Våningen ovanpå...

Matt kommer jag hem från jobbet.
Det är det kanske fler som gör.

I våningen ovanför bor en ensamstående mamma med en dotter som kanske är ungefär 2 år. Och mamman har en väldigt stark röst. Den hörs. Jag hörde aldrig något från de som bodde i lägenheten tidigare, men den här kvinnans röst skär genom märg och ben.

Och hon skriker dessutom. Och hon skriker på sitt barn.
Och jag kan förstå att man blir galen på sina barn emellanåt.
Tanken att min mamma emellanåt velat mörda mig är inte helt otänkbar.

Men kan man inte egentligen bara säga.
Jag blir så frustrerad eftersom allt jag vill är att du skall ha det bra!
Istället för
TYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYST!
JAG BLIR GALEN!!! DU BARA TJATAR OCH TJATAR!!

Och jag hör varje ord ner till mig trots att detta inte är ett lyhört hus.
Och jag känner mig liten och rädd.
Hade aldrig velat att hon skulle skrika så på mig.
Och då är jag ändå en s.k. vuxen.

Hur kan det vara att vara nästan 2 och totalt utelämnad till detta?
Nackhåren reser sig.

Och jag bryr mig. Men jag har aldrig ringt på och bett henne gå i terapi eller så.
Jag vet faktiskt inte vad jag kan göra åt det.
Och jag drabbas bara av en oerhört stark känsla av sorg.