som att bönemöte betydde något HELT annat. Och så säger grannens mamma att JAG väl varit på många "bönemöten" *menande blick* och börjar leta i minnet efter nån mer information hon har om vad/vem jag varit intresserad av på DET sättet.

Hur skall man ta det här? Jag menar, är jag med vänner och pratar om karlar så kan man ju undslippa sig ett och annat i förtroende, men inte väntar man sig väl att det skall dyka upp i ansiktet på en på det här sättet.

Sjukt många "bönemöten" har jag inte varit med om, men visst har jag väl prövat mina vingar lite. Tagit hand om mig och sökt ge mig något av det jag längtar efter. Utforskat vad jag vill och ha och mår bra av.

Och så är det så känsligt område för mig. Bilden av horan och madonnan finns så tydligt i mig och kämpar ständigt mot varandra. En fin flicka som har livslusten i behåll. Skall det vara så svårt att kombinera?

Ja i ett sällskap på 8 pers varav 3 "underåriga men högst förstående" så känns det inte som att sexlivet behöver dras upp. Ingen annan skyltar väl med sitt i det sammanhanget, så det kändes verkligen märkligt att mitt skulle fram där...

Man kan väl skämta/berätta om sitt eget om man nu måste ha med sex i varenda samtal som man för?

Jaru, just nu e jag inte go o gla' och från Göteborg, om man säger så. Nånstans är det den bilden som har nått grannens mamma. Och det är väl den käcka leende som oftast syns.

Till och med på ett fika som gör en ledsen.

Jag ville inte vara det jaget i den situationen.

Jag fattar inte hur det hamnade där och jag fattar heller inte hur jag skulle slingra mig ur det. Rätta till det och bli avslappnad igen. Är det nån slags "jag är äldre än du och har inget liv, så jag måste tvunget suga livslusten ur ditt" eller är det bara "jag tycker bara att allt är så himla tvunget är vara roligt så jag skiter i om det är på andras bekostnad/utelämnande som jag skämtar till det"?

Det är ingen ond människa vi pratar om. Jag kan inte döma henne. Bara bita ihop själv. Aldrig berätta något om något och tystna, instängd och förkrympt. Tja, hur länge tror ni jag skulle kunna vara tyst anyway?

Och så fnyser jag lite åt mig själv. Måste jag ta det så himla allvarligt? Beter mig ju som ett överkänsligt fruntimmer. Men inser i samma andetag att det ju är precis det jag är. Och jag får vara det jag är, med all rätt. Så det så!

Hänvisa dom till mig

| | Comments (0)

I veckan så var det lite tröttsegt i ork och humör emellanåt och för flera av oss på jobbet. Jag sa att det känns så där så att man skulle behöva sätta på sig en clownnäsa för att få lite färgklick att sprudla igång på.

Min chef undrade om jag hade nån clownnäsa i nån skrivbordslåda vid arbetsplatsen.

Det har jag inte.

Om nån skulle frågat efter det skulle jag hänvisat dom till dej!, sa han, Om du inte har någon så finns det ingen som har det här i huset!

Tydligen har jag funnit en nisch, som det så fint heter, där folk väntar sig att jag skall finnas. Men där jag tydligen inte finns. Är det bra eller dåligt med pajasfasonerna? Spelar det nån roll? Jag vet att jag tas på allvar också, så jag är inte så rädd för det här som jag har varit...

Kunskapsspridning på bloggen

| | Comments (3)

Jag tror verkligen på det här konceptet för kunskapsspridning.

Men jag vet inte om jag kan bidra. Jag verkar inte klara av att vara kortfattad. Jag vill, men förmår inte. Det är som att jag inte kan ta någon lärdom om jag inte får syna den från alla vinklar, väga den med alla mått, sila den genom varje cell av mitt jag och följakteligen formulera den med alla ord jag har.

Jag skäms nog en hel del över denna oförmåga. Men skriver ändå och tar plats. Det är nog mycket för att lära mig att våga sticka ut hakan i all ofullkomlighet som jag över huvud taget bloggar. Det, plus att det blivit allt tydligare för mig vilket behov jag haft av att släppa ut allt. Formulera det. Dela det. Synas i det. Ren terapi alltså. Kanske lägger sig svadan när jag passerar ettårsdagen på bloggen, men allvarligt talat så ser det inte så ljust ut på den fronten. Jag är nog en sån här flod, fördämd eller ej.

Tankekraft 2.0

| | Comments (0)

Känner mig rädd. Rädd att jag i mitt tidigare inlägg smutsade Bodil Jönsson genom att missuppfatta henne. Föra vidare och liksom att en felaktig skugga skall falla över hennes tanke.

Jag är nog ganska rädd för att öppna munnen. Tycka något. Som om jag önskade att även jag hade möjlighet att göra opinionsundersökningar innan jag sa något över huvud taget. Varför skulle jag vilja det? Varför skulle jag vilja gå så obemärkt i världen när jag samtidigt så gärna vill känna att jag finns i den?

Kanske är det så att Bodil Jönssons text ger mig en målpassning (assist är samma sak va?) som ger henne ära om jag gör mål, men som kommer i skugga litegrann om jag fipplar bort det för mig.

Men så där är det hela tiden. Det som sägs och det som uppfattas är inte alltid överensstämmande. Och det behöver inte vara fel. Tvärtom är det det som leder vidare. Och jag vet att jag ibland kan vara övertydlig med vart tankar uppstår. Så att det jag vill ha sagt försvinner i inledningar med källhänvisningar av typen en gammal pojkväns styvpappas mamma sa en gång. Men likamycket som den där okoncisa inledningen på en berättelse irriterar mig så blir jag störd av människor som stjäl någons tanke utan att säga det. Tar åt sig äran i värsta fall, missunnar någon annan den i annat fall eller helt enkelt ignorerar orsakssambanden och kör på det som finns i nuet. Och just nu finns kanske bara min tanke, inte den långa fläta som ledde fram till den? Eller?

Finns inte hela den kedjan i oss hela tiden? Det är min övertygelse. Jag känner att jag bär på hela mitt arv, hela min släkthistoria och alla mina möten och alla erfarenheter i alla nu jag äger. Det är nog rätt trångt i mitt ok och jag gör livet lite lätt tungt för mig. Men jag vet helt enkelt inte hur jag skall urskilja mig från det.

Jag vet inte vem jag är när jag inte har det sammanhanget. Jag vet inte vart gränserna går. Det du säger mig idag är en del av mig imorgon.

Heavy stuff!? Jorå, men det är nog också det som gör mig så otroligt allvarlig när det kommer till kommunikation och förespråkandet av ärlig sådan. Jag vill inte bära runt på felaktiga föreställningar. Jag vill att världen skall vara så tydlig och skönjbar som det bara går. Som i "TELL IT LIKE IT IS-Phil"s program.

Kanske är det sökarsjälen som gjorde mig till akademikerfreak.

Obs! Inte akademiker-fan, ty jag önskar fortfarande att livet var enklare och mer en blandning av Ronny Jönsson -göra burnisar med buicken på Avenyn - och Ivan Boring - och få sjunga "Vild och härlig! Så begärlig! Det är jag" på det mest oattraktiva sätt och arrangera de finaste fredsdemonstrationerna där 10 000 vita duvor för freden realiseras av att släppa ut en höna för det är vad man har. O boy! Do I miss Ivan!!

... lite utläggning blev det medan ett par djupa suckar från tonårstiden yrde upp ur mitt arma kvinnohjärta...

I alla fall så passar min personlighet den tvivlande vetenskapsmannens. Men mina drömmar gör det inte. Sanningen är inte i sig målet. Inte för mig. Det är ett delmål. Först skall jag erövra sanningen, sedan skall jag bara vara. Känna tro och tillförlit. Harmoni och närhet med Gud, världssjälen, ljuset och kärleken. Det låter som att jag kommer att få a) vara beredd på att misslyckas, b) hitta en annan väg än via sanningen, för den kan inte erövras den kan bara erövra (vart kom det ifrån?) eller c) ta in på Utopia-an(st)halten långt från den verklighet där alla jag vill vara nära finns.

Tankekraft 1.0

| | Comments (1)

Håller på och läser Bodil Jönssons Tankekraft.
Och blir oerhört inspirerad. Hittar otaliga citat som jag vill spara så jag får nog köpa boken helt enkelt, för jag kan ju inte skriva av allt här.

En del riktigt stora tankar har den väckt. Så stora att jag nu knappt greppar dem och än mindre lyckas svälja dem. Jag kommer nog behöva tugga lite om dem innan jag får ner dem i lagoma storlekar för att lyckas göra dem till en del av mig. I det här skedet och i sitt olandade skick kanske de blir knasigt formulerade, men jag gör ett försök, en version 1.0 och så får vi se hur det blir...

Den tanke som jag just nu suger på och förmodligen kommer att idissla ett tag är den att tanke och myndighet går hand i hand. (se Kant-citat längre ner) Att det inte handlar om att tänka klart och färdigt för att vara egen, individ, vuxen och kapabel (eller vad man nu skall använda för ord). Utan om att unna sig tid och möjlighet att tänka fritt.

Att jag varit så låst i mitt liv vid tanken att jag är en mottagare i kommunikationsprocesser. Att jag inte sett att relationen med omvärlden är mer än en sändare-mottagare-relation. Att vi alla ständigt korsbefruktar varandras tankar. Visst har jag haft ord för det, känt det, nånstans vetat utan att veta, men nu kändes det ändå som en aha-upplevelse. Något jag vill integrera i min person. Jag har nog alltid sett det som att det bara finns rollen sändare ELLER mottagare. Och eftersom jag inte kan och vet allt så har jag ingen rätt att ta på mig rollen som sändare. Jag kan inte gå in i ledarskap för jag kan ha fel. Jag vill inte att någon skall följa mig och hamna fel. Jag vill bli så bra att man kan följa mig och hamna rätt. Men eftersom det ständigt dyker upp nya perspektiv och aspekter på tillvaron allt eftersom, så blir det aldrig nånting som är färdigt. Jag VET aldrig vad som är rätt, inte tillräckligt starkt för att ta befälet i det. Jag kan välja att dra tydliga gränser om saker och ting, men det är en beskärning av verkligheten. I själva verket är allting en ständigt fortskridande process utan början och utan slut.

En dag dör jag. Den dagen hoppas jag att jag förlikat mig med allt jag inte hunnit och allt jag inte kan. Men även om jag dör så är livet evigt. Processerna, tiden och rymden.

I en sekvens skriver Bodil Jönsson en brev till sig själv som ung. Det var en uppgift som hon blivit tillfrågad om att göra. Precis som man frågar människor som man tycker e lite kloka för att på nått sätt höra sig för om deras vägledning, råd och nycklar till hur man bäst lever sitt liv, som om man skulle följa de råd man får här i livet. Daaa!

I alla fall så grät jag nästan på tunnelbanan. Hade jag varit hemma hade jag fått stryka ordet nästan, för jag var klart berörd. Saken var den att hon inte skrev det utifrån ett uppifrån perspektiv i stil med "Nu när jag har facit så skulle jag önska att jag tänkt på de här smartheterna. Nu när jag vet vad som är rätt så är det så tydligt för mig att jag inte kan fatta hur jag nånsin kunde göra fel...Nu när jag har facit så skall jag visa mig hur jag undviker alla misstag..." NEJ, istället för att skriva som en överbeskyddande förälder till ett barn, en auktoritär ledare till sin underlydande, så skrev hon som till en vän. En sedd älskad och bekräftad vän. En som väntar sig att den andre är en sändare likaväl som att man själv är det. Inte som ett subjekt till ett objekt, utan som två subjekt som båda har potential att förändras och utvecklas och låta varandras tankar slingra sig om varandra utan att någon behöver underkasta sig, blekna i jämförelse eller försvinna.

Kanske är det det som är information overload i dagens samhälle. Vi går alla runt och är sändare. Vi vill få grepp om helheterna och förstå sammanhangen, men vi är för små för det. Vi kan inte i våra hjärnor inrymma alla världens individers ihopplussade verklighetsuppfattningar och upplevelser till en absolut generell sanning och verklighet. Vi måste välja en. Och den blir inte sann. Den blir rimlig. Den underlättar samhällslivet och den skyddar oss från det kaos som vi inte alltid förmår att flyta i.

Det nya fräscha sättet att se på pedagogik och lärande finns också i Bodil Jönssons bok. Ett synsätt som jag vet men ändå inte vet. Som jag fortfarande har svårt att själv ta emot när jag möter den och samtidigt hatar när jag inte får. Hon skriver att redan under förlossningsögonblicket så är det fostrets söklust lika mycket som moderns och barnmorskans "vägledning" som för en ut till livet som människa, vidare i processen. Det är lika mycket min vilja att lära som din förmåga att lära ut. Jag är inte passiv. Jag är jag. En egen individ. Den jag alltid har varit.

Att bli sedd i mina möjligheter. Att bli frågad av en önskan att förstå. Att bli mött i nyfikenhet av någon som vet mer än mig. Det är så oerhört starkt för mig.

Återigen. Det handlar inte så mycket om att klä på en kostym att vara och visa. Utan om att öppna, sig själv, välkomna och famna världen utanför. På det sättet blir klimatet varmt, minusgraderna till trots, och något oerhört positivt kan spira. Jag önskar att fler fick växa upp i en sådan anda. Att färre var rädda för att ha fel och känna behov av att klamra sig fast vid de murar de bygger upp.

Givetvis pratar jag om mig själv i detta. Att jag önskar att jag inte var så rädd. Att jag önskar att jag tog lättare på att ha fel. Att jag accepterade mina begränsningar. Att jag accepterade mina möjligheter. Att jag använde mina resurser. Att jag tog ut svängarna i livet. Att jag levde. Att jag klev in mer i situationer. Att jag var mer delaktig. Att jag kunde lyssna bättre och öppna upp för andras tankar.

Nånstans kanske det är det jag vill. Lirka med de översta knapparna på den tillknäppta och få den att öppna sig. Medan jag själv står påklädd och fullkomligt skriker av längtan efter att bli avklädd. Se mitt nakna jag. Mitt sanna. Ända in i själen. Ända in i min del i helheten. Se så att jag vet att jag finns i världen. Knäpp upp mig.

Men ingen kan knäppa upp någon annan. Man kan bara riva sina murar själv. Eller? Idag sa en vän att hon läkts som människa av att leva tillsammans med sin partner. Visst kan det väl vara så? Att vi får lov att behöva varandra? Att vi får lov att bidra till varandras liv? Berika varandra? Ha betydelse?

Hur kan vi ha fjärmat oss så från denna innersta önskan och drift genom övertron att ensam är stark och individen självständig eller bara dömd att vandra ensam i dödskuggans dal. Varför vill jag så mycket hellre vara a lonesome cowboy än en del i ett tiomanna-hushåll? (för att bli sedd? skilja ut mig? inte försvinna i kollektivets massa? eller helt enkelt för att jag läst för mycket Lucky Luke utan att reflektera över att jag inte skulle trivas med det, även om Jolly Jumper är ett troget sällskap, Ratata känner igen mig och Saloon-brudarna flirtar med mig)

Det är i ömsesidigheten och i mötet som vi speglas och vår självbild skapas. Och att bli sedd i det man innerst inne är och vill vara. Det måste vara det mest helande och läkande man kan uppleva. Jag upplever det bara i små doser, det tar sin tid att läka när dosen är låg. Kanske är långsamt också OK?

Nu har mina tankar skenat iväg. Jag ville ju slänga in något citat också så jag gör det nu:

Faser i livet enligt Erik H Eriksson

|

0-1,5 år
Tillit kontra misstro

1,5-3 år
Självständighet kontra tvivel på den egna förmågan

3-5 år
Initiativ kontra skuldkänslor

6-12 år
Arbetsflit kontra underlägsenhetskänslor

13-18 år
Identitet kontra splittring

19-30 år
Närhet kontra isolering

30-50 år
Produktivitet kontra stillastående

50 och uppåt
Jagets integration kontra förtvivlan

Klappa händerna

|

Min jobbarkompis var på kurs för en vecka sedan,
hon kom tillbaka och berättade om sin nya kunskap.
Där ingick ett ordet INTEROPERABILITET.
Det fick oss att klappa händerna.

- För att räkna stavelserna alltså!

Testad och nöjd med resultatet

| | Comments (1)

Jag gjorde som Fredrik på Organiserat kaos, testade mig och blev nöjd med resultatet.

Vet inte om det stämmer, men jag tänker ljuga för mig själv och säga att det gör det, för att det är en livslögn som skulle göra mig lycklig helt enkelt:

You're a Cappucinno.
You're a Cappicinno!


What Kind of Coffee are You?
brought to you by Quizilla

Tufft eller förolämpande

| | Comments (1)

Min jobbarkompis sa just,
att hon skall starta ett rockband,
som skall heta "Sobrare än Linda".

Bandnamnet uppstod ur veckans fortlöpande konversation om färgen på våra långkalsonger. Vilket också förklarar varför den här veckan gått så fort.

Vi önskar alla en trevlig helg och går nu och äter indiskt.

Handbolls-EM förändrar allt?

| | Comments (2)

Kollade FÖRSTÅS på Handbolls-EM igår.
Sverige mötte Ukraina. VI vann.

Och jag fick sorterat en hel del tvätt.

Men det var inte det jag skulle säga.
Det jag skulle säga var två saker:

1. Jag saknar Ljubomir Vranjes. Och inser att han är min absoluta idol.

2. Hur hemma ÄR det inte att höra Göteborgsdialekten. Jag, som trodde att jag förlikat mig med tanken att aldrig flytta tillbaka, satt och mös och tårades framför tv'n bara av att höra den. Längtar hem. I alla fall lite.

Vill få fart ... och kakor...

| | Comments (0)

Känner mig frustrerad och på glid just nu, som om det fanns något jag borde ta ställning till, få grundkänning i, ta avstamp mot och få fart av.

Istället ligger jag vid ytan och småflyter och fattar inte riktigt varför jag inte kan njuta av det.

Kanske för att det är mycket som krockar i mig just nu. Ett enda stort fyrverkeri av drömmar och verklighet som gör att jag kisar och känner en oförmåga att veta vad som är vad.

Och jag tror inte att det är för att jag är blind för fakta. Jag tror att det är för att det handlar om framtidar som ännu inte är nu. Som inte ÄR och som inte går att veta om de kommer att bli. Det går inte att urskilja vad som är möjligt. Det går inte att veta.

Det enda som är tydligt är att det inte bara finns en möjlighet att välja mina vägar, utan också att jag är tvungen att göra det. Vad som händer det här året känns så avgörande. Och det är läskigt att på nått sätt veta sig om att stå mitt i en milstolpe.

Hur stilla och platt jag än lägger mig här så händer något. Just nu och just här. Mina val nu är nya. De skall ta mig med in i en framtid jag inte känner.

Det är mycket som är positivt just nu. Bara det att jag känner mig som en hösäck i bakvattnet av mitt liv, försöker vara min egen räddningsjolle på nått sätt. Det bromsar upp. Det sätter mig i skuggan av det som händer. Och det gör att jag missar ögonblicken av att ta befälet över mitt liv, de intuitiva besluten och självförtroendet på kommandobryggan.

Är jag där igen nu, att jag inte kan kliva in och handla, bara för att det på nått sätt ger ett ansvar som beskär min frihet? Att jag är rädd för konekvenser och därför tror att jag kan ägna mig åt att noggrant sudda ut orsaker? Jag tror inte att det kommer att funka den här gången heller, hjärtat. På't bara. Du kan, du vill, du vågar. Och du har precis den rätta inspirationen framför dig just i detta nu. Var en del av lösningen!

Vad skall jag mer säga för att peppa dig ditt baktunga åbäke?

Det är inte så lätt för besluten spretar. Jag kan inte få både och. Det finns ett antingen eller. Och det vill jag undvika. Jag vill äta alla kakor och veta att de finns kvar att äta av i framtiden. Den ekvationen GÅR inte ihop. Men jag vill fortfarande hemskt gärna att den skall göra det...

Hjälper viljan?

Obeskrivlig tur och lycka!

| | Comments (2)

Det är otroligt tur att jag inte är gjord av pengar.
Då hade jag idag gått hem med de fantastiska rosa stövlar som finns i skyltfönstret på Kungsgatan och bara ropar efter att bli räddade av mig. De kostar 1700:-

Man skulle kunna tro att jag, om jag varit gjord av pengar, inte haft nått problem med att knota hem i de där stövlarna. Men då tänker man inte på följande dilemman som jag hade varit tvungen att ta ställning till:

1. Hur stor del av mig motsvarar 1700:-?
2. Kan jag verkligen avvara någon del av min kropp för ett par roliga men ack så opraktiska stövlar? Och vilken del skulle jag i så fall avvara?

Jag tror helt enkelt inte att jag hade skaffat de där stövlarna ens om jag varit gjord av pengar... Eller att jag OM jag skulle gjort det skulle tyckt att det var dyrköpt. Så det var tur att jag inte hade tillgång till pengarna när jag såg stövlarna...

Men, inskjuter vän av ordning, allt det kanske bara beror på att jag inte tillmäter mig själv tillräckligt högt värde. Om 1700:- bara motsvarar en standardnagelknippsning och en pormask så ... ja då får jag ju säga att det är trots allt e väldigt trist att inte vara gjord av pengar.

Tur i oturen är det att de där skrikrosa en vacker dag kommer att vara så ute att jag bara kan ha dem inne.

"surt sa räven" kan man säga, men OCKSÅ att jag redan har kläder att bara ha på mig hemma, t o m stövlar, t o m rosa stövlar; javisst e det de rosa moonbootsen jag talar om!

Jag har allt jag kan önska mig inkl rosa stövlar, oklippta naglar och pormaskar.
Det är sann lycka. Att kunna äga allt!

Upprörande!

| | Comments (2)

Jag är ju inte den som tar till orda över småsaker *hrmf* men nu är jag så upprörd att jag jag är benägen att sända insändare och starta mejlbombningar.

Robinsonfinalen skall sändas på Alla hjärtans dag.
Det är fruktansvärt!

Som att svära i kyrkan, besudla kärleken, bränna flaggan eller vad jag nu skall likna denna frestelse till otrohet med...

Alla hjärtans dag vill jag sitta och mysa och dricka champange och äta jordgubbar och hyra ett gäng romantiska komedier med ett gäng väninnor i singelträsket, sucka, tråna och hoppas att det blir nån annan form av firande nästa år...

Och så kommer Robinson-finalen istället. Som ju är den ultimata motsatsen, där man gottar sig åt att mätt och belåten klanka på alla som beter som ungefär som man själv skulle gjort med blodsockerhalten i ankelhöjd.

En värsting till TV-krock. Undrar vad jag hade gjort om jag var "par". Tackat nej till romantisk middag för att istället sitta framför Robinson i den extralånga sändningen?

Skönt att frågan aldrig dyker upp.
Nu kan jag strunta i romantiken och leva ut pakt- och intrig-begäret.

Mumma för själen!

Himla skön litteratur

|

Nu har jag skrivit om sömnbrist flera gånger och jag skall avslöja vad det beror på i två fall av tre denna vecka så beror det på en fantastisk bok...

Huvudpersonen i boken, Alexander, blir på ett chockartat sätt varse om att det inte verkar löna sig att vara schysst och försöka göra det rätta. (Och en sådan chockstart på en livskris kan jag identifiera mig med)

Och Alexander väljer att helt krasst sluta vara det. Och det känns lite som en Sliding Doors-grej att läsa detta. För jag själv levde aldrig ut min känsla av hämnd när jag fick en sån här chock och har hela tiden tänkt att jag måste få ihop det på nått sätt med att det är någon MENING med att göra sitt bästa och att godhet eller vad man skall kalla det är mer rätt än elakhet. Dessutom är det inte så svartvitt och gråskalan är oändligt svårdefinierad om man skall försöka förstå någonting över huvud taget. Kanske är det därför som jag fullkomligt slukat denna bok. Huvudpersonen skiter i alla nyanser och kör sitt race - helt kompromisslöst.

Och trots sömnbrist så har jag känt mig på ett jävligt potent humör av att läsa den här boken.

Och ett par citat vill jag spara på:

"Men det handlar inte om att överleva, det handlar om att överleva med stil."

"Människor är ena ynkliga kräk, slår jag fast. Och det finns inget jag kan göra åt det."

"Men jag vet, alla framgångsrika män vet, att för att bli framgångsrik krävs mer än bara hövlighet. En viss grad av hänsynslöshet fodras, och denna hänsynslöshet kan inte stängas av, den kan bara kamoufleras."

"Och jag låter henne prata, för det gör henne glad. Hon tror fullt och fast på det där med kommunikation."

Associationer 10 år senare

| | Comments (3)

Igårkväll fick jag en deja vù av Hultsfredsfestivalen 1994.

Minnesblixten slog ner när är jag träffade en kärvänlig grabb som tog min hand och ledde iväg mig med de otydliga orden "Linda. Tält!"

Följde med lika villigt nu som då. :)

Men den här gången var det en liten kis på snart 2 år som drog iväg mig för att mysa i sitt lilla gula tält fyllt av mjukisdjur som man måste pussa på.

Det var väl inte riktigt samma sak som hände på Hulsfred 1994, men detta var minst lika kul! Och jag tror att jag nu fick betydligt mer av den närhet som jag längtar efter lika mycket nu som då!

Viljan är inget

| | Comments (1)

En del saker måste man få kunskap om flera gånger. Är det det som är kunskapsåtervinning?

Ett exempel på det är att det är bättre att göra något med en gång än att skjuta upp det. Det har jag lärt mig den hårda vägen massor av gånger, senast igår då jag sköt upp att lämna tillbaka den bil jag lånat över helgen eftersom jag kände mig seg på söndagskvällen. Var det roligare att skotta ut den och köra i ett väglag jag över huvud taget aldrig kört i efter jobbet igår? Tveksamt.

Ett annat exempel är detta med viljan. Det spelar ingen roll vad jag vill, det är vad jag förmår som är det intressanta. Att sova 4 timmar per natt tar ut sin rätt, särskilt när man gör det under den tid i den hormonella månaden när jag behöver MER sömn än vanligt. Det finns en verklighet att anpassa sig till och när jag inte gör det så får jag också betala med en huvudvärk som gör att den här dagen INTE blir den pluggdag som den är avsedd att vara.

Om jag skall krossa bilden av att jag är min vilja. Att det är min vilja som är min livskraft, själ?, det som definierar mitt jag. Så måste jag inte automatiskt definiera mig utifrån mitt sammanhang och mina omständigheter. Dessa kan visa på förklaringar och tydliggöra, men är de JAG, på samma sätt som mina erfarenheter är det och hur jag hanterar dem, vilka val jag gjort och vilka val jag i stunden gör är det?

Det slår mig åter igen när jag läser om rättegången mot Anna Lindhs mördare. Självklart uppfattar jag det lilla jag vet om hans liv som en tragisk historia, självklart är han påverkad av sitt liv och sin situation. Men ändå är det UPPSÅTET som blir det viktigaste.

Först sammankopplar jag detta med viljan. Att man döms för vad man VILL åstadkomma. Och att man inte skall dömas för att "det inte blev som man tänkt sig". Och kanske är det mot en sådan bakgrund jag skall förklara varför jag alltid trott att jag måste prata i 24 000 000 tecken om vad jag egentligen tänkt och trott och vad jag avsåg och hur det kan tolkas och hur jag vill att jag skall tolkas. Alltså som om jag satt i en rättegång och förklarade mitt uppsåt i varje enskild fråga i livet.

Men så slår det mig att det kanske inte handlar om viljan utan om valen.

Jag var i situation X.
Den påverkade mig i Y omfattning.
Jag valde att Q.
Det får konsekvensen Z.

Att ägna allt för mycket tid åt Y är meningslöst.
Det är ju Q och framförallt Z som är det intressanta!

Linda nafsade Robinsondeltagare i örsnibben

| | Comments (1)

En natt med för lite sömn gick, men två...
det stöp jag på.

Och jag ville bara somna om när jag vaknade,
hatar att vakna mitt i en dröm,
särskilt när det var en dröm med en del närhet som var på god väg att arta sig till en riktigt riktigt blöt dröm...

Och så ler jag en busig version av ett Mona Lisa-leende. Jag och en av Robinsondeltagarna... vem hade kunnat ana att det fanns sådana känslor där. Jag visste inte att jag kände dem - och att de var ömsesidiga... unbelievable!

Som en dröm...

För tidigt för sent

|

Jag anar att jag på tok för tidigt börjar tro att det är för sent.
För sent för att göra något annat än att inse fakta.

Drömmen är att vara nu och i just det steg man tar.
Kanske kan man inte vara så där definitiv. Kanske finns inte mycket till fakta just i steget man tar. Kanske kan man bara söka hitta nån känsla att stödja sig på så att man inte bara blir stående på ett ben.

Men känslor är kluriga saker. Föränderliga och emellanåt otydliga. Ibland tror man att man hatar nån och så var det bara det att man inte ätit ordentligt. Ibland tror man att man älskar och behöver någon och så har man bara sovit för lite. Man kan inte veta. Man kan bara känna efter.

Men ibland är det för skrämmande.
En del vänder då och springer åt andra hållet.

Själv tillhör jag en kategori (om vi nu e fler som funkar så här) som först paralyseras som ett rådjur mot en strålkastare, tror jag att jag skall dö och först sedan springer jag, men IN I elden. Måste ha varit häst i ett tidigare liv.

Jag tänker att detta är ett mönster att ompröva. Jag vet inte varför jag måste ompröva och förändra allt. Det kan vara en ambition som kan leda lika fel som den att följa gamla hjulspår. Jag väljer bara att tro att det inte är så. Att det skall bli bra till sist. Att det skall sluta gott!

Och en sak till:
Det är en motsägelse som jag inte får kläm på mellan två påståenden som båda är sanna, kan nån få ihop dem åt mig?
1. Det blir aldrig som man tänkt sig.
2. En handling/ickehandling har konsekvenser, som man har ansvar för.

Min enda lösning på detta är att det inte funkar om det är för noga att det blir rätt. Men att strunta i om det blir uppåt väggarna galet går ju inte heller. Så vida man inte skall stryka tanken om att i alla fall försöka göra det rätta...

Lagomt råd

| | Comments (1)

Idag fick jag ett råd som avslutningsfras i ett mejl
"Ät ingen gul snö!"

Jag kände att jag blev på otroligt gott humör!

Jag tycker om råd som är glada och välvilliga och som jag kan följa utan att för den skulle forma mig till något som inte är jag. Och detta var ett sådant råd. Ett råd som jag med galans och bravur tror mig om att kunna lyda. Det väcker inte tillstymmelsen till trotskänsla OCH det känns också bra att inse att det finns frestelser som jag inte faller för! :)

Och så lite musikassociationer i huvudet förstås... Myselimys

Tror på skiten

| | Comments (0)

I mitt horoskop för nästa vecka står att:

" Även om du känner dig ensam så tycker dina vänner bra om dig. Du får ett brev med trivsamt innehåll. Det blir en del försämringar och förändringar på ditt arbete. Men det gäller inte dig så var glad och njut av din arbetslycka. Du är frisk. Det finns många chanser till stora pengar och det är din tur att vinna. "

Kaxigast skall det bli att njuta av veckan medan andra drabbas av försämringar, det är bra att de talar om att jag skall njuta ändå, för ofta tycker jag att det är lite svårt att vara riktigt glad när nån annan mår dåligt.

De stora pengarna bör väl vara för att det är lönevecka så den förutsägelsen är lätt att tro på. Att det är min tur att vinna låter ju bra, men att det skulle innebära att jag verkligen gör det tror jag inte på eftersom det i så fall skulle innebära att alla får vad de förtjänar och att världen är rättvis. Och världen förändras inte så snabbt att det är nån mening för mig att tävla/spela.

Mest ser jag fram emot brevet med TRIVSAMT innehåll. Det gör mig väldigt nyfiken! Har aldrig använt det ordet i det sammanhanget, även om det ofta känts just trivsamt att sitta och läsa en kär väns brev(=mejl numera).

Hur många gånger har jag skrivit om horoskop nu? Skall jag erkänna att jag tror på skiten? Nä, jag är inte riktigt mogen att släppa min vetenskapliga livslögn ännu. Får väl återkomma med sanningen längre fram, nu har jag inte tid att vara ärlig för jag skall hämta tvätten i tvättstugan - och det är ingen bortförklaring, jag lovar.

Om 30 minuter...

| | Comments (0)

... försvinner 5 bananlådor med böcker från min samling. Jag var nere i källaren och kikade nu på morgonen. Behöll en hel del sålänge... (vem lurar jag?) och så var det mycket som inte fick plats i de 5 lådorna som en kompis sagt att hon kunde ta emot.

Kompisen skall sedan ge dem till sin mamma som i sin bostadsröttsförening har en lokal som de börjat använda som ett gemensamt bibliotek. Trevlig idé!!

I min källare står nu motsvarande 5 bananlådor med böcker kvar plus tre med pärmar. Pärmlådorna skall jag ta i en annan dag. Liksaså gäller bokhyllorna uppe i lägenheten.

Det är alltså inget som helst problem att försätta sig i en situation där man drunknar i prylar... Det gäller bara att ihärdigt samla på sig och aldrig släppa taget om något!

Och nu när jag gör det känns det. Skönt. Men... utelämnande. Lite som "visa mig din bokhylla och jag skall berätta vem du är". Det är läskigt. Och mest läskigt tycker jag att det är att jag inte kan säga vem jag är efter att ha kollat igenom böckerna, ett uns av en intressant tanke som en gång tänkts har gjort att böcker liksom kommit till mig utan att det känns som att jag följt en linje. Men några avdelningar är tydliga, historia, religion, teologi, psykologi, finn dig själv, stresshantering, kropp och fetma, "sex, kärleksrelationer och män", sociologi, Sydafrika och Afrikafrågor och demokratifrågor och samhällsvetenskap, marknadsföring/ledarskap, filosofi och ideologi.

En salig blandning och det mesta oläst.
Mycket är plockat på loppisar och bland utdelning/försäljning av recensionsexemplar, där jag inte motstått alla ingivelser...

Är det slut med det nu?
Jag vet inte,
men jag hoppas att det inte är sista gången jag rensar!

Inget nojj bara liv

| | Comments (0)

Inatt har jag kört bil.
Åååååååååååååååå vad det är kul!!!

Jag var nojjig innan,
eftersom jag inte kört på ett halvår nu
och dessutom fått låna en kompis bil.

Hon är bortrest över helgen och var kolugn med att låna ut den.
- Men tänk om det händer nått, sa jag.
- Den är försäkrad! sa hon.

Jag tycker om det där. Det självklara tillitsfulla. Jag önskar att jag inte hade ett sådant behov av att leva ut min rädsla och mina nojjor, gardera mig och ursäkta saker på förhand som oftast inte ens behöver ursäktas.

Jag har flera vänner som är så där coola. Jag beundrar dem oerhört och dras till dem och njuter av livet tillsammans med dem.

Vilka värderingar jag har

| | Comments (0)

I senaste numret av tidningen Leva får man hjälp att ta reda på vilka värderingar man har. Man skall ställa sig tre frågor:

- Vilka är de tre viktigaste läxorna livet lärt mig och varför är de så viktiga?
- Tänk på en person du beundrar och respekterar. Vilka är hennes/hans tre viktigaste egenskaper?
- Vilka är mina egna bästa sidor?

Ja, de svar man ger på detta borde väl säga en del om vem man är och vad man tycker är viktigt/värderar högt. Och det vill jag gärna veta så jag kör väl igång lite löst med fråga ett, mina tre viktigaste livslärdomar:

1. Är man inte ärlig mot sig själv är man inte ärlig mot andra.

Detta gäller givetvis en själv, men det gäller också i mötet med en annan människa. Det som den inte själv vill se kan den personen kanske inte heller tydligt kommunicera. Därav kanske att man skall se lite mer till vad en annan människa GÖR än vad den säger.

Och också att tillåta sig själv att ändra riktning och åsikt då och då när man kommer till insikt om något nytt. Att släppa taget lite och låta sig bara vara istället vid att krampaktigt hålla fast vid sådant som inte längre är JAG.

Jag tror så oerhört på att ärlighet är nyckeln till allting. Tell it like it is och så förstås det där med att sanningen skall göra oss fria. Men om jag skall använda sådana där stora ord som att "livet har lärt mig" något så är det att man troligen aldrig kommer att uppnå en helt ärlig relation. Och att det måste få vara OK, så länge man i alla fall försöker och eftersträvar det. Om man inte heller gör det så kan man lika gärna skita i alltihop, för det är nog komplicerat ändå att samspela med andra utan att misstänksamt behöva beakta alla aspekter av eventuella lögner.

2. Blanda inte in nån annan när du behöver spela martyr.

Jag har oerhört lätt att engagera mig i andra människor och försöka finna lösningar och lindring på det de beskriver som problem i sina liv. Vad jag i teorin lärt mig är att man måste sätta gränser. Jag kan finnas för någon, men inte istället för någon. Det här behöver jag övning på! :)

Oftast är var och en av oss tillräckligt bra själva på att tycka synd om sig (vi har väl alla våra stunder) och behöver egentligen inte någon som fyller på och tar över och fördjupar den känslan. Ibland behöver man bara få ösa ur sig, ibland behöver man nån som säger "Ryck upp dig nu, för helvete!" och ibland behöver man få bolla lite fram och tillbaka och pröva olika tankar och aspekter av det man upplever. SÄLLAN behöver man att nån fixar allting så att man kan räkmacka sig fram i tillvaron.

Och skall jag utrycka det här mer krasst så kan jag uttrycka det som "Släpp inte folk med dåligt självförtroende för nära dig, de kommer att suga ut dig och avsluta med att sticka kniven i dig när det en dag är du är som mest sårbar".

Om du vill vara självuppoffrande så var det, men var det inte som ett sätt att vinna eller kontrollera någon annan. Om du vill bli uppoffrad för så inse att du tar på dig rollen som bödeln som hjälper martyren att få dö sin martyrdöd och uppfylla sin bild av att alla är otacksamma och eländiga utom just han/hon.

Anledningen till att detta är viktigt är också för att kunna ha schyssta ärliga nära möten med andra människor.

3. Det enda sättet att vara levande är att lära sig hantera att livet är föränderligt.

Det går inte att uppnå någonting för evigt. Inga visioner om tusenåriga riken har verkligen varat i tusenår hur maffiga och välorganiserade de än varit. Och så är det i det privata också. Sagan slutar inte när man uppnått något. Man kan inte kokoona och tro att man nu skall "leva lycklig i alla sina dagar". Ingen ny man, ingen ny bil, inget barn, ingen villa och inte ens en ny relation med Gud kan hindra att tiden fortsätter gå och att det finns nya intryck att påverka och att påverkas av.

Det stabila är onaturligt och ju förr man blir trygg i en helhet i sig själv desto bättre är det och desto lättare har man att parera alla de impulser som man möter, inte att avfärda dem alla, utan att veta vilka man kan följa och vilka man inte kan/vill följa.

---
Ja nu har jag svarat på det. Vi får se om det gör mig klokare! :)
I alla fall kan jag säga att detta är punkter där jag tycker att jag ännu har mycket att önska för egen del. Jag lever inte upp till någon av dem så som jag hoppas att jag en dag skall kunna göra.

Kursdags

|

Nej
Det är inte så att jag lassat på ännu ett projekt på mina sköra (haha) axlar. Men tänk att jag ännu en gång skall få gå en kurs i Feldenkreis. Det är en total fröjd och lycka och jag vet att det kommer vara till stor hjälp, glädje och nytta för mig. Så hurra hurra är känslan härifrån alltså.

Nångång skall jag skriva ett par ord till om Feldenkreismetoden och vad den är och gör. Den gången är inte nu. Jag önskar att jag kunde hitta nån schysst länk att bjussa på, men hittar iaf ingen på svenska. Inte ens susning.nu har fått med det ännu. Så jag e sugen på att tota ihop nått...

Men, skärpning, nu e jag på jobbet och skall fortsätta katalogisera. Har insett att det behövs en ny klassificering: Idrottserotik. För det finns en del att njuta av och det borde ju göras sökbart. Och med detta så har jag väl också avslöjat varför jag trivs så gott på jobbet!! :)

Rättvis mot mig

| | Comments (2)

Jag har ju funderat kring den frustration jag känner för glappet mellan det jag vill och det jag förmår.

Och så var det en vän som sa att det är en positiv egenskap.

Och jag inser att jag ofta jämför mina egenskaper med de jag ser hos andra. Och i den jämförelsen så stolpar jag upp för- och nackdelar. Fördelar med deras och nackdelar med mina.

Den metoden håller inte för en rättvis jämförelse.
Och varför skulle jag inte unna mig att vara rättvis mot mig själv?

Egentligen är det min absoluta skyldighet att vara det.

Fågel, fisk eller mittemellan...

| | Comments (0)

Famlande efter något.
Jag vet inte riktigt vad.
Jag vet heller inte hur, var, när och varför.
Men jag söker.

Famlar i tankevärlden och i den verkliga.
Letar efter vägar att följa, en ände att börja nysta i.
En röd tråd. En tydlighet. Kontroll och struktur i kaos.

Och så plötsligt.
Ett par djupa andetag.
Och jag känner det.

En signal.
När jag är i närheten av dig så är det något långt därinne som säger
- Det bränns!

Jag behöver inte överdriva det eller skena iväg.
Bara konstatera att det är.
Just nu.
Det är.

Plötsligt vill jag inte veta.
Håller andan för att inte tänka tanken.
Men när jag smygtittar så finns signalen fortfarande där.
- Det bränns.

Men jag är inte rädd.
Det bränns inte så skadligt.
Inte i nuet.
Just nu är värmenivån sådan
att den famnar mitt hjärta
innerligt sprider sig längs min rygg
leker i mina mungipor
färger mina kinder
och fyller mina ögon med ömhet.

Vännerna rockar

| | Comments (0)

Min ambition att rensa mitt bohag är svåruppnådd.
Det var då jag kom på att jag behövde hjälp.
Och att man kan be om den.

Plötsligt så dyker det upp ett mejl i lådan från en vän som skriver att hon gärna hjälper mig röja ur köksskåpen, om ingen annan vän redan tingat det.

Fantastiskt. Jag har nu två halvdagar inbokade med vänner som kan hjälpa mig. Och detta TROTS (pga?) att jag sagt att det är förenat med stora mått sentimentalitet. Den som hjälper mig röja kommer troligen också få höra en liten rar historia om varje öronlös mugg och varje bös-korn som dyker upp i mina gömmor.

Jag har marknadsfört det som ett sätt att lära känna mig bättre, och tydligen har jag folk i min närhet som tycker att det verkar intressant.

Eller också är de bara lika självdestruktiva som jag.

Sitter och väntar

| | Comments (0)

På den där känslan som gör att man bara svallar in i en ny fas i livet. Jag tror att den kommer att stiga för varje steg jag tar. Men jag är mer van att springa in blundande i förändring som känns läskig. När jag inte gör det så riskerar jag att förlamas av de hinder och det allvar som finns i processen.

Ett steg i taget är ju enligt alla konstens regler det smarta, det NÄRVARANDE och det sunda. Och jag vill gärna vara just smart, närvarande och sund.

Nu känns det mest bara plågsamt och jag sitter och väntar. Väntar på nån slags förälskad vårkänsla som skall svepa in mig i en varm öm medvind i alla de projekt jag är inne på för året.

För detta är ett år då jag på väldigt tydliga sätt kommer att gå vidare i livet. Det gör vi ju alla hela tiden, men med en sådan sak om en rejäl utrensning i hemmet tydliggör och förstärker.

Alla förlängningar av mitt jag kommer att kapas och/eller omprövas. Jag blir mer än resultatet av kvarblivna erfarenheter och upplevelser. Eller mindre än - för det är ju en minskning det handlar om rent fysiskt. Det känns som att mitt jag kommer att bli tydligare för mig med detta. Men det är också en sorgeprocess eftersom ambitionen är att skala bort 10% av min kropp, 50% av mitt bohag och att bli klar med utbildng innebär att jag även skalar bort 50% av min tänkta sysselsättning.

Självklart kommer detta att innebära en lättnad och en frihet, men också en tomhet och en skyddslöshet och sårbarhet.

Så kanske är det inte konstigt att jag mest bara sitter och väntar.

Fab fajva mig!!

| | Comments (0)

Å vad jag vill att nån skall komma och berätta vad som krävs för att ha stil.

Är det sån vägledning man skall ha med sig hemmifrån, eller är det meningen att man skall vara hopplöst vulgär och prålig utan att veta om det? Men ändå nånstans lida av det?

Det bästa som hänt mig i stilväg var att ha en inneboende kompis under ett par månader förra hösten. Det gav perspektiv på allt. Tyvärr blev det så kort tid att jag bara hann få mersmak.

Nu är jag inne på att värva fem stiliga vänner för uppgiften att hjälpa mig att fixa till allt. Jag behöver veta hur man slänger, vad man sparar, vad som är FÖR MYCKET och vad som är kul och vad som är snyggt och vad som krävs för att det skall kännas luftigt och vad jag skall ha för frisyr och vilka tallrikar som ger flest alternativa möjligheter till stil på en dukning. Kort sagt ALLT från början till slut, i bästa Fab Five stil

Dagens aha-upplevelse

|

Det är ju uppenbart och självklart. Så som det ju alltid är med aha-upplevelser, men för mig är det dessutom revolutionerande!

Jag är mer än mina drömmar.
Jag är viktigare än mina mål.
Jag är större än mina ambitioner.

Det finns kanske inget sammanhang eller mening som jag behöver förstå och uppfylla. Det finns kanske bara ett flöde, som jag kan glida med eller motsträvigt ödsla energi på. Det finns kanske ändå mitt i alltihop en möjlighet att välja alternativet att bara vara. OCH finna trygghet i det.

Fippel och ambition

| | Comments (0)

Jag har ganska stora ambitioner för vad jag skall göra under året. Och det är märkligt att iaktta hur det genast sätter igång alla flyktmekanismer jag har.

Kanske är det så att det finns en oerhört rädsla för att lyckas.

Kanske är det så, kan jag tänka efter att ha sett Albert Speer-föreställningen på tv igår, att jag är rädd att själva visionen skall skena iväg med mig. Jag vet att jag har lätt att komma i sken när jag väl börjar brinna för något. Och jag tycker att det är skrämmande. Tunnelseendet ökar, man missar en rad saker som är viktiga för en EGENTLIGEN och man kan uppfattas som att man är beredd att trampa över lik för att komma dit man vill. Jag vill inte det.

Jag vill finna nuet och vara närvarande där, men det känns svårkombinerat med att arbeta för olika mål här i livet och det är ju mer i en sådan ambitionsinriktad värld/kultur vi lever. Som om vad jag vill sa mer om mig än vad jag är. Som om det är min ambition som ger mig mitt värde. Och jag skulle direkt förklara mig skyldig när det gäller att se andra på det sättet också.

Samtidigt finns det inget mer fantastiskt, så storartat nästan heligt som den känsla som man får när man möter en människa som ÄR. Som kan se på en i ett lugn som rör ens själ.

Nåväl, sådana möten kan jag längta mig fördärvad efter, men jag har inte tid att ha några sådana i mitt liv just nu. Jag håller nämligen på att fippla med mitt liv. Jag har tre stora mål för året, utbildningen, hälsan och flytt. Jag har flyktmekanismen på i full parra när det gäller hälsan som jag sett som det viktigaste målet. Och det är på samma gång lysande för medan jag gör allt för att motverka det målet, så kan jag i smyg jobba med de andra.

Kanske är det den här metoden jag behöver använda för att uppnå mina mål? Problemet med det är att min självbild skapas av det jag fipplar bort, medan jag aldrig ser eller lyckas känna nån stolthet eller tillfredsställelse över vad jag faktiskt lever upp till.

Hallå?! Jag kanske kan vara både ambitiös och ofullkomlig samtidigt!!
(kanske är det just det jag försöker bevisa för mig)

Ett typiskt exempel

| | Comments (1)

Som ett tecken från ovan dyker förstås ett exempel upp på det jag går och klurar kring: Jag har varit på en lägenhetsvisning idag.

Lägenheten är mindre än den jag har nu, men det var som en kompis sa att jag "har ju ett slott nu". Och visst kommer det att kännas att byta en trea på 75 mot en tvåa... oavsett vad det är för tvåa.

Den jag kikade på är på 47 kvadrat. Den var jättefin. Söt. Fräsch och innehåller allt jag vill ha, balkong, utsikt, bredband, frys, badkar och närhet till kommunikationer och faktiskt ett schysst gångavstånd till de få av mina vänner som bor innanför tullarna också. Självklart är jag intresserad.

Krux?
Förvaring.
Källaren är en tredjedel av det jag har,
garderobsmöjligheter 50%
och även köksskåpsförvaring får jag halvera.

Tanken i mitt liv och med den här flytten är att rensa så grovt att jag i princip bara tar med mig det jag kan bära. Med en marginal för det jag gärna vill ha och det jag inte kan leva utan. Möbelmässigt kan jag göra mig av med det mesta utan andra känslor än lättnad, men så detta med förvaring.

Jag VILL väldigt gärna ha så lite grejer att det får plats i det som fanns i den lägenhet som jag tittade på. Jag VILL väldigt gärna kunna rensa bort så mycket OCH hålla det luftigt och i schack på det sättet även för framtiden. Detta är således nån form av vision som jag har av mitt liv och hem.

När jag skall illustrera denna vision så ser jag framför mig hur mycket jag kommer behöva göra för att kunna flytta på det här sättet och hur jag kommer behöva ändra på hela mitt jag för att kunna upprätthålla en trivsamhet i ett sådant hem.

Och då står jag där i frågan och valet och kvalet:
Skall jag ge mig in i det och tro att viljan räcker ELLER skall jag vara realist och säga "tack, men nej tack" och leta vidare efter en lägenhet med mer förvaringsutrymmen?

Som tur är så vet jag inte hur de känner inför min lägenhet, men samtidigt så vill jag gärna ha tänkt ut detta själv först så att jag inte räknar in deras tankar i den här frågan, som jag behöver finna MINA svar på, om inte i det här eventuella bytet så även för framtida byten och förändringar.

Enkät?

|

Jag funderar vidare kring det jag skrev igår. Och undrar hur andra tänker kring detta. SKulle kanske formulera en enkät...

Hur tänker ni kring det där glappet/steget mellan vad man vill och vad man kan? Mellan dröm och verklighet? Ambition och målgång? Plan och genomförande?

Hur hanterar man när man inte når fram?

Handlar det om att styra om sina drömmar/mål/planer efter vad som är realistiskt? Och är inte det i så fall också synd att tygla sin fantasi i så hårda tyglar? Hur vet man att man inte skär bort något av sitt jag i den processen? Hur vet man att man inte sänker ribban av dåligt självförtroende snarare än verklig oförmåga? Är det inte den där höga ribban som skall vara utmaningen och möjligheten att utvecklas, förbättras och stärkas som människor?

Eller är det kanske så att man kan tillåta sig att måla upp en bana för sig som innehåller ett par lätta hinder som ger flytet och bara ha ett fåtal hinder som är svåröversigliga bara så att man över huvud taget kommer ut på banan och vågar chansa lite? Jag har en känsla av att jag står och funderar ut alla hinder längs vägen innan jag ens försöker, som om jag skulle kunna beräkna hur jag skall göra något jag aldrig gjort... Jag har ju faktiskt inte möjlighet att känna till alla koofficienter innan jag försökt.

Att våga mig på lite mer "trial and error"-metod i min inlärning skulle nog vara bra för mig. Men det fodrar jag att jag har en större förståelse för de där errorarna. Att sitta i ett hörn med dumstrut på så som jag ofta beordrar mig att göra när det inte blir som jag tänkt mig ÄR inte till vare sig nytta eller glädje.

Men är det nån som tycker att det är särskilt kul när det blir uppåt väggarna fel? Är inte det en efterhandskonstruktion att det är lovvärt. En efterhandskonstruktion som man kan skriva först när man klarat av det och rott det i land? Och hur vet man om man skall ge upp eller om det kommer att komma en fas för stolta efterhandskonstruktioner?

Hur viktigt är det att veta?
Hur blev det så viktigt för mig att veta? Det har alltid varit OERHÖRT viktigt för mig att veta. Jag menar hur många treåringar är det som säger att de vill bli experter när de blir stora?? Jag har bara hört talas om mig!:)

Och så stor verkar jag aldrig bli. För varje år så blir frågetecknen djupare. Det är bara lugnet inför det som saknas nu för att jag skall kunna kalla mig vis, för jag är uppenbarligen inte riktigt klok.

Desillusion

|

Kikar i Bo Lennstrands "Hype IT - IT som Vision och Verklighet" från 2001 och hittar ett par spännande tankar som gäller mig på individnivå, det är ju dit jag alltid kopplar allt. Till exempel när han skriver

"Mitt persektiv är kortsiktigt på samma sätt som planeringen i ett företag. Det är vad som gäller i år och nästa år som räknas, fem år är viktigt men långt borta, om tio år börjar vi närma oss evigheten." (s.5)

Annars har jag läst rådet i nån Leva-tidning att titta på träden för att få perspektiv på tiden... Lite kontrast.

En annan kontrast synliggörs av Lennstrand i nämnda avhandling genom Visiongapmodellen. Där det inleds med en skapelsefas av vision. Visioner med stora löftesrika bilder av hur det kan bli.

Sedan med en viss skillnad till visionen kommer handlingsfasen där det hela skall illustreras och alla delar av visionen inte går att få in.

Ytterligare ett gap uppstår sedan när demonstrationen skall implementeras och bli en identitet under realiseringsfasen. Då visar det sig att inte ens alla illustrationer kan realiseras.

Blä. Trist. Det är väl detta som är att sikta mot stjärnorna men nå trätopparna. Men jag blir jättefrustrerad. Vad skall man göra med de där gapen av drömmar som inte slår in?

I mitt liv tror jag att jag brukar fylla upp det gapet med choklad. Det är visserligen som en dröm, men icke desto mindre så knör det ibland ner realiseringsnivån av mina drömmar ända ner till fotknölarna.

Harmoni, balans och asketism

|

Släppa taget, vila i nuet och i tilltro till alltings mening och helhet.
Bortse från begär och sträva samtidigt förlåtande men målinriktat efter harmoni.

Det låter så vackert.

Jag får bara inte ihop det med verkligheten.
Min verklighet.
Vad skall jag göra med alla begär jag känner?
Visst kan jag leva utan en rad av de saker som jag tror mig behöva.

Men obalansen består nog mer i att jag INTE skall förneka mina behov utan försona mig med dem och stå över dem.

Jag tror att man känner dem för någon anledning som ett budskap till mig om hur jag skall leva mitt liv. Gäspar jag så kanske jag skall gå och lägga mig, är jag hungrig så kanske jag skall se till att få mig något att äta?

Hur står jag över detta? Det vore ju bara dumt att förneka sin bil bensin när man är på långfärd? Det är väl samma med kroppen, det är ju verktyget för allting annat.

Så jag tror inte på förnekelsen av behoven, men hur skiljer jag dem från de falska begären. De som inte är budskap från de livsuppehållande delarna av min organisation, utan från nån snyltarnerv som säger att jag tål mer än jag tål.

Mitt jag har den där attityden kring mina resurser som är ett gift för hela min organism. Det är som om det fanns små ådror i mig som hela tiden tänker att det inte syns i universums stora budget om jag förslösar lite. Som trotsigt känner sig värd att ta för sig mer än jag rimligen kan behöva.

Och på samma sätt som hela Sverige behandlar sin ekonomi så försöker jag också finna nån balans och ett alternativ tänkesätt. Men detta att "Det är kul att betala skatt" händer liksom aldrig, hur tydliga och vettiga argument jag än har för att det är det som leder till det största totalt sätt bästa för hela mig.

Jag vill inte offra, inte betala, inte försaka. Jag vill glida.
Nånstans kommer självdiciplin in i detta, men eftersom jag inte har nån så kan jag bara fortsätta konstatera faktum; jag vill glida.

Glida med fast hand mot högt uppsatta mål.
Det känns som att det nånstans finns en felande länk i det här tänkandet.
Emellanåt tror jag mig finna den, men jag har faktiskt ingen aning om vad jag skall göra med den.

Missa inte

| | Comments (0)

Den inspirerande kolumnen i Metro idag. Som vanligt när Jan Kallberg skriver så kan jag bara gapa och konstatera att jag inte kunde gjort det bättre själv! :)

Jag vet inte om tanken att man avtalar äktenskap för en begränsad tidsperiod är helt seriöst menad, men tanken har onekligen en hel del poänger. Kanske framför allt i att man tydliggör att det handlar om (som jag ser det) att man fortsätter att välja varandra. Det är inte ett engångsevent utan något man gör i princip varje dag i ett förhållande, naturligtvis extra tydligt de gånger då man tydligt får chansen att göra något annat...

Och det är synd om man bara väljer varandra fram tills nått annat alternativ dyker upp och särskilt synd tycker jag att det är om man faktiskt lovat att inte hantera relationen på det sättet.

En avtalad period av äktenskap är kanske just det som gör att man kan hålla sitt löfte och det tror jag att alla mår bättre av.

Det finns definitivt bättre saker att lägga sin energi på än kassa skillsmässor. Fyllda av skuld och otillräcklighet och önskan om att förmå mer än att vara människa. Fyllda av offerroll och skurkroll i ett kaos av praktiska göranden och känslomässiga knutar. Fy för bövelen.

Men att gifta sig vill man inte vara utan. Det rekommenderas. Det är det största jag gjort och är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Enda fördelen med en skilsmässa förutom att man kan undkomma en lång plågsam död är att man om man hämtar sig och överlever också kan få ha fler än en bröllopsdag.

Sist hade jag det där på landet vid en sjö och häst och vagn, så jag har kvar att gifta mig ute i naturen, under vatten, på en historisk plats, under vatten, i luften, i medeltidsstil och i åttiotalsmarräng... :)

Om man tänker positivt.

Nu ser jag (tyvärr) inte detta med bröllop bara som en temafest, men det hade varit lättare på många sätt om jag gjort det, kanske gör jag det nästa gång, men jag tvivlar... Är man en seriös liten tanta så går det inte så lätt att undvika allvaret i det hela. Och det är ju också allvaret som gör det så oändligt stort. Maffigt. Och häftigt. Dallrande sentimentalt och vackert.

What is love?

|

Jadå, visst har jag älskat både Howard Jones-låten och Haddaway, men för övrigt har jag den senaste tiden funderat över om jag är kapabel att känna kärlek, om jag nånsin gjort det eller om jag över huvud taget nånsin kommer att förstå vad det handlar om.

Slängde härom veckan ur mig "Jag kan väl mina Allers-romaner" som ett uddlöst argument kring att jag vet vad det handlar om, hur en kärleksrelation bör vara och allt det där som ingen egentligen vet och som man kanske skapar tillsammans på individnivå när det är läge för det.

Igår fick jag det tillbaka då min väninna sa till mig att "Linda, kärlek är inte som en amerikansk film.... kanske mer som en fransk..."

Idag på jobbet kom vi in på det beversta (se Thorvalds kommentar på förra inlägget) programmet "For Love or Money" som jag inte sett eller följt men som avgjordes på tv igårkväll. Då en man efter att ha dejtat 15 tjejer skall välja en, men vad han inte vet är att den som blir vald i sin tur kan välja att hellre ta en miljon än honom. Vad jag förstod av alla kabel-tv-innehavare i kafferummet så är detta en av otaliga serier på samma tema. Och det fick mig att fundera lite - inte bara på att skaffa kabel-tv.

Nånstans så speglar ju vår kultur oss. Vår tid, våra behov, våra ideal. Vad säger detta oss?

Jag skall inte försöka besvara den frågan för det är väl bättre att den hänger där för alla att fundera lite på. Hur påverkar det jag ser MIG?


Men en tanke som slår mig är detta med att vi har så stora möjligheter att välja vårt liv. På en del sätt så kanske vi rent faktiskt INTE har det. Vi är den person vi är och det är det vi har tur/otur att möta som vi formas av, men vi lever ändå i en tid och kultur med en tro att vi kan bli precis vad som helst - och visst finns det en sådan möjlighet även om det inte är kanske riktigt så fritt för varje individ i världen i verkligheten.

Den där känslan av att allt är precis hur öppet som helst och att alla vägar ligger fria för mig att ta in på är kittlande för fantasin, men den prövar också förmågan att verkligen ta något som helst steg framåt. Tänk allt man väljer bort...

För mig blir de här valmöjligheterna handlingsförlamande. Och det kanske också avspeglar sig när det gäller kärlek. Inte kan jag hålla på och känna efter, jag måste ju välja mitt liv på det mest ultimata sättet. Och alla tankemodeller är sjuka på nått sätt. Att sträva efter det bästa? Vad sjutton är det bästa? Att finna det som är i närheten? Är inte det skamligt att göra det så lätt för sig? Att tycka att nått känns OK? Men tänk om det är nått slags "second best", bara en looser nöjer sig väl med det? I alla sådana tankar får knappast några röda rosor chans att spira och inte nån förtrolig relation heller för den delen.

Allt blir bara ett enda långt välja - välja bort.
Tv-soffan blir den där buffertzoonen som skyddar mot att göra någondera.

Så medan vi sitter och ser på tv hur fantastiskt spännande liv även du och jag skulle kunna ha, möjligheter till rikedom, snajdiga vackra miljöer, snygga partners, dejter med limosiner, bröllopsskor för miljonbelopp och ja... you name it... så kan vi behålla tron på att allt det där är möjligt för oss att få, samtidigt som vi kan välja bort det utan att ha erbjudits det, tycka att det är osmakligt och oäkta.

Och förstås inte minst själva undvika att göra något alls med vår fritid mer än att sitta där i tv-soffan och få diabetes. För hur mycket vi än flyr från valet så är det också ett val vi gör.


(haha, där fick jag även in den klassiska kritiken mot populärkulturen.
Alltså att drömma sig bort är inte avkopplande och skönt, utan fördummande och förkastligt. Och helt...helt... underbart!)

Två nya ord

| | Comments (4)

I mitt ordförråd har det tillkommit två stycken särdeles användbara, men högst egenkomponerade ord den här veckan. Orden är rågentil och perfängt.

Rågentil känns bra eftersom rå är ett så högst opassande förstärkningsprefix på ett så finlemmat och välartikulerat ord som gentil. Jag är som bekant allt som oftast en förespråkare för det opassande, i alla fall i språkliga och humoristiska sammanhang.

Perfängt är ett sammanslaget av ord av två ord som man kanske inte så ofta ser tillsammans annars, perfekt och befängt. Plötsligt i onsdags snubblade orden in i varandra när jag skulle använda dem i samma mening. Och de sammanhang som detta begrepp kan finna sitt användningsområde i torde öka i framtiden, det är min ambition, förhoppning och tro.

Frisyr sökes

| | Comments (2)

Det är en dag som denna när man för första gången på en evighet skall vara disponerad för blickar som faktum blir tydligt: Jag ser ut som en rugguggla i huvudet! Det märktes inte alls lika tydligt när jag gick mellan tv-soffan och boken i sängen eller ens under promenaderna jag tagit (med mössa på i kylan).

Det känns som en sanningens minut. Nu e jag mitt i det där halvlånga bedrövliga. Väntar jag lite till så kan jag snart ha mina flätor uppringlade på öronen, men hur skall jag stå ut tills dess?

Bakgrunden till att jag ens tänker tanken att jag skall spara ut till långt är att:
- i mitt horoskop för i år så pratades det om att guld kommer att vara min färg och jag tänkte ju genast på prinsessan Leia-kreationer och det fodrar ju hår tillräckligt långt för att göra hörselkåpor av...
- sedan såg jag en bild på en oktoberfest och där var det också rejäla kringlor med hår som skymtade ovanför dekoltagen och ölsejdlarna och så blev jag OERHÖRT sugen på att ha en oktoberfest. Egentligen har jag alltid drömt om kläderna, men håret tillkommer ju i själva kittet...

Det rimliga är väl att leta upp en hårkringelatrapp av nått slag och ändå klippa mig, för det sänker en verkligen att känna sig ful när man skall vara bland folk.

Jättetrött

|

Kan det bero på att jag sovit på tok för lite i natt?
Hade ju vaka fram till Robinson så att jag inte skulle missa något avsnitt. Och det var VÄL värt det. Än så länge håller ambitionen att se ALLA avsnitt den här säsongen och jag hoppas att jag genom att lyckas i det, får medvind i de andra tre lite mer omfattande projekt som jag har för året.

Jag är missnöjd med mig själv för allt jag inte hunnit under jullovet och inser att jag inte borde ha så höga ambitioner. Ett nyårslöfte borde vara att inte ha några ambitioner, men jag avvaktar att avge ett sådant löfte, det blir tidigast till år 2005. Iår har jag inte tid att vara ambitionslös. Det är för sent. Ambitionerna har redan flockats och famlar redan efter att få ett riktigt rejält strupgrepp på mig.

Jag vill bara gå och lägga mig och invänta morgondagen, en hel dag med vardag, när såg man en sån sist? Känns overkligt.

Har haft vänner på besök och nu e det så tyst här så att det nästan skrämmer mig. Flackar med blicken och hoar till lite med jämna mellanrum. Liksom för att förvissa mig om att det inte var själva livet som dog ut i samma andetag som dörren slogs igen mellan mig och leendena, omtanken och skratten.

Nått nytt

|

Jag har länge trott att jag är en öppen person. Men inser mer och mer att jag har gränser.

Jag har alltid sagt att jag hellre blir sårad än sårar och på så sätt tillmätt mig själv en bild som en person som litar på folk. Nu börjar det falla på plats för mig att det inte heller är sant. Jag vet inte om det handlar om rädsla för svek eller om det snarare har med självförtroende att göra så att jag inte vågar tro på någons goda vilja... Det minskades inte av att jag iom skilsmässan förstod att goda intentioner inte räcker särskilt långt. På nått sätt är det kanske så att jag inte litar på någon eller något längre. Och ibland flyter det på bra ändå, man måste inte lita till 100% på folk för att kunna samarbeta med dem, men det känns också som om jag just funnit en hittills okänd mur inom mig.

Men utan om

|

Om jag skall hitta det vanliga, mitt vanliga, mitt jag, mig. En vettig vardag och ett liv jag vill leva, så är det inte fel att stryka om:et, som i talesättet:
"Om inte om fanns så skulle Omberg vara ett vanligt berg."

Jag vill att det skall vara OK för mig att bara vara vanlig.
I alla fall att bara vara, utan krusiduller.

Men jag gillar krusiduller.
Både tankevärldens krusidullande krumbukter
och krusiduller som i glitter, spets och fjäderboa.

Kanske är Om:et en del av mig som jag inte kan älska bort, inte straffa bort, inte prägla bort med morötter?

Om Om var mitt barn, så skulle det vara det mest ompysslade och välvårdade av dem, tätt följt av dess siamestrillingsyskon Borde och Ångest. Och för att ingen av barnen skall känna sig åsidosatta så bör jag givetvis nämna att även Sexuell frustration och lille Fantasi får en stor del av min tid och tanke.
Märkligt när jag ser på mina barn på det här sättet så är det bara en av dem som jag säkert vet att jag vill skall bli vuxen och förverkligad. En del vill jag skall dö, men det är ju inte lätt för en mor att verkligen släppa taget och låta dem.

Tänka om

|

Efter drömmen i natt så insåg jag att jag lagt ner mycket kraft utan att helt definiera bort en del av grundbegreppen i mina strävanden.

Jag har fallit för snacket om målbilder och mental träning, men förträngt att det måste kompletteras med handling för att bli mer än bara vanliga dagdrömmar.

När jag säger att jag försöker tänka om, så menar jag tänka nytt.
Jag menar inte tänka om, som i omutifallatt.

Vad är väl en bal...

|

Min granne hävdar bestämt att det är idag man skall gå på bal. Det är tydligen en tradition med trettondagsafton som jag lyckats undvika att veta att jag inte blivit bjuden på. Vi insåg att vi i alla fall klätt oss i våra bästa bal-långkalsonger så om nån vill bjuda med oss så är vi redo!! :)

En annan kompis berättade att vi får vara lediga imorgon, för att det är nu som stjärnan kommer upp som visar vägen till Betlehem och som är en slags anslagstavla där Gud deklamerar att ett barn är fött som skall förmedla hans härlighet. Jag vill också deklamera att min härlighet kommer att förmedlas till världen. Jag känner mig jättehärlig ikväll! :)

Homoerotik

| | Comments (0)

I kombination med J R Tolkien, kan man läsa mer om här.
Och då ingår spännande reklampop-up i den länken, bara så att den känslige läsaren inte trillar av pinn.

Postpromenadtanke

| | Comments (0)

Den här säsongen skall jag GÖRA DET!

Alltså våga mig ut på en frusen sjö.
Nu är det skridskoåkning överallt på min lilla sjö i förorten och det ser så fantastiskt härligt ut. Skridskorna ser ut som frihet, men även detta att gå på vattnet öppnar för det otippade och näst intill overkliga nya perspektiv på tillvaron.

Jag har nu bott 8 (va!!? jo det stämmer väl från aug 1996 och framåt) vintrar i Stockholm, och den här säsongen tror jag minsann att jag skall våga på riktigt.

Relativt

| | Comments (0)

Allt e relativt har jag hört.
Man kan bara jämföra sig med sig själv, har jag också hört, men inte lika ofta.

Min bästis på högstadiet var relativt lång och i förhållande till henne är jag kort. Så jag har nog hela tiden upplevt mig som kort. I förhållande till henne som e så lång så väger jag mer per centimeter. Jag är alltså kort och tjock.

Så på juldan, sa en ingift släkting att jag inte skulle må bra av att gå ner mer i vikt; "Du som är så lång behöver ju ha lite kött."

Jag vet ju fortfarande min längd och min vikt och har fortfarande mina tankar om det, men jag tyckte om det där med "ha lite kött" och har återkommit till det i tanken flera gånger sedan dess och jag ler varje gång för det låter i mina öron så mustigt och ja, lite gott porrigt så där. Det kan jag identifiera mig med. :)

Citat från min julläsning

|

'I cared about you too much,' said Dumbledore simply. 'I cared more for your happiness than your knowing the truth, more for your peace of mind than my plan, more for your life than the lives that might be lost if the plan failed. In other words, I acted exactly as Voldemort expects we fools who love to act.

(Sidan 739 i Harry Potter and the Order of the Phoenix)

Jag läste ut den inatt. Nu har jag två dagar ledigt kvar att få gjort alla ambitioner på. Och ändå så stannar jag gärna upp lite här. För nånstans finner jag en kugge att hänga upp mig på! :) Måste man välja mellan sanning och kärlek? Är det så att den som älskar en alltid kommer skydda en ända in i tangerandet av lögnen? Så var det ju för mig i min förra relation. Det är ganska obehagligt...

Är det i så fall konstigt att man faller i mönstret att falla för lögnaren och tolka in kärlek i falskspelaren? Är det så att man inte skall tro att den ärliga egentligen bryr sig?

Och i det virrvarret så vet jag inte; vill jag hellre vara älskad än känna sanningen? Är det ett antingen eller så kan jag inte välja. Jag lutar åt sanningen... men innebär det att jag ser kärleken mellan två människor mest som ett tillkortakommande??

Och i så fall, är inte det ganska obehagligt sätt att se på kärleken? Kan jag se den så och samtidigt säga att jag öppnar för den i mitt eget liv?

Jaget och gränserna

| | Comments (1)

Detta är ett märkligt blogginlägg för det känns som att det bara är trådar av en tanke som fanns i huvudet när jag vaknade idag. Vi får se om det kommer att bli begripligt i slutändan...

Det här med att vända andra kinden till. Att inte slåss för sin gräns hela tiden. Att förvilla den som förväntar sig att vara motståndare genom att öppna sig ett steg längre. Att skydda sig - inte genom att med rädsla krypa ihop i fosterställning, inte genom att bygga murar och uppfinna vapen, utan genom att stå kvar med öppna armar. På något sätt är det en lite skön modell. Köpte en kylskåpsmagnet med texten "Älska dina fiender - det kommer att göra dem vansinniga". På något sätt så TROR jag på den här taktiken, både ur en rent strategisk synvinkel och ur en annan lite mer filosofisk. Jag kan leva ett liv i kärlek istället för rädsla.

Nästa steg i tanken var en undran vad som händer med mig när jag öppnar upp och släpper in på det viset. Parallellen till Sveriges strategi mot tyskarna under andra världskriget dök upp i huvudet. Vi tjänade otroligt mycket på den strategin. "Fienden" innanför våra gränser och vi levde och fortsatte i ett tiotal år efter kriget att leva i ett stort välstånd i jämförelse med de som tog/fick strid.

Men även om vi vann otroligt viktiga saker så som människoliv, minskat lidande och en enorm ekonomisk högkonjunktur som under ett par år möjliggjorde att vi alla hade en trygghet både vad gällde ekonomi, boende och hälsa.

Men det kostar också en del. Det har i alla fall för mig varit lätt att tänka på den här strategin i termer av feghet. Att inte tydliggöra sina gränser och slåss för dem innebär att man förlorar en integritet, möjligtvis en stolthet och kanske också inför sig själv en visshet om var man står och vad man är. Var tyskarna över huvud taget fiender, so to say, på många sätt och för många människor och på många områden var de våra vänner. När exempelvis de tyskar som fått nödlanda i närheten av mitt landsställe väl fått lagat sitt flygplan, fick barnen i byskolan ledigt för att komma och vinka av dem.

Men så där är det väl i det verkliga livet, det utanför såporna, ingen är bara god eller bara ond, bara vän eller bara fiende, vi är alla människor och de roller vi fått/tagit på oss i olika sammanhang kan skapa både öppningar och murar gentemot andra människor. Så jag skall lämna alla liknelser på statsnivå och komma tillbaka till det som intresserar mig mest här i världen - mig själv!! :)

Var går gränsen mellan förlorad integritet och förlorad strid?
Var går den där gränsen som jag måste värna om för att behålla en identitet?

Jag tänker alltså finns jag? Jag tvivlar alltså finns jag?
Det räcker inte. Visserligen kan jag markera något genom att tvivla om jag till exempel ingår i en sekt. Men annars är kanske inte tvivel och trots en garant för att upprätthålla mig som människa i världen?

Jag tror att det handlar om att finna mer än bara tvivel inom sig. Jag tror att det handlar om att finna en tro. Och då menar jag inte att man måste ansluta sig till nån koloss nånstans i världen och säga ja och amen till den i alla sammanhang, så som jag misstänker att jag tidigare definierat tro.

Jag menar helt enkelt att man för att kunna vara en människa i världen så måste man vara kränkbar. Att vara okränkbar skulle innebära att man inte tror på nått, inte vill nått och inte värnar nått och det skulle i och för sig i stålmannenstil vara ett schysst vapen och försvar. Men med ett krux. När man är okränkbar har man inget att försvara.

Att det finns något som är heligt för oss ger oss en riktning och därmed en tydlighet i vem vi är gentemot omvärlden. Jag tror att det spelar mindre roll för vår identitet på jorden VAD vi hittar för något att försvara. Mitt eget värsta slagsmål kan jag avslöja utspelade sig när min bror drog av benet på min Mats Wilander-klippdocka. Det slagsmålet är det mest skrämmande jag varit med om eftersom det hände sig en stund när det inte fanns några föräldrar i närheten som avbröt oss och det kändes som att det var på liv och död. Och på något sätt känner jag bara vid minnet hur härligt det var när mamma fick klippa bort det tuggummi som jag satt i hans hår. Jag trodde på min sak. Nu är hela klippdockesamlingen borta, den i sig betyder inget för mig, men den gången så gjorde den det och den kraft som jag använde i det jag uppfattar som det rätta och det goda ler jag fortfarande lite stolt och beundrande över.

Efter denna händelse har jag haft betydligt svårare att definiera vad som är viktigt och heligt för mig och vilka strider som är värda att ta. Jag har förlorat en del av min integritet, identitet och tydlighet i världen. Och jag tänker inte sörja det alltför mycket - bara idogt finna den och bygga upp det igen.

Nya tankar

| | Comments (2)

Det första som hände sedan jag beslutat mig för att sluta fatta beslut och helt enkelt bara ta dem, var att jag beslöt att jag (för att kunna rensa ut garderoben) behövde köpa en del nytt. Således avslutades min långa promenad igår med lite affärer. Lite och lite förresten... På väldigt kort tid hade jag bränt nästan 2000:- som jag i princip inte har.

Först när jag stod där i provhytten iförd ett par smurffärgade sammetsbrallor så insåg jag att jag köper skit ganska ofta. Det är kul att klä ut sig, det har jag alltid tyckt, men sedan står jag där med en full klädkammare med saker som jag en gång blivit glad av och därför tyckt varit värdefullt och som sedan bara ger känslan av "jag har inget att ha på mig".

Jag pratade med en man för ett par dagar sedan och han sa att han brukade åka och handla det han skulle ha och inte gå runt i 1000 affärer. Det kan vara rätt givande att prata med män emellanåt :) När jag stod där i de smurffärgade så kände jag att det är ett enda slöseri med tid. Vad jag är ute efter är en schysst basgarderob och om det nu är svarta brallor jag är ute efter så behöver jag ju inte ödlsa tid med att klä ut mig i saker som ibland kan se kul ut, men också kan få mig att känna mig rejält ful. Jag ser inte cool ut i coola kläder. Jag kanske skulle inse det.

Nåväl med ett gäng nya kläder så fann jag alltså en grund för ångest och självförebråelse. Tvåtusen kronor. Vojne vojne

Så slog det mig att om jag nu bara skall ta beslut, så måste jag också öva på förmågan att bara ta konsekvenserna. Precis som de är.

Pratade med pappa tio minuter innan DrPhil skulle börja igår, så det blev att jag slog på tv'n när han skulle bänka sig. Och DrPhil sa vid ett tillfälle i programmet att skuldkänslor är som en gungstol. Man kan sitta där och vagga med dem om man vill det, men det leder ingenstans.

Jag vill nånstans. Så jag tänkte sluta med skuldkänslor.

Annars var programmet inriktat på bortskämda barn och slutklämmen bestod i att vi måste inse att vi inte kränker våra barn genom att säga nej till dem. Att livet inte består av direkt behovstillfredsställan och att man ibland först måste göra sån't man inte vill för att sedan få det man vill. Och att man inte är en dålig förälder om man inte ger barnen det de vill ha, istället bör man fokusera på att ge dem vad de behöver för att klara sig här i livet.

Och det är nog så det är för mig. Jag längtar fortfarande efter att få ett nej. Efter att möta en tydlighet. Jag har oerhört svårt att ta ett nej, men jag vill väldigt gärna lära mig. Kanske har min självuppfostran slagit slint längs vägen eftersom jag ägnat en rejäl dos energi genom åren åt att straffa mig själv och det har inte gjort mig bättre, utan bara förstärkt mitt trots och min känsla av att girigt vilja ha det jag inte tillåtit att säga att jag vill ha.

Och hur skall man sedan kunna ta emot det när man får det. Jag vet inte hur jag skall kontrollera mig. Om jag skall äta upp givaren i ren glädje, vifta på svansen och bli så ivrig att jag kissar på den som ger mig vad jag vill ha(en hundvalp gjorde så på mig en gång när jag klappade den och det kändes rätt logiskt då), eller om jag skall låtsas som ingenting i ett tappert försök att hålla igen om det faktum att jag haft behov och önskningar.

Jag skall försöka ha en fastare och kärleksfullare hand att styra mitt liv med under det kommande året. Det är en rad projekt jag vill genomföra och jag har problem med dem alla, för alla består de av komponenten att inte få göra det man kanske e mest sugen på i nuet. Svårt svårt.

Men jag sitter i alla fall här i ett par nya snygga sköna byxor, nya underkläder och ehn teh-trurya som jag beställt från hipphipp.nu och om en timme skall jag ut och njuta dagens dagsljus med en jobbarkompis innan vi beger oss på bio. Sådana projekt är av någon anledning lätta att genomföra.

Samverkan

|

Det känns som att allt samverkar när man väl har bestämt sig för något. Kanske är det bara vad körskoleboken kallade selektiv perception, men ändå...

Idag kände jag att jag skall börja strunta i att fatta beslut.
Jag skall bara ta dem.

Och så under en lång kall, men vacker, promenad när jag och väninnan lunchade på Muffin bakery så satt vi och pratade om just detta att kasta sig ut i det okända och våga satsa. Ångesten innan man gör det, men också om att släppa den och på något sätt bara ...

Och så kom Ingmar Stenmark och satte sig vid bordet bredvid och det kändes som ett tecken från ovan och orden landade i huvudet, även om jag inte vågade uttala dem där och då: "Dä ä bare å åk!".

Ett glädjebud

|

En av mina allra bästa vänner har fått en dotter.
Jag är så lycklig, glad och stolt.

Hon föddes för två dagar sedan och nu ikväll nåddes jag av glädjebudet från ett BB på västsidan. En välskapt söt liten tjej. Ett nytt liv på jorden.

Jag känner mig så upprymd. Och så överväldigad över det stora i livet. Nu är hon tvåbarnsmamma, hon som jag pratat livet med sedan vi var klasskamrater på gymnasiet. Hon är en så fantastisk människa och kvinna. Och jag är så lycklig över att hon är min vän.

Någon rad om mig själv slinker in i glädjebägaren. Mitt liv är fjuttigt i jämförelse. Men det är det som är själva grejen i den här vänskapen, vi jämför inte, i alla fall har inte hon något behov av det. Hon ser mig och mina faser med respekt. Och det är så fjärran nu, det som en gång oroade mig så mycket. När hon berättade att hon väntade sitt första barn så hade jag just fått beskedet att detta att få barn var klurigt för mig. Nu är jag lugnare, känner att det fanns en mening och har också fått tillbaka ägglossningarna sedan jag gick ner i vikt, men då var jag inställd på det värsta och var så rädd att jag inte skulle kunna glädjas med henne samtidigt som jag själv skulle få kämpa med hormonbehandlingar och frågan om adoption. Det blev aldrig så.

Jag kan ärligt säga att jag inte förlamats av avundsjuka och aldrig kännt missunsamhet. Tvärtom så är jag bubblande av glädje för hennes skull och har varit så både med första barnet och nu idag när jag fått veta att det andra klivit in som en av oss i världen.

Ett stort stort grattis!
Om inte de orden känts så fjuttiga i sammanhanget...

Ett nytt liv och jag vill bara öppna famnen och önska att du alltid skall känna dig välkommen och varmt mottagen i världen. Och jag ser mig omkring och känner att världen inte alltid upplevs som en öppen famn. Och jag vill i mitt huvudvärkiga men glädjebubblande tillstånd säga till livet att jag är villig. Villig att kliva in och ta mitt ansvar. Den energi som jag fått att förvalta skall vara positiv. Den skall bidra på ett bra sätt i världen. Jag vill vara med och bygga en värld av fred och kärlek. Oftast vet jag inte hur jag rent konkret skall göra det. Men jag vill ha sagt att jag gärna vill och önskar.

Lilla nya liv på jorden, älskade du där du nu småsnusar i din lilla säng 50 mil bort. Jag tänker på dig med värme, välkomnar dig med kärlek.

Sången i mitt huvud just nu?
Frankie goes to Hollywood: The power of love
och förstås "Ett barn är fött".

Den allvarligaste delen av huvudvärken

|

Den allvarligaste delen av huvudvärken kommer INTE från alkholkonsumtionen, inte av sömnbristen utan av något ännu värre:

Överkonsumtion av årshoroskop.

Vi satt och läste som galningar ur de mest märkliga horoskopen, ett från en rysk tidning som en av deltagarna översatte, cosmopolitans årshoroskop som fick mig att ana att jag inte längre kan inräkna mig i målgruppen unga kvinnor, jag skall i alla fall lyssna på en snygg främlings råd i juli och över huvud taget så var det i princip bara sexanspelningar i hela astrobilagan. Vi hade också med utskrifter från årshoroskopen från en dansk sajt och en från en svensk med de mest märkliga karakteristika tex att jag och andra födda i mitt stjärntecken är tjuvaktiga slynor som tror att vi är ledare medan andra tycker att vi är idioter. Deprimerande! Och vad ska man göra när det är bestämt i stjärnorna - det e ju bara att leva upp till det...

När vi närmade oss klockslaget så var vi ganska rörande överens; varför 2004? Väck oss 2005. Bara vattumannen i sällskapet var pigg på det nya året, han skall få ligga sked 2004!

På något sätt så känns det som att det ibland blir tydligare än annars... Det är nuet som rockar och de drömmar och det hopp som inryms här. Däremot ger den här lystenheten efter att veta vad som skall hända, gardera sig och planera en fadd smak i munnen... Och den finns kvar trots skumpa-gurglande och godisbuffé. Inte ens tandborstning har hjälpt.

All vår början...

| | Comments (0)

Apropå att det allt som oftast dyker upp en liten sång i huvudet på mig som förtydligar mitt humör och tillstånd så var det alltså med melodin "All vår början bliver svår" som den första morgonen 2004 började för min del. Hyvvä-värk. Men i vanlig ordning - inte mer än jag förtjänar! :)

I år hoppas jag att insikten att man inte måste göra allting själv skall bli så djup att den faktiskt tillämpas. På något sätt har det hittills verkat som om jag har nått inre tvång att själv uppfinna hjulet och allting annat. Och dessutom även att idissla varje företeelse så länge att jag antingen finner ett problem med det som jag sedan kan försöka smälta eller helt enkelt spotta ut som oätbart. Jag tänkte utforska tanken att leva på annat än ångest. Hehe, jag vet, jag vet. Det kan kallas nyårslöfte eftersom sådana per definition är så ambitiösa att de bryts. Och just därför skall det ältas om dem. Och folks nyårslöften säger mer om vad de känner att de borde vilja, än vad de faktiskt tänker göra med sina liv och vanor.

Jag har kommit på, häpp, att ris inte hjälper för inlärning. Om man tänker sig att man straffar ett felaktigt beteende och att det därmed skall korrigeras, så är det i teorin en oerhört sannolik och trovärdig tanke. Men när jag sitter här med huvudvärk så vet jag att jag haft det förr. Att det blir så av sömnbrist och att det inte blir bättre av att kombineras med alkohol. Så jag vet med andra ord exakt vad jag gör och vilka konsekvenser det får. I andra sammanhang skulle jag inte kalla mig själv för osedvanligt korkad, så om jag låter bli det även i det här sammanhanget så väcks logiken att jag antingen tror att jag skall kunna slinka emellan de självklara konsekvenserna av och till ELLER att jag är beredd att ta dem för att jag tycker att jag uppnår/upplever något större genom mina handlingar som gör biverkningarna möjliga att bortse ifrån.

Om jag verkligen vill må bra så skall jag alltså inte vara straffande utan kärleksfull. "Linda-grynet vill du ha champagnefrukost så kan du få det!" och så vänder det sig i alla inälvsvarianter jag har och jag kan med lätthet avstå.

Jag tror att jag skall köra den här tvärtom-manipulativa metoden ett tag. För jag kan inte komma ifrån att jag inte kan spela ut sådana här kort med ett varmt hjärta... Snarare är det ett varggrin i hela kroppsspråket: "Ta en kaka till bruden, det e du VÄL värd!" .

Kanske e det först med det generösa varggrinet som jag kan fatta att jag lurar mig själv. Skall spela ut det och spela över så att jag fattar mer under det här året. Jag e trög på att genomskåda mig själv och en sån här strategi kanske skulle kunna göra mig mindre lättlurad och mer fokuserad på att inte ta av på vägen till mormors stuga i skogen. Inte falla för frestelsen. Inte köpa att det är för att se mig bättre som mormor har så ovanligt stora oigenkänneliga ögon!

Livets stig ligger tydligare i nyårsdagens kranka blekhet.

Och inte blir det bättre av att Ivanhoe även i år väljer ett ljuvt MÄHÄ istället för den mer medvetna och starka Rebecca. Brunetter rockar, Lolita är inte själva grejen med ett parförhållande (tycker jag - lite partiskt). Jag vill ju gärna vara Ivanhoe, men eftersom jag råkade födas som kvinnfolk så har jag väl alltid istället tänkt att jag skulle kunna vara den som han slår sina påsar ihop med, men ljuv som Lady Rowena blir jag aldrig och inte sockersöt heller för den delen. Jag tycker att Ivanhoe skulle fatta att Rebecca är roligare att leva med, då behöver man ju inte spy av gullisnutt hela tiden även om det kan smäkta till emellanåt där också.

För övrigt så är jag glad att han den där tempelriddarkillen slutade kamma mittbena och började ägna sig åt dinosaurier istället. Att Font-Beouf blev dvärgen Gimli känns också skönt efter att ha sett hon liggande dödligt skadad på ett matsalsbord i alla dessa år. Jag tror förresten att hela min bild av hur livet är inom kyrkan är färgat av den här filmen. Hur orden kan tvistas runt till oigenkännlighet för syften långt från det tänkta och hur fast och otillåten att tänka man blir den dagen man gått med.

I verkligheten är tempelriddarna en betydligt mer spännande orden...